Kungariket Calradia. Du är en av dess invånare, tillsynes intetsägande. Det gör Mount & Blade II: Bannerlord till en skön omväxling. Steget från ”du är universums enda hopp!” till att faktiskt få vara en del av något, och inte orsaken till allt, är uppfriskande. Hursomhelst – du börjar ditt äventyr med din intetsägande karaktär som du designar efter tycke och smak, för att sedan få ge dig ut och röra om i den medeltida grytan.
Tillsammans med dina medresenärer kan ni utforska en enorm karta som erbjuder det du kan förvänta dig från ett rollspel: diverse quests, resurser, nya karaktärer, ond bråd död – allt! När jag väl lämpades av i den öppna världen valde jag, som oerfaren M&B-spelare, att köra igenom den tutorial som erbjuds från start. Jag blev då varse spelets mekanik och hur gameplay kommer fungera, vilket gör mig lika förtjust som trött. Det kanske bara är en vanesak just nu, tänkte jag och gav mig ut för att ställa till ofog.
Resan börjar med uppförsbacke
Storyn känns även den extremt intetsägande och lika motiverande som att kliva upp fem på morgonen när en är ledig. Precis som tidigare open world-spel jag hamnat i var den öppna världen det som lockade mest. Du kan såklart hjälpa till med att förena Calradia under en flagga, men det är mycket roligare att leka kaotiskt neutral och bara stryka omkring och upptäcka saker på dina egna villkor. För att komma till den här delen måste du dessvärre ta dig förbi spelets olidliga startsträcka – något jag själv inte är särskilt förtjust i.
Tack och lov består inte tutorial av block med text som ska förklara hur du öppnar dörrar och hejar på grannen i en halvtimme. Ett (skräck)exempel: Jag försökte spela Ni No Kuni under en mer otålig period och det slutade med att jag stängde av efter 20:e påminnelsen om hur jag öppnar en kista. Jag har inte rört spelet sedan dess.
I Mount & Blade II: Bannerlord är startsträckan mer en fråga om en lite seg och monoton gameplay. Du samlar ihop lite soldater från någon by, bankar banditer och gör några eskortuppdrag för att uppgradera din utrustning och dina skills. Nu är jag van med grind – jag t.o.m. uppskattar det ordentligt när det kommer till vissa spel – men här kändes det lite väl tradigt. När du väl börjar bli känd i trakten och har fått ihop en respektabel trupp med soldater blir saker desto intressantare. Introduktionen är över.
Att bädda som en ligger
En av spelmekanikerna är den som ger ditt agerande konsekvenser. Beroende på hur du valt att spela (agera, interagera) kommer det ge människor en åsikt om dig. Vissa avskyr dig och vill förmodligen bara ha ihjäl dig. Andra blir glada av att se dig och erbjuder dig förmåner du annars inte skulle ha fått. Om du gör en räd på en by kommer byborna inte helt oväntat bli ganska ovänliga. Om du däremot besegrar ett banditgäng som försöker attackera byn kommer du mötas med öppna armar och frivilliga rekryter. Du kan även spela det längre spelet och skaffa inflytande hos en särskild lord och, med tiden, få dem att förena sig med ditt kungarike istället.
Relationssystemet är inte superavancerat, men det är tillräckligt närvarande för att ge striderna mer inlevelse. Du kan ha en rivalitet med ett närliggande kungadöme där era historier flätas samman, för att sedan kulminera på slagfältet. Det blir inte bara ”ytterligare en fiende” som du ska besegra; det är den där särskilda skitstöveln som du har något emot på ett personligt plan.
”Har vi setts förr?”
Trots att vapnen har god variation, med allt från jättelika tvåhandsvapen till eleganta dolkar och diskreta distansvapen, känns striderna lite repetitiva. De skiftar i skala och premiss, men fienderna förefaller upprepande. Du började ditt äventyr med att döda banditer. Ett par timmar senare gör du samma sak, men på större skala. Det handlar mer om vem som har störst antal soldater bakom sig.
Mount & Blade II: Bannerlord handlar alltså inte så mycket om strategi som det gör om grundläggande matematik. Du har 100, vilket är mer än fiendens 50, alltså vinner du. Till visst försvar så finns det ändå tydliga inslag av strategi. Att veta hur du ska använda dina olika trupper kommer definitivt gynna dig i striderna. Varje trupp har en genuin funktion och jag upplever inte att någon trupp är mer OP än någon annan. Precis som relationssystemet är det inte jätteavancerat, men gör tillräckligt för upplevelsen. Jag hade bara velat se det mer framträdande. Det är genomsnittligt plus.
Ljudet av krig
När det väl blir större sammandrabbningar är kaoset ljuvt. Metallklingor som möts, stridsvrål, hästhovar som dundrar fram – det är precis det tumult en vill ha i en dylik situation. Belägringar är inte sämre, med de dova bultandet från murbräckan, de vinande pilarna och skrikande soldaterna. Det låter precis som det ska.
Efter slaget får du se vad det har lett till. Dina val får konsekvenser och du är ett steg närmare ditt mål. Du har kanske belägrat ett slott som är ett strategiskt mål för dig. I nästa kampanj har du nu större chans att besegra de som tidigare verkat obevekliga. Men på bekostnad av den allierade byn. Allt har konsekvenser och det märks av. Du kanske inte står i rampljuset i den berättelse spelet målar upp, men du är definitivt med och skriver den.
