Ni No Kuni II: Revenant Kingdom är uppföljaren till Ni No Kuni: Wrath of the White Witch, men har inte så mycket att göra med sin föregångare. Några hundra år passerat och förutom några enstaka referenser har Olivers äventyr blygsamt klivit åt sidan för att lämna plats för en ny saga.
Det var en gång…
Ni No Kuni II: Revenant Kingdom är en klassisk rollspelssaga med allt vad det innebär, men det är en väldigt välberättad och imponerande sådan. Vår historia handlar om den unge kattpojken Evan Pettiwhisker Tildrum. Han är prins över kungadömet Ding Dong Del och ska precis ärva tronen efter sin faders tragiska bortgång, men han blir istället våldsamt avsatt av sin fars gamle vän och blir tvungen att fly för sitt liv. Under sin flykt blir han räddad av den mystiske Roland, en president från en annan värld, och de flyr tillsammans iväg från Evans forna hem och ut i en värld fylld med himmelspirater, magiska väsen och äventyr. Efter en del om och men och stöd från Roland beslutar sig Evan för att bygga ett nytt kungadöme; Evermore, och ena all världens andra riken i en fredlig allians. Aldrig mer ska krig och korruption förstöra för någon!
Men självklart är det inte så enkelt. I alla riken råder det redan konflikter och som om inte det vore nog lurar något betydligt mer ondskefullt bakom kulliserna. Något som hotar inte bara Evermore utan hela världen.
Berättelsen och Evans motivation må vara naiva, men spelet berättar sin saga med så mycket charm och hjärta att det faktiskt inte gör något. Man köper att denna lilla kattpojke ska skapa fred och där med basta! Konflikterna Evan och hans vänner får tackla under deras resa blir stundtals förvånansvärt vuxna och djupa och de gör att berättelsen känns mer engagerande. Samtidigt blir det inte heller allt för allvarligt, utan det mesta berättas med glimten i ögat och galet stor dos charm. Det är trots allt en vacker fantasi där fred, vänskap och kärlek övervinner allt.
I staden Goldpaw är det tur och tärning som avgör allt, men går det verkligen rätt till?
En sagolik värld
Världen som våra hjältar försöker rädda är svindlande vacker och fylld med alla möjliga under. Den imponerande grafiken påminner om något från en Studio Ghibli film (vilket inte är förvånande då de var djupt involverade i det första spelet) och en stämningsfull musik följer efter en vart man än går. Kattfolk, hundfolk och flera andra raser vandrar runt i städerna, magi är allmänt känt och ute på världskartan är det inte ovanligt att man ser en hotfull drake ståendes på någon kulle. Har du otur kanske du även råkar hamna i strid med den när du ”bara” skulle gå lite närmare. Det kanske råkade hända mig mer än en gång. Kanske.
Förutom Evans rike Evermore får vi besöka fyra andra stora städer och de är alla riktigt ljuvliga juveler med unika stilar och invånare. I Goldpaw är det tärningar och tur som styr och samtidigt lyses hela staden upp av lyktor och dekoreras med guld. Staden Broadleaf är ett enda stort mekaniskt träd som sträcker sig upp mot skyn. Överallt står människor och diskuterar den senaste uppfinningen och i gathörnen kan man se en och annan robot. Vart man än går i denna värld hittar man jämt och ständigt nya saker att göra, nya sidouppdrag, nya varelser att prata med och nya små detaljer man inte såg tidigare. Och det blir aldrig tråkigt. Detta gäller även ute på världskartan där grottor och skogar gömmer sig lite här och där och bara väntar på att du ska snubbla över de.
Evans resa är lång och farlig, men som tur är har han många vänner vid sin sida.
Vad har man vänner till
Världen må vara vacker och bländande, men hade inte varit mycket utan sina charmiga karaktärer. Vår huvudperson Evan lyckas på något vis slå sönder alla förutfattade meningar jag hade om honom inom några minuters speltid och att följa hans utveckling från en liten osäker pojke till en självsäker kung är riktigt intressant att följa. Evan hade så lätt kunnat vara en gnällig liten skitunge, men spelet lyckas mästerligt undvika detta och ger oss istället en kapabel liten pojke med ett hjärta av guld och en vilja av stål. Han har dock fortfarande en gräslig frisyr.
Vid sidan av Evan har vi hans trogne mentor och vän Roland. Det kan vara för att jag inte spelat speciellt många rollspel på senare år, men jag tyckte att Roland var en riktig frisk fläkt. Han är något äldre än de andra karaktärerna och erbjuder ett lite mognare perspektiv och fungerar som en bra motpol och mentor till vår lilla kungliga huvudperson. Han är en hand på axeln som säger åt honom att tänka en extra gång, som stoppar och stöttar när det som mest behövs. Lägg till en cool jacka på detta så har vi en av 2018 bästa karaktärer.
Förutom Roland har Evan även hjälp av några andra karaktärer och även om de kanske inte får lika mycket utrymme så är de alla utvecklade med egna personligheter, motivationer och beteenden. Ett extra plus i kanten på detta är också det fenomenala röstskådespelet med mängder av dialekter och känslor. Jag spelade med den engelska dubben och fullkomligt älskade det. Allt från himmelspiraterna Batus och Tanis kraftuttryck till Evans mer försiktiga brittiska fullkomligt knockade mig med charm! Med det sagt finns det en eller två sidokaraktärer som talar med så grov dialekt att man knappt fattar vad de säger.
Och jag erkänner. Jag älskar det också.
I strid kan Evan vara en riktig tiger!
Svärd, magi och Higgledies
Ni No Kuni II lämnar det Pokémonliknande stridssystemet från sin föregångare. Borta är familjärerna, borta är de där bökiga menyerna och extra knapptrycken. Istället har vi fått ett tight och genomarbetat stridssystem i realtid som flyter på precis som det ska. Du styr en karaktär i strid och har med dig två andra karaktärer som du kan skifta till när du vill. Alla karaktärer har unika rörelsemönster, attacker, styrkor och svagheter och ingen är den andra lik även om man först kan tro det. Evan använder sig tillexempel av en trollstav och ett svärd i strid och kan utlösa kraftfulla magier, Roland skiftar mellan svärd och pistol och mekanikern Bracken kan använda sig av olika drönare och en enorm hammare.
Striderna är lättkontrollerade där du attackerar med antingen lättare, snabbare eller tyngre, långsammare attacker och sedan varvar de med att blocka eller ducka från din motståndare. Alla karaktärer har ett närstridsvapen och ett vapen för distans. Du kan skifta mellan dina vapen i strid och det är faktiskt rekommenderat. Dina vapen har en liten mätare och när den är full är dina attacker lite starkare… Eller så kan du utlösa mäktiga attacker eller magier och använda upp hela mätaren på en gång. Båda har sina fördelar. Det är enkelt, men det finns ett djup där och det gör att man alltid är involverad i striderna och de är helt klart något av det bästa med Ni No Kuni II.
Roland och Evan är lite skeptiska till Higgledies i början men inser snabbt hur hjälpsamma de faktiskt är!
Evan och hans vänner är inte ensamma i striden. Tidigt i spelet råkar du på Higgeldies. De ser ut att komma direkt från berättelserna om Mumintrollet och inte ens spelet har någon vettig förklaring till vad de egentligen är. De är ett fenomen, men de är mer än villiga att hjälpa till i strid. Du behöver inte bry dig så mycket om de, för de attackerar fiender och ger dig en välbehövlig hjälp då och då utan order. Men i vissa stunder samlar de ihop sig och låter dig aktivera deras unika egenskaper. Vissa Higgledies kan frammana stora svarta hål som skadar din fiende, andra kan skapa ett område som helar i en liten stund. Framför allt i bosstrider kan de vara avgörande om du går segrande ut ur striden eller inte.
Ett litet minus är att det aldrig egentligen blir riktigt svårt och det finns inte heller något sätt att ändra svårighetsgraden på. Har man bara tillräckligt med bra helande föremål, använder Higgledies när man kan och är duktig med ducka-knappen så är även de största och tuffaste bossarna inte så farliga.
Evermore är i ständig utveckling och det är riktigt kul att se kungariket växa fram!
Allt för Evermore
När Evan inte äventyrar eller slåss mot monster så har han alltid ett hem i sitt rike Evermore och det är upp till oss som spelare att bygga upp detta lilla kungadöme från grunden. Det här är ännu en av punkterna där Ni no Kuni II fullständigt briljerar.
Du rekryterar invånare via sidouppdrag och väljer därefter vem som ska jobba vart. Alla invånare har en unik egenskap och specialiserar sig i olika områden som gör att de är bättre lämpade i vissa roller än andra. Du blir ständigt uppmuntrad att leta efter fler ivriga invånare till ditt rike och ju fler du rekryterar ju mer kan du låsa upp i Evermore. Spelet uppmuntrar dig att ta dig an sidouppdrag, att hjälpa andra och bygga ditt rike och det belönar dig fullt ut.
Du kan visserligen inte välja vart saker och ting ska byggas, men du väljer själv i vilken ordning du vill bygga upp Evermore och vad som ska uppgraderas. Allt eftersom kan du uppgradera majoriteten av alla byggnader och forska fram enorma fördelar i spelet som inte bara hjälper ditt rike, utan även i strid och när du utforskar världen. Vill du ha bättre loot efter strid? Kanske en ny trollformel? Eller varför inte kortare forskningstider? Det är inga problem!
Det här systemet känns så otroligt belönande. Att se Evermore växa från en liten by till en stor mäktig metropol är bland det mest tillfredsställande jag varit med om i ett spel på väldigt länge.
Är det något jag har lite problem med när det kommer till Ni No Kuni II så är det momentet de kallar för Skirmish. I dessa delar av spelet styr du Evan samt fyra grupper med soldater i chibi-format i strid mot andra arméer. Alla soldatgrupper har speciella talanger och styrkor och du roterar dina styrkor runt dig för att bäst bemöta dina fiender. Jag ska vara ärlig och berätta att jag inte alls tyckte om Skirmish-delarna. De är inte dåliga, men de blir ofta röriga, lite bökiga och svåra att hålla reda på. Tur är då att de inte är speciellt vanliga.
Ni No Kuni II: Revenant Kingdom är sagolikt vackert och stämningsfullt.
En saga att älska
Ni No Kuni II: Revenant Kingdom är bland de vackraste, charmigaste och mest häpnadsväckande spelen jag har spelat på länge. Det är så många delar som träffar precis rätt och allt känns bara sådär smidigt och enkelt. Jag vet att jag sagt det mycket i denna recension men är det något som Ni No Kuni II gör så är det just det; allt är smidigt och enkelt. Det är för det mesta inga onödiga steg, inga onödiga knapptryck eller bök med menyer. Allt är polerat och flyter på utan några större problem. Det är såhär ett rollspel år 2018 ska vara. Att det sedan lyckas balansera så många aspekter och lyckas med de flesta av de är inget annat än imponerande. Med en vacker värld, ett djupt stridssystem och charmiga karaktärer etsar det sig fast i minnet och blir en modern rollspelsklassiker.
Det är utan tvekan en av de bättre rollspelsupplevelserna jag har haft på år och dagar och jag vet exakt vad jag kommer att göra när denna recension är färdigskriven. Jag kommer att gå tillbaka. Tillbaka till mitt Evermore.
