Jaga djur, ta deras skinn och klä dig i deras kvarlevor. Det är dags att leva ut dina drömmar som Disneyskurk, men här snackar vi inte dalmatiner – vi snackar monster!
Så putsa upp din mest androgyna look och plocka fram det mest bisarra och överdimensionerade vapnet du kan få tag på, vi ska spela Monster Hunter 4 Ultimate.
Här sker all utbildning den hårda vägen
Jag har aldrig ens varit i närheten av att röra ett spel i Monster Hunter-serien tidigare och som total nybörjare hade jag svårt att se vad som gjort detta till en av de mest populära japanska titlarna någonsin. Kontrollerna var slöa, kameran var oresponsiv och min karaktärs långsamma animationer fick mig ständigt dödad av den överflödiga mängd obalanserat kraftfulla attacker som finns i spelet.
Inlärningskurvan var hög då spelet förklarade sig själv dåligt, informationen fanns men oftast i formen av väggar med text som tenderade att dessutom ligga gömda i bakgrunden.
Vem kunde ana att dinosauriejakt skulle vara farligt?
Det var inte förrän efter jag vant mig vid kontrollerna och spelstilen som jag insåg att det var inte mekaniken det var fel på så mycket som mina egna förväntningar. Min karaktär svingar sina vapen långsamt, ja, men jag insåg inte att jag blivit fördummad av ack så många spel som bygger på knappmisshandel snarare än taktik. I Monster Hunter är varje vapensving ett schackdrag, du måste observera din motståndare och lära dig hur denne rör sig för att veta när du kan anfalla. Det känns verkligen som du jagar något för precis som jägare i verkligheten måste du först observera ditt byte för att kunna nedlägga det, även om det i detta fallet gäller avsevärt större byten och avsevärt större vapen.
Så vad går spelet ens ut på? Som ovanstående stycke tyder på så har Monster Hunter en väldigt beskrivande titel och kan sammanfattas med ett enda ord: grinding. För de läsare som inte är bekanta med termen så är det något som oftast dyker upp i MMO’s och innebär i korthet att man utför samma enformiga arbete, oftast att döda småfiender oavbrutet, om och om igen för att nå ett mål vilket i MMO’s fall brukar vara maxlevel och gear för att kunna spela spelets mer intressanta och utmanande innehåll. ”Det är inte förrän maxlevel som spelet börjar” som uttrycket heter. Till skillnad från MMO’s så existerar inte grinding i Monster Hunter som tidsfördriv tills dess att du når ditt mål, nej här är det grindingen som är målet. Det finns inget traditionellt levelsystem utan all statistik kommer från den utrustning du bär med dig. Progression sker istället av att du gradvis vågar dig på större utmaningar vilket tillåter dig att bygga bättre utrustning och samtidigt låser upp svårare uppdrag. Då varje strid som tidigare nämnt är så taktiskt upplagd så känns det sällan långtråkigt och varje avklarat uppdrag är extremt tillfredsställande på grund av den höga men i slutändan rättvisa svårighetsgraden.
Eller du kanske föredrar blårandig drake? Vi kritiserar inte ditt val av mode
Så vad gör man med alla kvarlevorna från de monster man nedlägger? Naturligtvis gör man utrustning av dem! Den trevligaste detaljen med tillverkningen av utrustningen i detta spelet är att det är tydligt vad delarna kommer ifrån. Det är inte frågan om den typiskt generiska läderrustningen här som trots att den är tillverkad av fyra olika sorters djur alltid ser likadan ut, nej, om du tillverkar en rustning av delarna från en gigantisk klisterspottande flygekorre så kommer det synas att rustningen är tillverkad av delarna från en gigantisk klisterspottande flygekorre.
Det finns tekniskt sett en story i spelet men den är knuffad åt sidan allt som oftast och är egentligen inte mycket djupare än lite hastigt ihopslängda anledningar att jaga diverse monster i en viss ordning. Du blir rekryterad som den dedikerade jägaren i en karavan och jagar monster för olika delar som sedan används för att lösa diverse problem karavanen stöter på. Inga litteraturpris här inte, men i all ärlighet hade jag så roligt med själva jagandet att jag knappt tänkte på dessa namnlösa sidokaraktärer. Notera att detta inte är en metafor, ingen i karavanen har någon form av namn och tilltalas endast genom deras yrkestitel. Skribenten irriterar sig avsevärt på detta.
Rent mekaniskt fungerar spelet förvånansvärt bra när man väl kommit in i tänket, det huvudsakliga problemet är för många kameran. Denna kontrolleras med styrkorset, vilket är ett problem då detta sitter på samma sida som styrspaken. De har dock kommit med lösningen att ha ett digitalt styrkors på touchpaden som fungerar överkomligt men har problemet att det på 3DS är extremt obekvämt att använda på grund av hur man håller händerna. På 2DS är det mer ergonomiskt men allt som oftast förlitar man sig på den vänstra axelknappen som automatiskt låser kameran antingen bakom din karaktär eller i riktning mot det monster du för närvarande har markerat.
Det redan absurda galleriet av vapen har fått två nya tillägg i formen av Insect Glaive och Charge Blade. Den första är en stav som utöver akrobatiska manövrar även använder en tam insekt som man kan skicka iväg för att anfalla sina motståndare. Beroende på vad den träffar så får användaren olika bonusar då den återvänder i formen av exempelvis ökad attackskada. Den senare är ett vapen som har två former som man kan byta mellan under stridens gång. Först finns formen av ett svärd och en sköld men dessa kan även kan sättas ihop till en tvåhandsyxa för längre räckvidd. Båda formerna har förmågan att som namnet antyder bygga upp ”Charges” allt eftersom man träffar med attacker och dessa kan spenderas för att göra massiv skada på ens mål.
De rör på sig!
Något jag noterade direkt i spelet var kvalitén på animationerna. De har lyckats extremt bra med att få alla varelser att röra sig på ett realistiskt sätt, i alla fall på ett sätt som känns realistiskt för ett färgglatt galleri av gigantiska bestar. Detta är en viktig faktor då det läggs mycket vikt i att observera hur ens mål rör sig för att kunna avgöra om den tänker anfalla eller är kritiskt skadad. Ens egna animationer är det inte heller några fel på. Alla vapen känns precis så tunga som deras absurda storlek antyder och man känner verkligen av vikten i slagen.
Lyckligtvis har man oftast för mycket att göra för att tänka på texturerna
Texturerna håller dock inte alls samma kvalité och är allt som oftast grötiga och utdaterade. Man kan komma med argumentet att en handhållen konsol inte har nog med kraft för att hantera något bättre men det finns redan nu flertalet exempel på spel som motbevisar detta. De hade troligtvis tjänat mer på att köra med en enklare men mer polerad grafisk stil snarare än att satsa på mer realistiska men i slutändan suddiga texturer.
Ljudet är en väldigt blandad godispåse då det mesta håller bra kvalité, det stora utbudet på röster är en trevlig detalj, men annars är ganska fantasilöst. Bland musiken hittar jag verkligen inget som står ut och det mesta känns ganska urvattnat, vilket inte blir bättre av att man hör samma stycken så ofta. Det saknar identitet och karaktär, just nu är det nära exakt samma musik som man kan höra i vilket asiatiskt spel som helst. Deras ljudteam vet helt klart vad de sysslar med, men en stor titel som Monster Hunter förtjänar något ikoniskt.
Det finns monster, men finns det jägare?
Sparka på dem när de ligger ner. I krig och monsterjakt är allt tillåtet
Onlineläget känns, under optimala förhållanden, som en rak uppgradering till offline, inte bara för att allt är roligare med kompisar utan även för att man får utnyttja spelets nya mekaniker på ett helt annat sätt. En av dessa mekaniker som inte funnits med tidigare är att man genom en välplacerad hoppattack kan klänga sig fast på ryggen till det monster man försöker fälla och med lite envishet kan man sedan lyckas brotta omkull denne vilket ger ett par välbehövliga sekunder då man kan anfalla utan risk för att bli anfallen tillbaks. Med allierade som kan distrahera monstret ifråga blir detta en väldigt stabil taktik för att få in mycket extra skada, vilket uppskattas mot de monster som har extrem rustning och nästan bara kan skadas via annars svårträffade svaga punkter.
Chattfunktionen är stabil då det dels finns mer traditionella meddelanden som skrivs med styluspennan men även färdigskrivna meningar som kan användas i mer stressade situationer när man inte har tid att skriva något avancerat. Det finns även möjlighet att skriva in kontextbaserade meningar som sägs automatiskt i vissa situationer, exempelvis om man blir paralyserad, så att ens allierade kan reagera snabbt på detta.
Det största problemet med onlineläget var att det inte fanns någon vettig möjlighet att koppla upp sig igen mot sessioner man tappat kontakten med. Detta är extra frustrerande då de mer absurda monstren kan ta upp till 40 minuter att nedlägga, så har man lagt ner så lång tid på det kan det vara extremt nedslående då internetuppkopplingen plötsligt bestämmer sig för att begå harakiri.
Domen
Upp och hoppa, monstren kommer inte att jaga sig själva
Monster Hunter 4 Ultimate kom som en glad överraskning till 3DS och de har gjort ett fantastiskt jobb med att konvertera det till det bärbara formatet. Jag har redan lagt ned ohemula mängder tid på monsterjakt och det blir mer beroendeframkallande ju mer man spelar. Trots detta kan jag inte rekommendera det till vem som helst då det fortfarande är en specifik nisch av spelare som gillar den långsamma, svåra och i vissa fall frustrerande spelstilen. För de som gillar detta kan jag dock inte rekommendera det nog, så gillar du utmanande spel á la Dark Souls eller helt enkelt bara har ett brinnande hat för monster så är detta helt klart den handhållna titeln för dig.
Läs mer om vår betygskala >>
