1993 fyllde jag 11, och Mortal Kombat fick ta över hundhuvudet i moralpanikligan efter heavy metal, videovåld och rollspel. Vänkretsens Super Nintendo-ägare inledde tjatkampanjer med varierande framgång, för trots att Nintendo censurerat bort allt blodskvätt och de slafsigaste av fatalities så hade föräldrar på den här tiden vissa betänkligheter, och vi fick smyga iväg till TV-spelsbutikerna nere i stan för att få dämpat den värsta spelklådan. (I dagsläget hade jag kanske själv tillåtit en 11-åring att spela MK men inte åka in till stan själv, vilket väl säger en del om samhällsutvecklingen.)
Det moderna Mortal Kombat och jag har väl inte träffats särskilt mycket, även om jag kikade en sväng på Mortal Kombat X som kom 2015. X ska ha varit det snabbast säljande spelet i serien och av många anses som det bästa ditintills, så del 11 har stora skor att fylla.
Grafik och ljud
Det finns inte mycket att säga om grafik och ljud egentligen. Soundtracket lämnar som det ser ut nu inga djupare spår, men får jobbet gjort. CGI-människors trovärdighet är en ständig stötesten, men filmsekvenserna i Mortal Kombat 11 får för mig klart godkänt, vilket troligen är det bästa jag har delat ut hittills. Emellertid är det då istället risk att det blir för detaljerat. Det finns en gräns för hur mycket en vill titta på Raidens skäggstubb.
Gameplay
Som vanligt när det gäller fightingspel är knappkombinationerna för olika attacker en veritabel djungel att tröska igenom för den som vill vara lite allround och inte mainar en figur. Det är dock den etablerade ordningen och inte precis något att klaga på. Det blir bara till att träna. Jämfört med förr om åren känns det lite skönt för en ringrostig fighter att kunna justera svårighetsgraden lite. Utan den möjligheten blir det efter en liten stund i story mode tydligt att jag skulle få stryk som ett rödhårigt styvbarn på julafton, och det av CPU:n. Därvidlag uppskattas också möjligheten till tutorials, så slipper man göra som förr och köpa specialnummer av Nintendomagasinet för att få ordning på specialattackerna.
Story mode känns för övrigt rätt bra. Det finns förstås en massa backstory som jag inte hängt med i, och det börjar väldigt in medias res, men jag tycker att infon portioneras bra och hänger med rätt okej. Lagom mix av snack och slagsmål, med tightare dramaturgi än man brukar vänta sig t.ex. av framför allt en del japanska spel, där snacksaligheten endast tävlar med konstpauserna om att förstöra stämningen.
Story i all ära, men halva nöjet med fighting är ju att spöa nån som sitter och fräser bredvid i soffan. Jag engagerar således frugan, som sannerligen inte är obevandrad, och vi konstaterar strax samfällt att introsnacken är riktigt, riktigt ostiga. Vi fastställer även att man i sin iver att se till att den grafiska våldsskildringen är mer överdriven än vad världen tidigare skådat, lyckats göra de cutscenes som hänger ihop med fatality och de nya påhitten krushing blow och fatal blow (som bara kan vridas iväg en gång per match när hälsan är under 30%) är så överdrivna och bloddrypande att vi tröttnar lite. Fatal blow, förresten, känns lite som ett (visserligen lätt riskabelt) easy mode. Med två någorlunda jämna spelare har den som drar iväg en träffande fatal blow först automatiskt en ronds övertag.
Men…
Utöver ovan nämnda spellägen och specialgrejer känns spelet lite snårigt med alla sorters utmaningar och varianter. Alla spelfigurer har en hel radda skins och olika utrustning som kan grindas ihop. I tillägg till detta kan utrustningen dessutom förses med augments som inte bara piffar till utseendet utan ger olika slags bonusar och jag vet inte vad. Man tröttnar kort sagt. Och den som inte tröttnat lär ändå göra det så småningom om hen inte älskar att grinda, för det kommer att behövas. Det kan förstås bara vara ett lömskt knep för att säkerställa att den hängivne samlaren tillgriper mikrotransaktioner, vilket undertecknad alltjämt anser vara ett girigt och onödigt system. Kontrollerna för spelfiguren i Kryptan, där ingame-valuta används för att samla loot är dessutom pinsamt klumpiga och ger en mindre vällustig flashback till tidiga 64-bitarskonsoler eller liknande.
En blir också en smula trött och beklämd över att den mesta mediala aktiviteten som nått denna skribent inte rör nån slags hype inför spelsläpp, utan är en futil folkstorm från försmådda fans som upprörs över att 1. spelets figurer åldrats och 2. inte visar brösten i tillräcklig utsträckning. Det spelar tydligen ingen roll att kanon gör gällande att 25 år förflutit, eller att inte ens amerikansk militär personal kan klä sig hur hudvisande som helst.
Mortal Kombat 11 släpptes till PC, PS4 och Xbox One den 23 april 2019. Switch-versionen dröjer till 10 maj.
