Mafia II var ett intressant och roligt spel till den förra konsolgenerationen. 2K Czech lyckades porträttera den unge Vito Scalettas kliv från småtjuv till fullskalig gangsterkung och det pris han fick betala för makten. Än idag tänker jag på vad som hände med vännen Joe i avslutningen efter den dramatiska uppgörelsen med undre världens slutboss. Med Mafia III har nykomlingen Hangar 13 valt att placera berättelsen i ett politiskt sargat USA under slutet av 1960-talet när Vietnamkriget och den utbredda rasdiskrimineringen av landets svarta pågår som allra värst. Redan i inledningen försöker Hangar 13 poängtera landets mörka historia vid denna tidpunkt och skapa ett större sammanhang som spelaren förhoppningsvis ska förstå och reflektera över.
Visst var bilarna ännu snyggare på 60-talet?
Handlingen kretsar kring ynglingen Lincoln Clay, en ärrad Vietnamveteran som nyss landat i det civila livet och försöker finna sin plats i tillvaron. Dock dröjer det inte länge innan Lincoln blir indragen i en konflikt gentemot maffiabossen Sal Marcano som styr den fiktiva staden New Bordeaux med järnhand. Genom att alliera sig med några av Marcanos motståndare och ena kampen är det sedan upp till Lincoln att gå hela vägen och visa vem som bestämmer i kvarteret. Storyn drivs framåt av svartvita filmklipp och av närstående personer som berättar om Lincolns bakgrund och hur maffiakriget började.
Nyheter i spelmekaniken
För att nå till toppen måste Lincoln först göra sig av med flera av Marcanos underchefer som styr var sitt område i staden. För att nå till vederbörande måste ett antal uppdrag klaras av på kartan som markeras med symboler. Ju fleruppdragen betas av, desto djupare fortskrider handlingen i spelet. Till din hjälp har du maffiabossarna Vito, Cassandra och Burke som alla representerar var sitt distrikt. I samband med att en underboss är avklarad samlar Lincoln ihop gänget där varje medlem får presentera sitt erbjudande för att få ansvar över det distrikt som Lincoln just erövrat. Det kan vara allt från mer ammunition till en specialförmåga i ditt vapenhjul som bidrar extra mycket i kniviga situationer. Min personliga favorit blev Vitos tjänst att kalla in beväpnad ganstergrupp som hjälper till i stridens hetta när fienderna blir lite för många.
En nyhet som Hangar 13 presenterar i stridssystemet är förmågan att smyga sig fram och ljudlöst slå ut skurkarna bakifrån. Även om utvecklingsteamet inte skriver dig på näsan hur du ska spela så får jag ändå känslan att man ska välja den ljudlösa vägen för att underlätta avancemanget. Detta kommer i synnerhet väl till nytta längre fram i spelet när fienderna blir större till antalet och tyngre beväpnade. Men valet är som sagt ditt. Vill du storma fram med dragna vapen eller likt en katt hoppa på skumrasket en efter en, det är helt upp till dig. Det är värt att påminna om spelets 18-årsgräns som väl gör sig motiverad med hänvisning till det våld som Lincoln brukar i samband med smygattackerna.
Polis, polis, potatisgris
Har du riktigt otur kan det hända att utomstående civilister noterar dina lagbrott och ringer polisen. Inom några sekunder har en cirkel på din karta blåmarkerats vilket visar var bylingen koncentrerar sina krafter för att få tag på dig. Det dröjer inte länge innan du har en hel svärm i hälarna som aggressivt försöker besegla ditt öde. Det smartaste valet är att antingen snabbt fly undan och vänta ut stormen eller stoppa civilisten innan denne hinner larma. Under pågående uppdrag kan det hända att polisen blir inkopplad som i sin tur oftast resulterar i en vild biljakt. Har du de rätta kontakterna finns möjligheten att bryta efterlysningen inom en tidsram och fortsätta som planerat
I övrigt är det hetaste tipset att hela tiden hålla sig i rörelse och inte låta lagens långa arm omringa dig för då är det i stort sett bara att bita i gräset och börja om från start. En lustig detalj under mitt spelande var att polisen höll sig passiv under alla mina vilda bilkörningar men reagerade direkt vid minsta krock på fordon och gatutrafikant i närheten av dem.
Striderna blir ofta våldsamma och högljudda. Men man kan välja att gå en tystare väg.
En helt okej spelkontroll
Kontrollen är smidig och Lincoln rör sig relativt lätt genom terrängen. Med ett knapptryck på högra styrspaken kan jag huka mig och lättare undgå motståndarnas synfält som markeras med vitt streck på skärmen. En annan viktig funktion är att se var motståndarna befinner sig på en plats genom att trycka in styrplattan i mitten av handkontrollen. Då rödmarkeras dem med en ovanstående text som skvallrar om vilken position de har. Ett smart och smidigt tillägg som underlättar mycket för spelupplevelsen. Även coversystemet för att ta skydd och röra sig mellan objekt fungerar ypperligt bra och jag känner mig inte några hinder att navigera karaktären. Min gissning är att Hangar 13 sneglat på Uncharted och Gears of War för att få inspiration till Lincolns rörelsemönster.
En resa bakåt i tiden
Som historieintresserad är det nöjsamt att se hur utvecklaren arbetat med att skapa New Bordeaux efter den tidsanda som rådde på 1960-talet. Det är bland annat de tidstypiska bilarna som far runt på gatorna, frisyrerna, kläderna med utsvängda byxben och även soundtracket från bilradion som pumpar ut klassiker till höger och vänster. Det är en ren njutning att få höra ”Fortunate Son” från Creedence Clearwater Revival och ”All Along the Watchtower” från Jimi Hendrix skräna i bilradion. För dig som älskar 1960-tals musik så finns en hel guldgruva att lyssna på i Mafia III.
Det finns också möjlighet att samla på saker. Runtom på kartan kan Lincoln inhämta lappar, Playboyomslag och teckningar av nakna kvinnor av pinupkonstnären Alberto Vargas. Även politiskt färgade propagandaaffischer kan rivas ned för att illustrerade den rabiata antikommunismen som förekom på hemmaplan gentemot ärkefienden Sovjetunionen.
60-talet var en annan tid, men på många sätt ganska likt dagens samhälle.
Ett lyckat men enformigt debutspel
Sammanfattningsvis är Mafia III en värdig uppföljare i Mafia-serien som presenterar en rad nyheter utan att rucka på grundkonceptet. Det är stort, snyggt och levererar en nostalgisk återblick hur 60-talet gestaltade sig. Dock har även solen sina fläckar. Utöver den bristfälliga AI:n är min största kritik att spelet blir enformigt i längden. I stort sett går sidouppdragen ut på att röra sig från plats A till B, meja ned en drös av vakter, stämma av med uppdragsgivaren och sedan göra samma sak vid ett senare tillfälle. Efter att gjort exakt samma mission tre gånger inom loppet av femton minuter är inte frustrationen långt borta. Kunde inte utvecklaren tänka längre än så här?
Om du kan bortse från dessa synpunkter har du rejäl utmaning framför dig som garanterat kommer sluka många timmar av din tid. Efter säkert tjugo timmars speltid återstår en hel del att göra innan Sal Marcanos dagar definitivt är räknade.
