Ett av problemen med titlar som blivit så hypade av fans och spelare är att ju längre tid de tar på sig, desto större chans att det kommer bli en besvikelse, även när spelet faktiskt levererar. Förhoppningarna blir alldeles för höga och när spelen inte levererar efter varje individuell förhoppning kan besvikelsen slå så mycket hårdare, trots att spelet ändå håller en bra standard. Med det i åtanke gav jag mig på Mighty no.9, även om ekot av Megaman studsar runt i huvudet.
Ytlighet som spelar roll
Något som jag har lite svårt för i Mighty no.9 är hur det överhängande designen ser ut. Jag har spelat så många mediokra spel som använder tredimensionell grafik på sidscrollande, tvådimensionella banor, så när jag ser hur det här spelet ser ut är det svårt att inte sucka lite besviket, även om jag vet att det är en väldigt irrationell sak att haka upp sig på. Irrationellt eller inte, det är fortfarande ett -enligt mig- överanvänt upplägg i sin helhet som gör att det känns uttjatat och oinspirerat. Med den snygga art design som spelet har hade jag faktiskt hellre sett tvådimensionella animationer med mer serietecknad grafik. Rent visuellt imponerar inte spelet på mig, men så är det spelglädjen från kontrollen som är det viktiga i ett sådant här spel.
Känslan av det gamla finns kvar
Trots bekanta element har kombinationen av 2D och 3D bara skapat en tråkig layout som gör miljön relativt intetsägande. Tyvärr.
När jag väl kommer igång och börjar spela det känner jag genast igen mig och kontrollerna är vad man kan förvänta sig. Du springer, hoppar skjuter och dashar och det känns riktigt bra att plöja igenom fiender i ett högt tempo. Jag gillar dashmekaniken, men det känns som att den har fått lite för mycket fokus. Fienden kan du skjuta ihjäl med armkanonen, men det tar mycket längre tid än att bara dasha igenom dem då de stunnats, vilket gör att det inte känns som ett alternativ. Självklart kan du välja att skjuta ihjäl motståndet istället, men för att hålla ett bra tempo ”tvingas” man dasha allt istället. Det blir en illusion av valfrihet, där de två alternativen oftast kommer dra dig till det ena av dem, vilket till väldigt stor del eliminerar poängen med valfrihet av tillvägagångssätt. Med det sagt så är det fortfarande väldigt roligt och dashfunktionen drar definitivt upp tempot till en bra nivå.
Att slå dövörat till
Musiken i spelet känns väldigt generisk och tråkig. En av de starka minnena de flesta har från Megaman är musiken. Han hette Rockman i Japan av en anledning och det omfattande soundtrack som utgör Megaman 1-11 och X-serien har verkligen levererat på den punkten. Vi har fått extremt slagkraftiga låtar som inspirerat artister om och om igen. När vi fick höra om Mighty no.9 var en av mina första tankar (och förhoppningar) att musiken skulle leverera åtminstone i närheten av de gamla klassiska spelen, men icke.
Vissa fiender känns bekanta till form och funktion, men har såklart fått en liten ”uppgradering” sedan spelen från 80- och 90-talet.
Nu är det inte helt rättvist att jämföra Mighty no.9 mina sina storebröder, men det är svårt då det är pappa Keiji Inafune som ligger bakom. Som jag nämnde tidigare – när ett spel hypas så pass mycket, särskilt med kända namn i spetsen, är det svårt att inte göra en jämförelse, hur orättvis den än är. Men det förändrar inte att det är så spelet kommer tas emot.
Trots att det är ett run’n’gun med arkadkänsla är inte karaktärerna stumma. Vi får dialoger presenterade av röstskådespelare och precis som musiken känns den lite blasé. Överspelad och överengagerad, ja, men fortfarande på ett oinspirerande, klyschigt sätt. Spelet hade nog känts bättre om de strukit moderniseringen och låtit textrutor skapa lite nostalgisk autenticitet istället. Allt känns som ett avsnitt av någon gammal tecknad serie från 90-talet, där röstskådespelarna inte levererade övertygande repliker och spelade över varenda rad av dialog.
Ett plattformande som faller lite platt
Banorna är inte dåliga, men det finns mycket som känns lite off, som inte riktigt når fram. Det finns roliga och smarta moment som låter de latenta, nostalgiska delarna av muskelminnet vakna till liv, men mycket av det följer samma mönster som tidigare punkter – det känns bara halvdant. På vissa ställen ökas svårighetsgraden så markant att det känns som att de bara slängde in designen utan att testa den ordentligt. Jag har absolut inga problem med utmaningar, men emellanåt dök det upp någonting som inte kändes som att de tänkt igenom det tillräckligt och det förstörde rytmen för mig. Det finns många roliga moment och avstickare, särskilt då spelet utnyttjar det djup som tre dimensioner ger. Du flyger iväg till parallella plattformar och torn, slåss mot minibossar fiendevågor, sedan flyger du tillbaka till själva banan och fortsätter din väg mot bossen. Det är roligt och banornas design har kvar de episodiska delar som tydligt markerar checkpoints och ger den där klassiska känslan.
Åtta mäktiga nummer
Det krävdes lite övning för att besegra Pyrogen.
Bossarna är en av de viktigaste delarna i spelet och jag var nyfiken på hur de skulle bete sig. Det första jag gjorde när jag tagit mig förbi introbanan och skulle välja bana var att titta igenom de olika bossarna (åtta stycken) för att se vem som skulle kunna fungera på vem. Efter att ha rotat runt och försöka hitta sten-sax-påse-mönstret gav jag upp och körde på från början. Det finns garanterat ett mönster då bossarna har sina ikoniska element med bl.a. eld, is, elektricitet och liknande. Jag bet ihop och körde på från början, med den brinnande galningen Pyrogen som första boss. Jag fick storpisk första gången, men började lära mig mönstret allteftersom och en av de viktigaste sakerna som Megamanserien erbjöd finns med här. Bossarna utför ett par olika attacker som ofta kommer i kombination och måste läras in för att på bästa sätt kunna kontra dem och besegra dem. När jag väl fick in känslan för Pyrogen kändes det riktigt fint och nostalgin kom krypande ganska snabbt. En intressant sak är att de första sex bossarna står som referenser till de första uppsättningen bossar från Megaman, med Pyrogen (Fireman), Cryosphere (Iceman), Dynatron (Elecman), och så vidare. Det är en rolig liten flirt med spelets ursprung och inspirationskälla.
…så hur mäktigt är det här?
Mighty no.9 är ett roligt spel. För Megamanfantaster kan det här varmt rekommenderas, men med viss varning om att inte låta förhoppningarna bli för stora. Det har många likheter med sin inspirationskälla, vilket inte är särskilt konstigt, men sina åtta elementbaserade bossar vars vapen du tar, sitt sten sax påse-system och det klassiska run’n’gun-upplägget. Men där tar likheterna slut. Musiken är inte ens fruktansvärd, den är bara ett likgiltigt ”meh” och proportionerna på bana kontra karaktär känns klyschigt på fel sätt. Det är ett roligt spel, men jag tror att det är lätt att förvänta sig mer av det, vilket jag kan se som ganska berättigat. Det känns som att finslipningen och det där lilla extra, det gyllene Megamansnittet, saknas. De har gjort ett bra jobb, men det räckte inte riktigt ända fram. Trots det så är det fortfarande ett roligt spel som erbjuder ett högt tempo och många roliga stunder. Om de väger tyngre än bristerna är dock upp till var och en, baserat på entusiasm för genren.
