I mina tonår var jag smått besatt av manga och anime av alla dess slag och Naruto var något av en favorit. Det var inte ovanligt att jag fick springa till skolbussen med frukostmackan i munnen för att jag hade råkat se ett avsnitt för mycket av tv-serien under morgonen. Med tiden svalnade intresset av olika anledningar och det har nu gått över nio år sedan jag senast läst eller sett något om den blonda ninjan med attitydproblem och hans vänner. Jag kom ihåg mycket, men absolut inte allt och en hel del hinner hända under nio år. Det blev därför lite av en utmaning att dyka in i Naruto Shippuden: Ultimate Ninja Storm 4 – Road to Boruto.
Glada tider i Hidden Leaf Village
En fullproppad smällkaramell
Ultimate Ninja Storm 4 är proppat till bredden med innehåll som borde få fansen av de tidigare delarna att dra på mungiporna och plocka upp kontrollen. Det finns ett klassiskt story mode som följer den senare delen av Naruto Shippuden fram till dess slut och vi får reda på händelser som utspelat sig innan spelet via stillbilder och en dramatisk berättarröst. Trots detta är det väldigt svårt att begripa något av spelets berättelse om man inte har någon vetskap om Naruto eller Ultimate Ninja Storm-spelen sedan tidigare. Mellan striderna får vi njuta av vackra filmsekvenser med smått pinsamma läpprörelser och ibland ett och annat quicktime event som egentligen inte har någon större påverkan på något om vi misslyckas med dem.
Vid sidan av spelets story mode så finns även ett ”äventyrsmode” som tar vid efter seriens slut. I äventyrsmodet får vi springa runt i olika miljöer, möta karaktärer från serien, göra sidouppdrag och såklart även slåss ibland. Detta läge känns på många vis betydligt mer intressant än story modet, även om berättelsen är totalt ointressant och det mest handlar om att utföra fetch quests. Det är märkbart att det inte är här som krutet har lagts och det är egentligen väldigt tråkigt för det finns en outnyttjad potential gömd under ytan. Miljöerna som går att utforska är fina och känns fulla med liv och det är svårt att inte önska att det hade gjorts mer med dem.
Det finns också mängder med nedladdningsbart material i form av mer story, mer karaktärer, kostymer och som tidigare omnämnt den senaste expansionen ”Road to Boruto”, som fungerar lite som en spelbar epilog där vi får möta barnen till huvudkaraktärerna och följa dem under en tid. Det är lite gulligt. Spelmässigt påminner expansionen mer om äventyrsmodet och det lider även därför av samma problem. För fansen av spelen borde det dock ge ett ganska värdigt avslut.
När allt kommer till kritan…
Trots alla berättelser så är Ultimate Ninja Storm 4 främst ett fightingspel, men det är tyvärr inte ett speciellt fängslande sådant. Karaktärsgalleriet är väldigt brett och bjuder på många personligheter, men med tre versioner av samma karaktär så känns det som om galleriet fyllts ut med ingenting. Främst på grund av att alla karaktärer är snarlika varandra.
Själva striderna utspelar sig i en 3D-miljö med en kamera som flyttar sig beroende på vart du och din motståndare står och vad ni gör. Detta gör att striderna känns mycket mer filmiska. Och ja, det är ju ganska häftigt att ha kameran bakom sig när man rusar mot sin fiende i full fart. I vissa delar får det dock en motsatt effekt och det blir istället rörigt och svårt att se vad sjutton det är egentligen som pågår. Vi får också två stycken supportkaraktärer som hjälper oss i striden och deras involvering skapar en dynamik och ett inslag av taktik och planering. Ett knapptryck kan verkligen vända hela matchen till din fördel om du vet vad du gör. Det blir dock väldigt ofta som striderna övergår till ren buttonmashing och ofta uppstod känslan att kommandon och knapptryck inte resulterade i något. Tråkigt nog känns det som att spelmekaniken saknar djup.
Boruto är lik sin far på många vis
Vi kunde ha haft något bra
Trots alla brister så är Naruto Shippuden: Ultimate Ninja Storm 4 en fröjd för ögat. Grafiskt sett så påminner det ibland om en vackert animerad film med ett stämningsfullt soundtrack. Bara startskärmen, med Naruto ståendes med ryggen mot spelaren samtidigt som han ser ut över Hidden Leaf Village och en pianoslinga spelas i bakgrunden etsade sig fast i min hjärna tack vare stämningen som ljud och bild skapade tillsammans. Under story modet så levereras det episka och vackra filmsekvenser och förutom Ni No Kuni så är det här är nog det närmaste en spelbar animeserie som vi kan komma i dagsläget. Det om något gör Ultimate Ninja Storm 4 till ett förvånansvärt minnesvärt spel.
Det är inte utan att jag känner mig lite bitter som jag lägger ifrån mig handkontrollen när allt har nått sitt slut. Den slutgiltiga känslan jag har är att detta hade kunnat bli så mycket bättre. Hade utvecklarna bara vågat utveckla sin forumla, hade bara äventyrsläget fått lite mera tid, hade bara karaktärsgalleriet putsats upp… ja, då hade detta kunnat bli något riktigt speciellt. Istället har vi ett spel med en vacker snygg yta, hyfsat musik, men inte mycket annat att jubla åt. Men en sak är säkert: Fansen kommer säkert att uppskatta Naruto Shippuden: Ultimate Ninja Storm 4. Själv ser jag Naruto Shippuden: Ultimate Ninja Storm 4 lite som en barnbassäng i simhallen. Det är inte djupt och det blir ganska snabbt tråkigt men… det glittrar i alla fall fint.
