My Hero Academia är en omåttligt populär manga- och animeserie fylld med superhjältar, skurkar och rafflande action. Animen har precis avslutat sin tredje säsong och den fjärde är under produktion, mangan passerade nyligen 200 kapitel och till och med en långfilm har släppts på bio i Japan och USA. Självklart ska en sådan populär serie även få ett tv-spel! Resultatet är fightingspelet My Hero One’s Justice.
Att bli en superhjälte
Tänk dig att du lever i en värld där drygt 80% av världsbefolkningen besitter någon form av superkraft. En person kanske kan kontrollera eld, en annan kanske har ett grymt bra luktsinne och en tredje kanske kan förvandla sig till ett djur. Så ser verkligheten ut i världen där My Hero One’s Justice ustpelar sig. Vi får följa superhjältenörden Izuku Midoriya och hans klasskamrater under sin skoltid på världens bästa superhjälteskola. I skuggan lurar det såklart också skurkar av alla dess slag och det är upp till våra hjälteaspiranter att stoppa dem!
Spelet tar vid mitt i My Hero Academias berättelse och ger både nya och gamla spelare en kortare sammanfattning om vad som har hänt och vad som pågår, men för nykomlingar kan det ändå vara ganska svårt att hänga med. Som tur är så är inte My Hero One’s Justice ett spel där story eller karaktärers relationer spelar någon större roll; det är först och främst ett fightingspel med snabba, tighta och explosiva strider.
Izuku kanske inte ser mycket ut för världen, men bakom broccolihåret lurar enorm styrka och ett hjärta av guld!
Lekande lätt
På många vis är My Hero One’s Justice väldigt likt många andra spel baserade på mangaserier. Jag tycker dock att My Hero One’s Justice gör det ganska mycket snyggare än många andra. Det blir aldrig för komplicerat, kontrollerna är väldigt enkla att lära sig och det var väldigt sällan som striderna gick över till ren buttonmashing. Enkelheten kan vara något som inte faller alla i smaken, men jag uppskattar att faktiskt lära mig grunderna efter några matcher. Stridssystemet är inte direkt komplicerat, utan i vanlig ordning trycker du på olika knappar för att utföra olika attacker och slår sedan ihop dem för att skapa häftiga combos. Det blir inte lika avancerat som säg Tekken eller Soul Calibur – och det gör faktiskt inget. Under stridernas gång bygger du upp energi som du kan använda till mäktiga specialattacker. Varje karaktär har tre stycken extra starka attacker som kräver olika mycket energi för att kunna användas. Lyckas du besegra en fiende med en riktigt cool attack dom dessa kan du bli rikligt belönad i form av accessoarer eller valuta som kan användas i spelet.
Med det sagt så är det inte direkt ett ”enkelt” spel. Spelar du mot någon som är bättre så kommer du märka det snabbt, tro mig. Jag trodde jag var ganska duktig men blev brutalt spöad i onlinematcherna jag gav mig på och fick traska tillbaka till träningsläget och öva vidare. Förutom onlinematcher kan du spela med kompisar hemma i soffan eller mot en dator. Jag rekommenderar dock att du kör mot en kompis om du kan, för spelet lider något extremt av korkade datorstyrda motståndare. De springer runt i cirklar som förvirrade höns, ränner envist mot osynliga väggar och stannar på måfå. Jag hoppas att det här är något som utvecklarna fixar med en kommande patch, för det förstör inte bara de lokala matcherna, utan även berättelseläget och uppdragsläget. Med allt det sagt så tycker jag att spelets stora behållning ligger i VS-matcherna. De är inte bara de mest lärorika och roliga, utan är oftast de som bjuder på mest utmaning!
Stein är inte som andra skurkar, men han är inte att leka med!
Handsvett, öronsnibbar och råstryka!
Du beger dig inte ensam ut i strid. I de flesta fallen får du välja två stycken karaktärer som fungerar som dina sidekicks. Med ett enkelt knapptryck kan du frammana dem i stridens hetta och kanske kan det vara dem som vänder hela fighten åt dig. Självklart går det inte att skicka fram dina sidekicks hela tiden. Med hjälp av en liten mätare under deras porträtt kan du se när de är redo att hjälpa dig i fighten igen. De flesta karaktärer är tillräckligt olika för att man ska vilja prova dem alla både i rollen som sidekick eller som den primära fightern! Ingen superkraft är den andra lik och det är svårt att inte häpna över kreativiteten i de olika superkrafterna eller hur de används. Exempelvis har vi blonda bråkstaken Bakugo som slåss med hjälp av explosivt handsvett, rara Uraraka som använder sina gravitationskrafter för att få sina motståndare att sväva och tuffa Jiro, som slåss med sina förlängda öronsnibbar. För oss som har kännedom om mangan och animen känns det lite som om vissa luckor finns i detta fullspäckade karaktärsgalleri och vi kan nog förvänta oss DLC längre fram.
My Hero One’s Justice ger oss möjligheter att anpassa våra favoritfighters på många olika plan. Spelet är fyllt till bredden med fanservice och det finns mängder av kostymer och accessoarer att låsa upp, men det känns också lite falskt med tanke på att mycket av det som går att låsa upp bara är olika färgvarianter av samma kostymer. Att hälften av dem dessutom är helt anskrämliga gör det bara värre.
Bakugo är bland de roligaste karaktärerna att spela i My Hero One’s Justice. Inte minst på grund av hans … explosiva personlighet.
För fansen
Det råder ingen tvekan om My Hero One’s Justice målgrupp: Fansen av My Hero Academia. Det ser ut som serien, låter som serien och är lika kreativt som serien. Skillnaden är bara att det är du som styr striderna. Det finns både plus och minus med allt detta såklart. Nykomlingar lär bli ganska förvirrade av berättelseläget och även fansen kan nog känna sig ganska snuvade på allt som blir utlämnat. Däremot löser dem det på ett helt okej vis genom att sammanfatta alla händelser i serietidningsliknande mellansekvenser utan att de blir allt för plottriga. Så ja, helt missnöjd är jag inte.
Om jag nu åsidosätter mina personliga känslor för källmaterialet och ser på spelet som det är så är jag fortfarande väldigt nöjd. Det var länge sedan jag satte mig ner med ett fightingspel som känns så kreativt och okomplicerat. Jag hade inte en tråkig stund med spelet … förutom när jag spelade mot datorstyrda motståndare då.
