Ett kärt återseende från andra sidan graven
Medievil var ett av de spel till Playstation som fångade mitt intresse under det sena 90-talet. Det var ett charmigt äventyr som var tillräckligt utmanande för en liten 11-åring att klara av. Sedan dess har åren rullat på och likaså den tekniska utvecklingen i spelbranschen. Efter åtskilliga uppfräschningar av äldre titlar blev Medievil en av de lyckligt lottade som fick äran att väckas ur sin tjugoåriga slummer. När Sony utannonserade spelet väcktes min nyfikenhet som sedan mattades av under den första timmen.
Berättelsen kretsar kring kungariket Gallowmere som hotas av den onda trollkarlen Zarok. Den ädle riddaren Daniel Fortesque utmanar Zarok men dör i slagets inledning. Zarok besegras men återvänder efter ett sekel för att på nytt erövra Gallowmere. Av misstag återupplivas Fortesque som drar på sig rustningen och åter beger sig ut i stridens hetta. Den här premissen mellan gott och ont är fundamentet för resten av spelet. Någon karaktärsutveckling kan vi dock bara glömma. Daniel Fortesque är och förblir det mumlande skelett som jag mints under alla dessa år.
Jag förbannar dig kamerajävel!
Upplägget är klassiskt plattformsbaserat där spelaren lotsats igenom ett antal snitslade banor som var och en innehåller en sträcka A till B. Det enda jag behöver tänka på är att meja ned horder av allsköns monster och samla in stenar som öppnar upp stängda passager. Vapenarsenalen sträcker sig från svärdet till stora klubbor. Vill du slå ut motståndet på distans finns kastknivar och armborst att tillgå. En smärre nyhet är en specialattack som i ett huj skadar flera fiender samtidigt i din närhet.
När fienderna attackeras rödmarkeras träffen men ingenting mer än så. Jag får ingen upplysning om fiendens hälsa eller reaktion på träffen. Kvar står jag och lassar in pilar mot en illbatting som fortsätter knalla på tills liemannen träder in. Fiendernas styrka är bitvis kraftigt överbalanserad och gör min livmätare extra sårbar. Vissa stunder är spelet orättvist svårt och jag får verkligen kämpa mig fram med all min kraft för att komma vidare. För att uppgradera din arsenal måste ett antal fiender besegras och dessa fyller i sin tur på en mätare. När mätaren är full får du en bägare som öppnar upp för ett nytt vapen i mötessalen Hall of Heroes. Ju mer rustad Fortesque är, desto större chans gentemot Zaroks trupper. Men det är ändå är lättare sagt än gjort.
Det som ytterligare spär på min frustration är den hopplösa och bångstyriga kameran. Medievil spelas i ett tredjepersonsperspektiv där kameran ligger bakom ryggen. Till en viss gräns. Helt plötsligt får kameran för sig att snabbt ändra vinkel, det vill säga lägga sig ovanför mitt huvud eller mitt framför mig. Att i det här läget utkämpa en strid blir oftast omöjligt. Vinklarna blir stundvis så illa skruvade att jag ”tappar” bort dumpuckot till skelettskrälle.
Utöver den krångliga kontrollen har spelet inga sparpunkter under färdens gång. Minsta misstag och jag tvingas börja om från start. Att livmätaren och ammunitionen aldrig fylls på mellan varven toppar ytterligare den orättvisa svårighetsgraden. Det borde egentligen aldrig borde vara så här utmanande i ett äldre Playstationspel.
En skröplig tjugoåring som borde ha vilat vidare
Trots det nostalgiska återvändandet känns Medievil aldrig speciellt kul att spela. Banorna är linjära och identiskt lika varandra med instängda labyrinter till höger och vänster. Likt en osalig gast vandrar jag mellan de trånga katakomberna och letar febrilt efter nästa utgång, efter nästa rum, efter nästa nyckel och så vidare. Var ska jag gå?
Variation erbjuds inte i någon större utsträckning, vilket gör min upplevelse tråkig och monoton. De pussel som ändå existerar är simpelt utformade. Exempelvis att flytta en sak eller dra i en spak. Den charmiga och färggranna grafiken samt den medryckande musiken är ett litet plus i kanten som verkligen fått finputs jämfört med originalet. Det krävs dock betydligt mer för att skapa en fungerande helhet som engagerar.
Nu vet jag att Medievil har tjugo år på nacken, vilket min kritik måste förhålla sig till. Med tanke på hur snabbt spelindustrin förändrats är det inte orimligt att även remakes ska följa med sin tid. Jag hade gärna sett att utvecklarna gjort om bandesignen, sett över kontroll- och kamerasystemet samt lagt in mer nyheter som varierat spelandet i högre grad. Resident Evil 2-remaken är ett föredöme som fler spelbolag bör inspireras av när en remake ligger på ritbordet.
Medievil är en medioker produkt rakt igenom och mina återfunna barndomsminnen hemsöks nu av de brister som originalet drogs med. Det är synd att utvecklarna satsade sin tid på detta mischmasch när den kraften hade kunnat läggas på något vettigare. Om du är dödligt förälskad i Daniel Fortesque har du några timmars äventyr framför dig. Har du dock kommit över din forna 90-talskärlek finns mycket bättre alternativ på remakefronten att tillgå.
