Jag vet inte hur det var när ni växte upp, men när jag var liten drömde jag alltid om att skapa mina egna banor till spel. Jag tecknade enorma banor på rutat papper, varenda detalj noga utplacerad. Mega Man-banor, The Legend of Zelda-grottor och Super Mario-världar. I min hjärna kunde jag se banorna utspela sig och hur figurerna rörde sig i perfekt harmoni med fiender och dödliga fällor. Jag blev aldrig någon spelutvecklare. I bästa fall fick jag utlopp för mina spelkreationer i StarCraft eller Neverwinter Nights map editors som var på tok för avancerade för en tonåring med storslagna visioner. LittleBigPlanet med dess förfärliga kontroll bör inte ens nämnas.
Det kanske kom tjugo år för sent, men nu har jag äntligen ett lättbegripligt verktyg för att skapa mina egna sockersöta plattformsäventyr. Bättre sent än aldrig, eller hur?
Loggboken – en vecka på bygget
Dag 1
Till en stilren gul bakgrund startar Mario Maker upp. Spelet börjar precis som en vanlig Super Mario-bana, men plötsligt ställs jag inför ett omöjligt hinder. Direkt så skiftar spelet över till byggläge och handleder mig till att lösa bandesignen så att den går att klara. Efteråt sparas den i en charmig liten fabrik som levererar den till omvärlden. Efter att jag byggt min första bana får jag några korta förklaringar till de tillgängliga verktygen, sedan uppmanas jag leka fritt. Fantastiskt första intryck!
Jag sätter genast igång med att snickra ihop något enkelt. En störtskön och glad funk spelar i högtalarna och jag har otroligt mysigt när jag lägger ut små block och hör spelet sjunga ”blåk” i knasiga toner. Mitt hjärta smälter när jag upptäcker att jag kan skaka på föremål för att ge dem alternativa egenskaper. En grön koopa troopa blir röd och en piranha plant börjar spotta eld. Tar jag radergummit för nära Mario börjar han svettas. Mario Maker är full av små finurliga funktioner. Pixlarna gör sig otroligt vackra på HD-teven, men jag tittar nästan bara på gamepaden när jag bygger.
Dag 2
Känner för att spela några banor som jag själv inte skapat. Testar spelets inbyggda utmaningar i 10-Mario Challange och irriterar mig på att Peach kidnappas igen. På sista banan plockar jag upp en svamp som förvandlar Mario till Bowser och när han kommer till Toad förvånas han över att det är Bowser som kommer för att rädda Peach – och att hon är fortfarande är i ett annat slott. Den detaljen och nickningen till ett av spelvärldens mest uttjatade memes ger mig ett gott skratt. Spela banor gjorde mig glad, men göra banor var nog ändå roligare.
I byggläget låser jag upp fler verktyg. Tydligen får spelaren en leverans varje dag tills det att alla verktyg är upplåsta. Jag känner att denna funktion hämmar min kreativitet, men inser efter en stunds byggande att jag har verktyg och föremål så det räcker. Plötsligt slår idétorkan till och jag vänder mig till den inbyggda manualen. Den är välskriven, rolig och har faktiskt några riktigt bra tips på hur hantverket kan förbättras.
Med förnyad inspiration bygger jag en bana åt dottern. Det är kul och utmanande att designa något lättare än ”Den Svåraste Super Mario-banan Ever!” Jag inser att det är till stor fördel att växla mellan byggläget och spelläget i skapandet, för att testa om hinder och hopp stör ”flowet” i banan. Jag älskar hur spelet sömlöst växlar mellan bygg- och spelläge, samt hur spelens olika teman går att växla utan att designen påverkas. En intressant dynamik är att Mario själv får olika egenskaper när jag växlar mellan spelformerna. I Super Mario Bros är han destillerad till sin kärna, medan han i New Super Mario Bros Wii U har alla sina moderna tekniker. Värt att ha i åtanke när du designar banor. Spelets temalåt har fastnat i mitt huvud och jag kommer på mig själv med att nynna på den. Hela tiden!
Dag 3
Dottern spelar min testbana som jag gjort till henne. Hon gillar framförallt alla Peach-svampar som jag placerat ut som förvandlar Mario till Peach. Dessa ”dräkter” låser jag upp genom att spela 100-Mario Challange, som utmanar med en sats slumpmässiga banor skapade av spelets kollektiv. Eller så går det bra att bara knacka en amiibo på gamepaden i byggläget för att den figurens dräkt ska bli tillgänglig i spelet. Tyvärr fungerar bara amiibo-dräkterna i Super Mario Bros-läget och ger inte några särskilda egenskaper förutom unika utseenden.
Det lilla barnet blir ledset när vi måste stänga av Mario Maker. Jag tar det som ett kvitto på att min bana var bra.
Senare på kvällen tar jag mig tid att spela banor från kollektivet. Inser att det är hopplöst att spela 100-Mario Challange då jag flera gånger drar nitlotter och får spela värdelösa banor. Istället söker jag bland de mest populära skaparna och bland de mest omtyckta banorna. Vissa banor är helt fantastiska! Uppfinningsrikedomen hos vissa är helt slående! Bland de mest spelade banorna finns självgående musikbanor som är mer attraktioner än utmaningar. Det är i den här listan av användarskapade banor som Mario Makers livslängd kommer mätas. Eventuella uppdateringar och DLC från Nintendos sida skulle förlänga spelets livslängd och kvalitet.
Dag 4
Låser upp ännu mer material i byggläget, bland annat undervattenstemat. Att skapa en bana som helt utspelar sig under vatten skiljer sig markant och kräver att jag tänker om. Påminns om mitt hat för bläckfiskarna.
Jag nynnar fortfarande på temalåten.
Dag 5
Låser upp luftskeppstemat från Super Mario Bros 3, förmodligen det absolut bästa Mario-spelet någonsin! För att överföra finkulturen av retrospel sätter jag genast igång med att bygga en luftskeppsbana åt dottern. Den är med största sannolikhet på tok för svår för henne, men spel var ju trots allt svårare förr. Tänker på luftskeppsbanan i värld åtta av Super Mario Bros 3 och ryser.
Dag 6
Wohoo! Den här gången låser jag upp spökhus- och Super Mario World-temat. Börjar genast bygga ett förvirrande spökhus. Blir lite ledsen över att det bara går att ha fyra par dörrar i min labyrintliknande herrgård. Byggprojektet är stort. En trädgård av slingrande vinrankor och hungriga piranha plants. Drybones i korridorerna, ett helvetiskt kök och ett hemsökt musikrum. Huset har allt – men batteriet i gamepaden dör. Note to self: spara ofta vid längre sessioner.
Dag 7
Börjar om på den hemsökta herrgården. Den här gången är den mycket mindre. Ljudfunktionerna jag låser upp idag gör banan mycket roligare. Jag lägger ut demoniska röster på drybones, hånande skratt i tomma ?-block och ett eget inspelat ljud. Mest stolt är jag över ljudet av en ringklocka vid ytterdörren i början av banan. Tillägget av skojiga ljud ger bygget nya dimensioner och jag kommer på mig själv med att placera ut väldigt många ljud. Mitt egeninspelade ljud tar jag bort, då jag låter så löjlig.
Min hustru tar över efteråt och bygger en bana till mig. När jag sneglar över skärmen ser jag att det står ’I love you’. Även om hon vet hur jag förhåller mig till plattformsspel frågar hon hövligt om jag vill ha en svår eller enkel bana. Efter att ha svarat henne skrider hon till verket att skapa en så hemsk bana som möjligt. När hon äntligen är klar får jag spela den under hennes uppsikt. Hon skrattar nöjt varje gång jag dör i en av hennes lömska fällor. Men jag härdar ut, övervinner hindren och besegrar slutligen banan. Klockan hinner bli 01:24, men vad gör man inte för kärleken?
Stadigt fundament
Mario Maker är ett fantastiskt spel, med en stilren och rolig presentation, finurliga funktioner och söta detaljer. Den som alltid velat skapa ett eget Super Mario-spel har här fått sina drömverktyg. Som med allt annat Nintendo gör kan också vem som helst plocka upp Mario Maker och ha kul. Efter en vecka med Mario Maker står det klart att Nintendo har levererat ännu ett spel fullproppat med glädje och kreativitet – det enda undantaget är att bollen nu är i spelarnas händer och Nintendo kan bara stå och se på hur deras fans skapar nästa The Lost Levels. Jag hoppas bara Nintendo förser sina fans med regelbundna uppdateringar.
Läs mer om vår betygsskala >>
