Jag är imponerad hur länge Need for Speed har existerat som spelserie. Sedan 1994 har hela tjugotre spel rullat ut från diverse studios med skiftande resultat. I samband med att svenska Ghost Games tog över serien 2013 fick spelet ett ansiktslyft med rebooten två år senare. Borta var biljakterna och in kom stillsam racing i nattmörka städer upplysta av gatljus. Studion lyckades med konststycket att leverera ett hyggligt bilspel även om bristerna var uppenbara med en urvattnad solokampanj och trista miljöer.
Den här gången har studion siktet inställt på en ny story som kretsar kring tre unga hotshots. Tyler, en veteran som vet hur ratten ska vridas. Mac, racerföraren som gillar att sladda loss. Jess, murbräckan mot illvilliga poliser. Under ett uppdrag att stjäla ett vrålåk inser gänget att de blivit lurade av kartellen The House och stöten misslyckas. Som ett brev på posten blir nästa drag att samla sina krafter och göra slut på kartellens herravälde. Mer än så blir inte karaktärsutvecklingen som stannar av i samma stund som karaktärerna presenteras. Det är ungefär samma nivå som en Fast and the Furious-rulle.
Större och varierade spelvärldar – men ack så tomma
Berättelseni Need for Speed Payback drivs fram av korta filmsnuttar som visar konflikten mellan Tyler och The House. Filmerna blir ärligt talat bara en ursäkt för att få ösa runt med rykande däck. Ett uppskattat inslag är biljakterna där spelaren får preja sig loss från poliser och kartellmedlemmar. När motståndaren får en sladd och voltar av vägen visas ett kort filmklipp av den spektakulära händelsen. Ett riktigt stort minus är dock att dessa partier numera är regisserade, det vill säga att de inträffar vid förutbestämda tidpunkter. Känslan att ständigt ha snuten i hasorna är helt bortblåst. Det är verkligen synd för det var polisjakterna som gjorde Need for Speed så unikt och spännande en gång i tiden.
Att göra en kupp kräver sina kunskaper.
Den här gången är kartan lite mer öppen som numera tillåter racing på ett större landskap utöver stadskärnorna. På vägarna är det inget snack om saken – du ska köra fort! Som en liten hint finns fartkameror utplacerade som registrerar din hastighet. Lyckas du knäcka fartgränsen plussas några extrapoäng in på ditt konto. Till din hjälp har din kärra en turbofunktion som ger motorn extra kraft vid behov.
Genom sidouppdragen som finns utplacerade längs vägarna lär jag känna spelvärlden och allt vad en har att erbjuda. Från vida ökenområden för off-road äventyr till bergsmassiv där vägarna är mer krokiga att ta sig fram på. Payback har en stor variation av miljöer. Det enda miljöerna har gemensamt är att de läskigt tomma på innehåll och liv. Intrycket att vara ensam kvar efter en pestepidemi hänger konstant i luften där jag drar fram.
Uppgraderingar och mikrotransaktioner – en komplicerad relation
Det som räknas i slutändan är huvuduppdragen som spelet kretsar kring. När ett uppdrag påbörjas får jag först en rekommendation vilken nivå min bil ligger på. Om kärran matchar minimikravet kan jag med gott samvete ställa upp med vetskapen om segern är relativt säkrad. Om oddsen är lite sämre kan jag vänta mig en högre utmaning från botarna men ändå ro hem vinsten med lite tur och körskicklighet. Huvudregeln är att alltid vara nummer ett vid mållinjen annars är det bara att starta om från början. När deltävlingarna är färdiga avrundas allt med en boss som spelaren får tävla mot.
För att bli herre på täppan är det viktigt att uppgradera bilen och på så vis hålla jämna steg med motståndarna. Bromsarna måste till för att klara kurvorna och accelerationen för att snabbt stegra farten och hålla den där. Detta åstadkoms genom de uppgraderingskort som erhålls efter varje avklarad tävling. Dessa kan lösas in i en verkstad som varierar från starkare motor till bättre bromsar. Det är även möjligt att köpa till sig uppgradering genom de summor som tickar in på kontot efter en tävling. Märkligt nog är korten bundna till den bil du har för tillfället och kan inte växlas in till andra bilar för dragracing-kategorin.
Tune-up-shopsen är avgörande för dina framgångar. Här trimmas kärran till max.
På det hela taget upplever jag kortsystemet som ganska svårt att sätta sig in i, men det kanske bara är jag som i överlag har svårt att förstå kortbaserade uppgraderingar upplagda på det här sättet. Desto sorgligare är EA:s försök att pytsa in de ökända mikrotransaktionerna i form av shipments där spelaren kan köpa in samma uppgraderingar för egna pengar. Som tur är upplever jag inga påtryckningar att gå den vägen, men jag får ändå känslan att jag förr eller senare måste göra det om jag inte vill spendera en massa tid i öknen och jaga in cash för bilens bästa. Det räcker absolut med vad spelet erbjuder för att hanka sig fram. Men det är ändå oroväckande att den här trenden alltmer blir ett stående inslag i spelbranschen.
Ett mediokert spel rakt igenom
Sammanfattningsvis är Need for Speed Payback en helt okej installation i denna långvariga serie som haft sina upp- och nedgångar. Det är fortfarande lika fartfyllt att dundra fram på vägarna och rusa hastighetsmätaren, numera på fler ytor än vad som fanns i föregångaren. Grafiken är en fest för ögonen med en skön ljussättning som får hela härligheten att skina som en sol. Ljudet sitter som det ska och bilarna ryter som lejon när motorn arbetar på högvarv.
Det som inte är lika bra är den bleka solokampanjen, den larviga storyn, de tomma stadskärnorna, den horribla musiken och bristen på nyheter som skiljer Need for Speed från mängden. Kvar finns ett spel som erbjuder det traditionella upplägget att köra fort som vinden men som inte vågar ta steget ut mot de jakter som gjorde serien så bra. Det är mediokert rakt igenom. Kanske är det dags för EA att lämna över licensen till en annan studio som har idéer för seriens framtid?
