Jag spelade första gången Need for Speed III någon i slutet av 90-talet på min då helt grymma Pentium II PC. Den hade 233 MHz CPU med en medföljande turboknapp för att överklocka CPU:n med ytterligare 266 MHz. Det var tider det, och den extra kraften behövdes ibland. Bland annat för att klara av att spela just Need for Speed III: Hot Pursuit.
Jag har nu fått möjligheten att återuppleva ett av min barndoms första egna bilspel med Need for Speed: Hot Pursuit Remastered. En erfarenhet som inte lämnat mig missnöjd. Själva spelet är en remaster på den remake som släpptes 2010 så det är inte första gången som spelet har gjorts om. Men för mig som inte spelat det sedan innan 2000-talet är det en riktig fröjd.
Nostalgi på riktigt
Det första som fångar mig när jag startar spelet är Autolog-funktionen som möjliggör funktionen att spela online med andra. Lite tvingat kanske då man inte kan välja bort att få veta hur den fungerar, men jag gillar upplägget. Sedan blir det att direkt kasta sig in i career-mode och börja köra.
Så fort som introt är klart blir det nostalgi på riktigt när kartan visar sig. Det känns verkligen som jag hoppat bakåt i tiden, fast då till en snyggare och mindre pixlig version.
En av mina favoritdelar i Need for Speed Hot Pursuit Remastered är hur jag kan välja att köra som en streetracer eller som polis. Det är sedan inte tvingande att fortsätta i serie att köra klart alla olika race och uppdrag utan jag kan fritt byta mellan dem. Så enkelt och skönt att för en gångs skull spela något där mina val inte påverkar på hur spelet utspelar sig.
Efter varje uppdrag ges poäng beroende på om jag klarade en specifik tid eller uppgift, samt bonuspoäng för olika stunts. Dessa låter mig sedan gå upp i nivå antingen om jag kör som racer eller polis. Detta i sin tur låser upp nya bilar, banor och olika förmågor och vapen. Beroende på om jag kör som racer eller polis låser spelet sedan upp bilar antingen i normalläge eller i polisversioner.
Varje bil har en egen sida där det finns en liten introduktion till dess historia, lite kördata och egenskaper, möjligheten att observera den i olika vinkar samt byta lackering. Det finns självklart ett fotoläge som tar bort alla menyer så den kan fotas i all sin prakt.
Banorna i Need for Speed Hot Pursuit Remastered varierar precis som i originalet friskt från stäpp och prärie till berg, skogar och stränder. Det är lite av en fröjd att bränna igenom dessa banor då miljöerna är precis lagom färgstarka och intressanta utan att bli irriterande. Jag hamnar mer än en gång i beslutet att spela om en bana, bara för att försöka se lite mer utav miljöerna. En utmaning i sig när man kör förbi många delar i en helt halsbrytande fart där varje blick bortom vägen kan resultera i en rejäl smäll.
Banorna är oftast bara någon minut långa och känns trots det inte repetitiva. Miljöerna må vara samma men andra fordon på vägarna, motståndare så som poliser eller andra racingförare skiftar tillräckligt på banorna för att göra varje genomspelning unik. Mitt enda missnöje är väl en viss vit skåpbil som verkar fungera som en måltavla för mig. Utav någon anledning, om jag inte aktar mig extra, är det som att jag omedvetet siktar in mig rakt in i den.
Att spela Need for Speed Hot Pursuit Remastered utan en ratt gör att spelet inte riktigt känns lika häftigt. Irritationen när en lätt tryckning på kontrollspaken i fel riktning resulterar i en riktigt snygg sladdning in i vägrenen eller rakt in i ett mötande fordon är minst sagt frustrerande. Med det sagt är kontrollerna inte dåliga. Det är bara lite svårare att kontrollera bilarna med en 360-graders spak än med en ratt. Annars är kontrollerna mycket enkla att köra med och fungerar väl med PS4.
