Upplägget i Nightmare Reaper får mig faktiskt att ifrågasätta min grundläggande inställning till slumpgenererad bandesign. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: slumpad bandesign likt den vi får i rogue-subgenrerna (rogue-like och rogue-lite) är en dålig ersättare för medveten design. Men det är ändå något visst med att dö brutalt för att sedan kastas in i det igen på helt ny kula (hehe). Låt mig förklara.
Genrekonventioner
Nightmare Reaper tar ett stycke från Doom/Hexen, nämligen en pixelbaserad förstapersonskjutare med demoner respektive magi. Därefter tar den ett stycke från Borderlands, nämligen den av en s.k. looter shooter där mängd, typ och status på vapnen slumpas fram och kan ge mäktig avkastning. Denna kombination placeras sedan i subgenren roguelite, som slumpgenererar banor från ett par statiska parametrar.
Normalt skyr jag allt från slumpgenererat innehåll som pesten, men här är det något med kombinationen som får mitt kallhamrade gamerhjärta att bulta nästan passionerat. Kan det vara att slumpgeneratorn är tillräckligt förutsägbar? Eller att banorna är så pass små att slumpen faktiskt hjälper mer än den stjälper? Jag tror det är en blandning av det och den ack så tillfredsställande vapenarsenalen.
Tänt var det här!
Vad är ett skjutarspel utan åtminstone en handfull bra vapen? Svaret är något avskalat, med bortslösad potential. Är det något Nightmare Reaper har, så är det bra vapen. De kommer i fyra olika typer: lätta, tunga, magiska och närstridsvapen. De har alla sin egen typ av ammunition, utom den sistnämnda. Knivar, svärd och piskor behöver nämligen ingen annan ammunition än svett och lite hederligt jävlar anamma.
I den slumpgenererade arsenalen kan du förutom detta hitta spikpistol, granatkastare, fjärrkontrollerade minor, magiska stavar och så mycket mer! Likt vilken god looter shooter som helst har de olika raritetsfaktor. De ovanligaste får tyvärr bara få användas banan ut (åtminstone till en början), medan du får lov att välja ett av de svagare att ta med dig till nästa.
Alla vapen har alla två typer av eldgivning, exempelvis singelskott och salva på en kulspruta. Du kan till en början bära med dig två aktiva åt gången som du kan byta mellan med ett enkelt knapptryck. Du kan byta ut dina aktiva vapen när som helst – till och med i stridens hetta om du orkar pausa för att mikroorganisera. Har du slut på ammunition och saknar närstridsvapen kan du i bästa Duke Nukem-anda sparka ihjäl dina fiender. Detta bör dock vara en sista utväg, för de är inte så blida som man kan tro.
Helvetet brakar loss
I Nightmare Reaper spelar du som en namnlös kvinnlig patient på ett mentalsjukhus. Det är här du slängs tillbaks mellan varje bana eller försök på att klara en bana. Huvuspersonen kan undersöka sin omgivning i rummet (och senare även sjukhuset i stort) och det är här mycket av spelets berättelse utvecklas. Så fort du lägger dig i sängen är det tillbaks till helvetet och en ny skock demoner och nazizombier(?) att ta hand om, tillsammans med vapnet du valde att spara från föregående bana.
Banorna är relativt små, men rymmer en försvarbar mängd fiender – och hemligheter. Din belöning, förutom tillfredsställelsen i att gjuta hinkvis med blod, är skatter och pengar. Dessa kan du använda för att komma åt spelets färdighetsträd. När du låst upp färdighetsträdet syns det på din pausskärm (som för övrigt är i formen av en Game Boy Advance SP, till min stora förtjusning) och du kan välja vad du vill låsa upp för boostar och perks för dina slantar. Innan du får dem måste du dock klara av en rudimentär plattformsbana. Färdighetsträdet är dessutom uppdelat i flera världar, med alternativa vägar beroende på vad du önskar för nya förmågor. Det är så vansinnigt kreativt och älskvärt, och jag lyfter på hatten åt utvecklarna på Blazing Bit Games för detta lilla, men ack så fantastiska tilltag.
Än bättre: Skill Tree kompletterades på releasedagen av ytterligare två retrospelsbejakande spellägen som även de låser upp färdigheter. De har båda sin egen valuta och egna typer av upplåsbara färdigheter. Jade är knutet till en rymdskjutare och förmågorna du låser upp till ett arena-spelläge där det gäller att överleva fiendevågor. Topaz är knutet till ett litet RPG med mindre utökningar och bonusar för hela spelet. Det är här Nightmare Reaper blir något spretigt, men det är fortfarande kreativt och kul.
Långkörare i Early Access
Nightmare Reaper har varit i Early Access på Steam sedan den 16 juli 2019. Det är alltså närmre 2 ½ år i görningen, vilket kommer med en hiskelig tröskel för kvalitet och spelbarhet. En tröskel som Nightmare Reaper till synes tar ett älgkliv rakt över och hela vägen in i mitt hjärta. Jag kan inte tänka mig hur det känns för de spelare som träget väntat på det här spelet i snart tre år, men för mig kom det alldeles precis när det skulle – när det blev färdigt.
Ska jag säga något negativt om Nightmare Reaper alls så blir det väl att rogue-lite-elementen inte bara är av godo. De är som sagt inte en fullgod ersättare till medveten design, även om det just här tjänar sitt syfte rätt väl. Dessutom märks det att mängden slump är rätt så begränsad; efter ett par banor i samma områdestyp börjar miljöerna se lite väl bekanta ut. Variation på såväl fiender som musik hade också kunnat vara lite bättre, men är heller inte sämre än andra retro förstapersonsskjutare. Framför allt musiken har en rätt skön badass-faktor med sin tunga rock/metal så fort det vankas blodutgjutelse.
Vidare har Nightmare Reaper på tok för många prestationer/cheevos. Det passar väl i och för sig rätt bra i ett spel det är meningen att du ska spela om flera gånger för att få ut allt av. Cheevos är ett tveeggat svärd, men med 149 av dem är det rätt uppenbart att den ena eggen är längre än den andra, så att säga.
Allt sammantaget är Nightmare Reaper en riktigt trevlig upplevelse, i synnerhet för alla som håller av den gamla typen av PC-FPS-spel. Det lyckas blanda sina genreelement på ett ytterst tillfredsställande sätt och kan både överraska och skrämma genom sin kampanj. Det fortsätter dessutom att ge i form av New game+-innehåll. Det märks med andra ord att det kommit till under flera år av ”öppen utveckling” som ett Early Access-spel. Kanske är det rentutav ett föredöme inom denna praxis. För mig har det därmed räddat tilltron till såväl rogue-spel som till just Early Access. Inte illa – inte illa alls.
Nightmare Reaper släpptes på Steam den 28 mars 2022 efter en Early Access-period som började den 16 juli 2019. Priset är 20,99 euro. Denna recension är möjlig tack vare en recensionskod.
