Jag växte upp med Mega Man till NES. Jag minns fortfarande hur exalterad jag blev när den där klassiskt tokfula, västerländska designen visade upp Mega Man 3. Jag blev helt till mig av att läsa om alla robot masters och vad de hade för egenskaper. I Nintendomagasinet fick vi även en specialare på föregångaren (denna gång med originaldesign) som lotsade oss genom bl.a. Air Mans bana, med illustrationer av fiender, Mega Man, Dr Wily och andra karaktärer.
Hoppa fram en generation så får vi möta Mega Man X. X är en ny robot som får ta upp kampen mot en ny nemesis, långt efter Dr Lights och Dr Wilys era. Det är en mörkare värld, med en mer vuxen atmosfär, men med den fantastiska gameplay vi tidigare sett i en mer finslipad form. Om vi fortsätter vår tidsresa kommer vi fram till 2008 och releasen av Mega Man 9. Denna gång med estetik från sina föregångare till NES, men med en utökad palett, samt en hel del extrafunktioner. Jag spelade sönder det till PS3 och det är ett av de bästa soundtracks jag har hört än idag. Det kom en uppföljare som inte riktigt höll samma kvalitet, men det var fortfarande ett riktigt bra spel.
Vissa saker var bättre förr, andra inte
Sedan dess har vi inte sett mycket från Mega Man, mycket för att Capcom bestämde sig för att lägga serien på is. Nu, nästan tio år efter den senaste reviven av spelserien, får vi ytterligare en del i den älskade serien med Mega Man 11. Efter Mighty no.9 har skepsisen och ängsligheten legat som en blöt fleecefilt över fansen. Förhoppningarna var höga när Mega Mans pappa (inte Dr Light) utvecklade en ny IP i samma anda som Mega Man-serien. Mighty no. 9 var ett helt okej spel, men levde absolut inte upp till den kvalitet och fingertoppkänsla vi är vana vid när det kommer till Mega Man-genren. Nu när Mega Man 11 är släppt kan alla fans av den blå bombaren pusta ut. För det här spelet levererar på ett väldigt tillfredsställande sätt.
Nya vapen, nytt utseende
En av de hypade detaljerna inför releasen var Mega Mans utseende när han plockade på sig ett nytt vapen. Vi fick se Block Man i ett tidigt skede, men har sedan spelets release hunnit se hur de åtta robotbossarna påverkar Mega Mans fysiska attribut. Trots de teknologiska framsteg och förändringar spel har gått igenom behåller Mega Man 11 den där klassiska känslan. Vi får något nytt, inte bara i grafiken och variationen i utseenden för varje vapen. Den där klassiska känslan finns kvar i både bossnamn och funktionalitet i de olika vapnen. Det ger samma genuina känsla som de tidigare spelen gav.
Behöver ni strats vad gäller ordningen att ta bossarna i? Ta en titt på ordningen i galleriet.
Musik som faller bort
Något som utmärkt Mega Man-spelen genom tiderna är musiken. Vi har odödliga klassiker i Mega Man 1-6, superba rocksoundtracks till den de första delarna i Mega Man X-serien. Vi har ett otroligt träffsäkert score till främst Mega Man 9, men även Mega Man 10. De sistnämnda var en glad överraskning då musik har en tendens att bli lite för orkestrerad och därför ganska slätstruken i många spel.
Med en NES-design måste melodierna vara mer distinkta, som i 9 och 10, men i Mega Man 11 har teknologin tagits till en ny nivå. Och tyvärr inte en bättre sådan. Jag kan erkänna att titelspåret är minnesvärt då jag kommer på mig själv med att nynna det i tid och otid, men det kommer aldrig kunna mäta sig med titellåten till Mega Man 3 eller den otroliga klassiker som är Mega Man 2.
Detta är inte särskilt förvånande, men inte desto mindre synd för det. Mega Man bytte namn i västvärlden och hans originalnamn är Rock Man. Av en anledning. Det är rock som varit ett tema för musiken genom alla tider. I Mega Man X-serien framgick det som tydligast, med ylande elgitarrer och intensiva trumsolon, draperade i midiljud. Soundtracket till Mega Man 11 är dess största nackdel, inte bara för att det är ett lättglömt soundtrack, men för att musiken alltid har varit en stor del av spelserierna.
En annan sak som känns medioker (men inte opassande) är röstskådespelet. Det är precis så överdrivet spelat som vi kan förvänta oss av valfri tecknad actionserie på lördagmorgonen som barn. Det är inte bra, men det passar in i sitt sammanhang, även om jag hellre hade hört ”blubliblubliblub” i stil med Mike Tyson’s Punch Out!!.
Vi får en story genom spelet, men denna gången med röstskådespel.
En utmaning som tillfredsställer
När jag skulle recensera spelet startade jag det på näst lättaste. Jag är van vid run’n’gun-principen som de här spelen erbjuder och jag älskar plattformandet som ingår, men jag vill fortfarande hinna uppleva så mycket som möjligt för att kunna skriva en så heltäckande recension som möjligt. Utmaningen är därför inte en prioritet då. Men trots att jag kör på en lätt svårighetsgrad erbjuder spelet en hel del utmaningar ändå. Att spela det här på svåraste kommer definitivt vara en utmaning, även för den mer inbitne spelaren.
Jag kan dock se framför mig hur någon fullkomligt förintar spelet i AGDQ på svåraste. Med en hand. Och förbundna ögon. Men de personerna räknas inte. De är omänskligt duktiga. För en vanlig dödlig kommer spelet garanterat kunna bjuda på en bra utmaning om så önskas.
Gameplay med sina för- och nackdelar
Ni som växte upp med de tidigaste spelen vet hur mycket vår blå bombare kunde glida omkring. Det fanns ett momentum som hela tiden gjorde plattformandet lite mer utmanande än det behövde vara. En behövde planera sina rörelser lite mer än väntat. I Mega Man 11 är det mycket mer stabilt och finjusterat. Det finns dock moment jag hakar upp mig på. Hoppmomenten är inte trasiga men det känns lite…off.
Många gånger när jag ska hoppa faller jag till min död istället, just för att det visuella inte känns helt överens med det hitboxen. Jag antar att det är jag som försöker göra lite för många pixelperfekta hopp, så det är nog bara min inbillning. Trots det så känns proximiteten lite ojämn vid just plattformandet. Mina egna fix idéer åsido så spelar spelet väldigt bra. Det känns bekant och roligt att springa runt och mangla saker.
På tal om utmaningar – den där sadistiska, gula jäveln från första spelet är tillbaka. Och du kan inte glitcha honom med pausmetoden.
Dina vapen har ett syfte
De vapen du låser upp genom att besegra robotbossar verkligen kommer till användning på banorna också. I Mega Man 2 kunde du använda Metal Mans vapen och bara kötta igenom bana efter bana, men här känns det designat för att du ska använda alla vapen. Du måste inte göra det för att klara banorna, men det uppmuntras i allra högsta grad. Du kan antingen köra din only buster run eller så använder du alla de vapen du har till förfogande. Det sistnämndas syfte känns verkligen närvarande.
Nostalgi i ny förpackning
Mega Man 11 är en fröjd för både ögon och tummar för de som växte upp med originalserien. Det känns som ett rättvist och värdigt steg in i en mer modern värld för en serie som varit med i runt trettio år. Tyvärr faller spelet på sin intetsägande musik, men gameplay, innovation och estetik är på helt rätt ställe. Detta tar verkligen spelserien i rätt riktning.
