1992 släpptes Metroid II: Return of Samus på Game Boy i Sverige. Det blev en relativ hit, mycket tack vare populariteten av originalet på NES. Folk köpte och spelade det, men glömde tids nog bort Samus andra vända i skuggan av Zero Mission och Super Metroid. 25 år senare släpper Nintendo helt plötsligt en remake av det halvt bortglömda spelet. I ett vakuum på sju år utan ett Metroid-spel (nej, Federation Force räknas inte) får svältande – och besvikna – fans äntligen något att sätta tänderna i. De som latjade med den inofficiella remaken AM2R kan få det svårt att acceptera Nintendos egna, men med handen på hjärtat är det här det bästa vi kan få i väntan på Metroid Prime 4.
Med en själ av sci-fi
Redan när spelet startar och den inledande sekvenser spelas upp ingjuter Samus Returns en tillförlitlig känsla av autenticitet. Musiken med dess dystra syntar och den filmiska inramningen fängslar en direkt. Det här är tvättäkta science fiction, klart och tydligt. Är du som jag, en åttiotalist som vuxit upp med Terminator, Alien och Tron så lär du garanterat få gåshud i stål.
I det första spelet hade rymdpirater fångat och använt metroider som biologiska vapen. Mammahjärnan på bilden var den slutgiltiga bossen.
Efter en kort summering av föregångaren landar Samus på den karga planeten SR388 för att göra federationens dirty work. Man har tydligen hittat metroidernas hemplanet och beslutat att lite utrotning är på sin plats. När federationens egna trupper misslyckats skickar man dit galaxens bästa prisjägare för att avsluta jobbet. Resten, som de säger, är historia.
Samus Returns är ett vackert 3DS-spel och rinner som vatten på New Nintendo 3DS. Metroid-seriens typiska färgpalett med en härlig mix av dova och ljusa kulörer återfinns även här, där varje område på kartan får sin egna färgidentitet. Även om spelet är i två dimensioner har miljöerna ett djup som sätter prägel på SR388 och tillsammans med det sparsamma soundtracket blir den ödsliga stämningen tät. Det blir däremot aldrig långtråkigt i Samus Returns då action är den centrala pelaren i bygget.
Souls-effekten
Sedan Dark Souls blev mainstream har allt fler spel anammat spelmekanik från From Softwares moderna kultserie. Även Nintendo har haft svårt att motstå frestelsen i att använda high risk-high reward funktioner i sina spel. Breath of the Wild gav Link möjligheten att parera dödslaserstrålar med rostiga sköldar och nu har Samus fått egenskapen att avvärja anfallande fiender. Skillnaden mellan spelen – och Dark Souls för den delen – är att pareringarna i Samus Returns känns obligatoriska. Till en början går det att komma undan med att spela som i tidigare Metroid-spel, genom att skjuta på allt som rör sig. Men du tvingas så småningom att förlita dig på pareringen för att överleva på SR388. Det är en gimmick.
Bäst du vänjer dig vid denna move, den kommer etsa sig fast på din hornhinna.
Strider i Metroid: Samus Returns fungerar som så att när du parerar en fiende siktar Samus automatiskt på dem samt att de tar mycket mer skada. I de flesta fall dör de på ett par skott. Parerar du inte kan den simplaste motståndaren ta tio, femton skott att ha ner, plus att du oftast tar onödig skada. I längden blir det därför lite av en monoton syssla att plocka ut fienderna en och en med pareringarna.
Bossarna däremot är fantastiska motståndare och höjdpunkterna i spelet. Inte nog med att striderna mot dem är episka, de är dessutom pussel i sig själva. Pussel som bara kan lösas med våld. Med finess och en hel del trial and error – som inte blir jobbigt tack vare intilliggande sparpunkter – sänker man dem och suger upp deras DNA för att låsa upp djupare grottor att utforska. Lyckas man parera en boss bjuds man på snygga, filmiska attacker som gör extra skada.
Mindre -vania
Metroid: Samus Returns har skurit bort mycket av det som kommit att känneteckna Metroid och Castlevania, nämligen backtracking. Det finns få skäl att återvända till tidigare områden bortsett från att samla på sig några enstaka uppgraderingar till missilerna. Istället läggs fokuset på det område man befinner sig i och det man behöver för att klara sig finns nära till hands. Återbesöken i tidigare områden slutar oftast i besvikelse om du inte är en tvångsmässig 100%-are.
Detta designbeslut stryper upptäckarlusten som varit något av ett signum i serien. Å andra sidan blir äventyret mer fokuserat. Kartorna är relativt små och kompakta och äventyret i sig tar inte mer än tolv, tretton timmar att springa genom. Speltiden känns helt okej dock, särskilt när det går att låsa upp en svårare omgång med Metroid-amiibon. Det är också lätt att förlåta spelets längd när det i övrigt är så välpolerat.
En liten upprättelse
Efter Metroid: Other M och Metroid: Federation Force blev de flesta fans besvikna. Med Metroid: Samus Returns behöver fans inte vara oroliga. Det är ett spel som bättre än de förra värnar om sitt ursprung och det är lätt att glömma bort sveket när man skjuter monster i ansiktet. På sätt och vis är Samus Returns en upprättelse, eller i alla fall ett ärligt försök av Nintendo att övertyga sina fans om att de aldrig behöver tänka gå Federation Force igen.
Metroid: Samus Returns är ett mycket bra litet spel till Nintendos handhållna konsol som fans bör ge en chans. Spelare som älskar sci-fi och action bör också slänga ett öga på det bara för hur bra kontrollen och stämningen är. Samus Returns får en stark sjua eftersom det mer linjära upplägget avviker från seriens tradition – på gott och ont bör tilläggas. Denna remake är helt klart värt sin peng, men det är synd att spelet är lite kortare än föregångarna på stationär konsol och att värdet i att spela om det inte är lika högt.
Jag tröttnar aldrig på inledningen och scenen där Samus kliver ut ur sitt rymdskepp. Det är så coolt!
