Metro Exodus Recension

Tredje gången gillt skickar 4A Games åter ut mig på en lång vandring till okända jaktmarker i atomvinterns skugga. Metro: Exodus är en fantasieggande berättelse om livet efter kärnvapenkriget och hoppet att en dag åter få bestiga jordytan. Jag har suttit fastnålad på fåtföljen med andan i halsen, djupt betagen av den atmosfär som slukat timmar av min tid. Här är min berättelse från ett radioaktivt Ryssland.

Livet bakom en skyddsmask i en värld utan hopp

Dmitrij Gluchovskijs bok om den ryska atomvintern i Moskvas tunnelbana fångade en hel värld för drygt femton år sen när berättelsen letade sig ut från internetforumens skuggvrår. I en nära framtid har mänskligheten nästan utplånats i ett nytt världskrig. Resterna har letat sig nedåt under marken som skydd från den radioaktiva strålningen och de monster som härjar på jordytan. Tyvärr har jag aldrig läst böckerna om huvudpersonen Artioms farofyllda strapatser. Däremot har jag spelat de båda spelen när de släpptes till den förra konsolgenerationen. Metro 2033 och Metro: Last Light var tveklöst de mest atmosfäriska skapelser som jag någonsin fått uppleva i spelväg.

Taadaa! Spana in mitt nya craftade maskingevär.

Hela världen var en förrädisk dödsfälla där vartenda steg togs med största omsorg. Jag minns den ständiga resursbristen och ångesten att ge sig in i mörkret med en halvladdad Kalasjnikov. Aldrig kunde man känna sig helt säker när döden infann sig några meter bort i skitiga gatukvarter och underjordiska tunnlar. Realismen var konstant påtaglig och jag kunde nästan känna syrebristen när skyddsmaskens filter höll på att tömmas. Trots relativt små medel (och omänskliga arbetsvillkor) lyckades ukrainska utvecklaren 4A Games pilla ihop ett mästerverk som jag fortfarande tänker på när jag ruvar mina minnen från alla gamerår.

Flykten från underjorden

Nu har 4A Games återigen blåst nytt liv i Metro-serien med Metro Exodus. Den här gången har Artiom bestämt sig för att söka lyckan utanför Moskvas tunnelbana i hopp om att få finna fler överlevare. Tillsammans med frugan Anna och sitt övriga resesällskap går trippen genom ett sargat Ryssland som kommenteras av Artioms förhoppningar och farhågor. Spelet är ett traditionellt FPS-snitt där berättelsen utspelas inifrån Artioms ögon med vapnet i båda händer. Upplägget är en mix av skräck, action och äventyr med en stor dos av utforskande och crafting.

Ångloket Aurora blir samlingspunkten under färden där spelaren uppdateras vad som kommer hända och vilken utrustning som finns att tillgå. Vid varje stopp får Artiom chansen att upptäcka världen och de sidouppdrag som erbjuds utöver storyn. Allt har en koppling till handlingen, vilket gör att mängduppgifterna inte blir en meningslös utfyllnad av speltiden.  

En levande och öppen miljö i apokalypsens skugga

Som titeln skvallrar väntar ett helt nytt äventyr i betydligt större miljöer än vad underjorden kunde erbjuda. Breda ökenbassänger, lummiga skogar och frostfyllda tundror är några smakprov som jag får äran att sätta fötterna på. Det märks att 4A Games har lagt krut på terrängen med uppmaningen att verkligen utforska den. Tempot skiftar från linjära delar där du följer en snitslad väg till mer öppna ytor som tillåter eget utforskande. Även här kommer dylika scener uppstå som jag sent kommer glömma.

Miljöerna varierar från snötäckta landskap till massiva öknar. Glömde jag nämna att de är sanslöst snygga?

Precis som sina föregångare är atmosfären så levande den bara kan bli i ett spel. Hela världen bokstavligen andas under årstidernas alla perioder och sjuder av radioaktivt liv. Det är snö som faller på skyddsmaskens visir, regn som droppar ned från himlen, sandstoft som sprätter i fordonspartier… Listan kan göras lång på detaljer vad grafikmotorn mäktar med. Stundvis blir engagemanget så omfattande att jag själv upplever en personlig närvaro i spelet.

Du kan aldrig känna dig säker med döden flåsandes i nacken. Närsomhelst kan ett muterat monster dyka upp och sätta tänderna i din lekamen. Morr och diverse läten får mig att vara extra på min vakt. Upplevelsen blir ännu ljuvligare med den klara grafiken och ambitiösa ljussättningen som sätter sin prägel på äventyret. En nyhet är dygnsrytmiken som gör att spelet kan skifta tid, från klarljus dag till beckmörk natt. På vissa viloställen kan Artiom snabbt skruva på klockan och på så vis påverka vilken tid spelaren ska vara aktiv med dess för- och nackdelar. Om valet landar på natt är det lättare att tränga sig in i bepansrade fort men ökar risken att stöta på en patrull av monsterhyenor.

Varje kula räknas

Din överlevnad räknas i kulor. Du måste verkligen hushålla med resurserna och välja striden med omsorg. Som den skjutgalning jag är blev avtryckaren lite för snabb i ett kapitel, något som jag bittert fick ångra senare. Att möta en hord av mordiska köttätare med tre hagelpatroner är inget jag rekommenderar. Även om du kan gå rakt in en eldstrid så föredras alltid alternativet att smyga sig fram för ljudlösa attacker eller helt enkelt passera obemärkt. Bättre fly än illa fäkta är ledordet som borde genomsyra din taktiska approach. Vapenutbudet är betydligt större den här gången och inkluderar allt från pistol till ett massivt elgevär.

För att klara utmaningen som spelet ställer måste man utforska banorna och roffa åt sig allt vad som kan hittas. Du kan också samla in skrot och vätskor som sedan kan användas till att tillverka ammunition och diverse tillhyggen. En nyhet är att vapnen drar sig till smuts och därmed behöver rengöras med jämna mellanrum, något som slukar craftingresurser. Vill du underhålla det du redan har eller införskaffa något helt nytt? Valet är ditt.

Såna här fulingar kommer du stöta på för jämnan. Se till att varenda kula träffar!

Senare i spelet får Artiom tillgång till craftingbänkar där utrustningen kan modifieras eller förnyas. Här ställs de svåra valen vad som är värt att satsa på. Behöver du mer ammunition eller rentav fler syrgastuber och förbandslådor? Behöver skjutdonen rengöras från smuts eller går din skadade skyddsmask före? Bänkarna kan också användas för att uppgradera din arsenal och här är tillvalen många.

Magasin kan bli större, ljuddämpare tillföras och kikarsikten införskaffas för långdistansattacker. Är du ute på språng finns en ryggsäck att tillgå för en basalt underhåll av utrustningen med ammunitionscrafting och vapencustomisering. Ett litet aber är att craftingkitet är svårtolkat hur man ska göra men försvinner ju mer spelaren sätter sig in i systemet. Jag hade gärna sett att 4A Games återanvänt vapentillvalsskissen från Metro: Last Light som var betydligt mer pedagogiskt. 

En värdig arvtagare i serien?

Efter minst femton timmars speltid är jag mäkta imponerad av Metro: Exodus. Det går liksom inte att undkomma den suggestiva atmosfären som drar in spelaren med hela sin tyngd. Apokalypsen är oerhört skrämmande men också fasansfullt vacker med alla detaljer som 4A Games pulat ned i sin skapelse. Spänningen är alltid på topp när jag lufsar fram i mörkret med automatgeväret redo för strid. Det finns alltid något att upptäcka och bli fascinerad av i ukrainarnas dystopiska universum.

Bortsett från allt beröm kan jag inte undgå att den långa utvecklingstiden har satt sina spår på det estetiska och spelmässiga intrycket. Jag kan stundvis uppleva att spelet känns opolerat och stelt, speciellt med diverse buggar som dykt upp lite här och där i marginalen. Exempelvis kan nämnas fiender som “fastnat” i väggar, närstrider som bitvis gör spelandet rörigt och ett rörelsemönster som får en klumpig elefant att förvandlas till en graciös balettdansös i jämförelse. Bortsett från ljusglimtarna är min enda riktiga kritik att laddningstiderna är lite väl för långa plus att Artiom väl kunde ha fått en röst att kommunicera med. En annan negativ aspekt är att dialogerna oftast blir smärtsamt utdragna när karaktärerna pladdrar på i all evighet.

I övrigt bjuder Metro Exodus på en spännande och intensiv resa som presenteras med minnesvärda scener. 4A Games visar att spelutvecklare med små medel och stora ambitioner kan bjuda upp drakar som Ubisoft och Bethesda till dans. Jag hoppas innerligt att serien fortsätter på den utstakade spåret och än mer anstränger sig för att arbeta bort de nuvarande bristerna.

Summering
Metro: Exodus levererar en storslagen berättelse i en postapokalyptisk framtid. Atmosfären är spelets största styrka och något i en klass för sig. Tempot är väl avvägt och miljöerna erbjuder alltid något nytt att upptäcka i det sargade landskapet. Spelet revolutionerar inte FPS-genren och känns ofta opolerat med småbuggar och tröghet. Dock sätter det ribban lite högre för dystopiska actionshooters. Är du fan av genren kommer du älska äventyret du har framför dig.
Bra
  • Atmosfären är otroligt inlevelsefull
  • Spännande och vackra miljöer
  • Bra mix av linjära och öppna terränger
  • Utmanande till den sista kulan
  • Helt okej craftingsystem
Sämre
  • Delvis trög kontroll och rörigt menysystem
  • För utdragna konversationer
  • Långa laddningstider
  • Närstriderna hade kunnat vara mer genomtänkta, lätt rörigt på skärmen
  • Varför saknar Artiom egen röst?
8
Bra
Hösten 1993 introducerades jag till spelvärlden med ett SNES och Super Mario World. Sedan dess har konsolerna och spelen rullat på genom åren. När jag inte spelnördar arbetar jag som lärare och tränar på gym. Anser att Resident Evil 2, Super Mario 64 och The Legend of Zelda: Ocarina of Time är de bästa spel som gjorts.

Vad tycker du?

1 0

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.