Jag lider av ett speltillstånd kallad completionism, en mental inställning till datorspel där målet är att klara allt till skillnad från att enbart vinna. Tillståndet är med sannolikhet förorsakad av spelhetsning och strukturer som uppmuntrar spelhetsning, till exempel achievements eller side quests. Ofta upplever jag ett förhöjt känslotillstånd när jag eftersträvar min totala upplevelse av spelet. Att hitta dolda föremål i Fallout 4 och Dark Souls eller få ett platinum i mina favoritspel är vad som driver mig. Ibland när sysslan är enformig eller belöningarna slumpmässiga ersätts istället känslan med en lätt ångest och stress. Hur blir det då när ett praktiskt taget oändligt spel som No Man’s Sky sätts i händerna på mig? Terapi, skulle man kunna säga.
Ett rymdäventyr utan like
No Man’s Sky är ett överlevnadsspel som utspelar sig i rymden och på främmande planeter. När spelet tar vid är du strandsatt på en planet långt bort i universums ytterkant. Utrustad med ett futuristiskt multiverktyg blir det din uppgift att skrapa ihop de resurser som behövs för att reparera rymdskeppet. När det är flygdugligt blir du fri att utforska universum som du själv vill, eller följa en kosmisk varelses befallningar och bege dig till universums mittpunkt. Oavsett vilken väg du väljer har du 18 kvintiljoner planeter att välja mellan.
Mot oändligheten och vidare!
För att överleva måste du ständigt leta resurser för att underhålla utrustning och skepp samt hitta ritningar att bygga uppgraderingar med. Genom att hela tiden förbättra rymddräkten och skeppet blir resan mindre plågsam och de faror som hotar att ta död på dig hanterbara. Universumet bjuder på hälsofaror som radioaktivitet och extrem kyla samt huserar både rymdpirater och mordiska robotar som vill se dig bita i gräset. Ett och annat rymdkryp kommer också vilja äta upp dig. Men det finns också vänliga varelser som gärna byteshandlar med dig och ger dig värdefulla ritningar, om du tar dig tid att lära dig deras kultur. Detta görs genom att lära sig ord från fornlämningar.
Detta är vad No Man’s Sky går ut på, men det kan lättare sammanfattas med utvecklarnas egna ord: utforskning, överlevnad, byteshandel och strid. Tyvärr underhåller inte alla de koncepten.
Jag är inget mer än en fis i rymden!
Bokstavligt talat ett universum
Mina första trevande steg i No Man’s Sky togs med ett barns förundran. Varje liten växt, mineral och varelse var en spännande upptäckt för mig. Jag besteg stora berg, gick vilse i flera underjordiska grottor och blev nästan ihjälslagen av ett litet krabbmonster. Outtröttligt sökte jag på min startplanet och innan jag visste om det hade jag spenderat över tio timmar där utan att ens lämna atmosfären. Efter att ha analyserat 100 procent av djurarterna bestämde jag mig för att det var dags att ta till skyarna och se vilka himlakroppar som väntade. I rymdens tyngdlöshet möts jag av ett grönt himlavalv fyllt av asteroider och flera runda klot i olika färger. Min haka hängde nog ledlöst i flera minuter. Men det var först när jag öppnade rymdkartan som min hjärna sprängdes. I ett moln av stjärnor fanns jag, i min galax med fyra planeter och en måne. Då slog det mig, att om varje stjärna på kartan var en galax med några planeter vardera som alla kunde ta flera timmar att strosa runt på, så var jag inget mer än en fis i rymden!
Det var vid den tiden som det verkligen slog mig vad 18 kvintiljoner planeter innebar. Insikten skrämde mig lite samtidigt som det gjorde mig mer nyfiken på vad som skulle kunna finnas där ute. Jag förstod också att jag skulle behöva släppa på min completionism om jag skulle kunna njuta av upplevelsen.
30 timmar senare och med en uppgraderad och fulltankad warp drive begav jag mig djupare in i universum. Tyvärr måste mina ögon, som var fulla av förundran, ha blåst av i farten för när jag landade såg jag plötsligt genom ridån.
Här finns inget att se
När jag landade på min tionde planet slogs jag över hur vacker den var. Med tallar och snötäckta kullar påminde den mycket om Sverige på senvintern. Det som särskiljde planeten och gjorde den främmande var de konstiga konservburksformade bergen som syntes i horisonten. Efter den tidigare karga och livlösa månen gav jag mig ut i snölandskapet för att hitta spännande varelser och värdefulla mineraler. Några timmar senare kröp en obehaglig känsla av besvikelse fram inom mig. Jag hade visserligen analyserat nya varelser och växter men det var något med dem som gav en bitter eftersmak. Det samma gällde alla det utposter jag besökt, rymdvarelser jag interagerat med och ruiner jag hittat. De påminde liksom om dem jag sett tidigare. Jag började se ett mönster och som ni vet går det inte att blunda efter att man sett något dolt.
Gång på gång stöter man på fel i terrängen. Till exemepel den här basen som råkat hamna mitt i luften.
No Man’s Sky är nämligen inte handgjort som de flesta andra spel. Det är skapat av ett dator. Utvecklarna Hello Games har skapat en komplex algoritm som i sin tur har pressat ut spelvärlden. Det Hello Games själva gjort (antar jag) är att producera byggstenarna algoritmen har till sitt förfogande. Vad det här har resulterat i, förutom en löjligt stor spelyta, är ett brett spektrum av potentiellt likartade världar.
Hello Games har gjort det pinsamt enkelt för sig själva när de designade spelmekaniken.
Nu när jag spelar ser jag samma stenformationer överallt fast i olika nyanser. Varelserna är ett kollage av kroppsdelar som alla beter sig på samma sätt och växterna påminner om varandra. Speciellt de som ger zink, platinum och thanium-9. De är alltid gula, blåa respektive röda och har samma form bortsett från pistillerna som kan variera. Universumet känns inte lika mystiskt som det gjorde i början, när alla byggstenar var nya och unika. Upplevelsen blir inte bättre av det faktum att interaktionerna med rymdvarelserna sker på i stort sätt samma vis och med samma utkomster. De fyra språk som finns lärs ut på exakt samma sätt och består förmodligen samma ord. Hälsofarorna heter olika saker men fungerar på exakt samma sätt. Det är ingen skillnad mellan strålning, frost, syraregn eller hetta. Hello Games har gjort det pinsamt enkelt för sig själva när de designade spelmekaniken i No Man’s Sky.
Överlevnaden i spelet motiverar inte mig som spelare att kämpa mot väder och vind. Tack vare att resurserna som laddar mina hälsoskydd är så lätta att få tag på blir jag i stort sett odödlig och överlevnad blir trivial. Det är istället irriterande då jag var femte minut måste öppna menyn för att ladda en sköld, med samma resurs, oavsett hälsofara. Varför fungerar inte farorna eller skydden på olika sätt? Varför behöver inte min figur äta eller sova? Därför att Hello Games var upptagna med att dra åt skruvarna på sin algoritm.
Ändå kan jag inte sluta spela
Av någon anledning dras jag ändå tillbaka ut i rymden, gång på gång. Det kan vara min completionism som pushar mig. Men jag vill tro att den till största delen är neutraliserad för det här spelet. Den enformiga mekaniken har istället sporrat mig till att bara se och uppleva världarna – se universums mitt och det svar som väntar där. Ibland på sena kvällar finner jag en slags ro i att kravlöst krafsa på olika planeter i hopp om en mineral jag behöver eller vilket banalt ord jag ska låsa upp härnäst. Ibland flyger jag bara runt och letar efter monoliter som erbjuder pusselbitar till ett ramverk av bakgrundsberättelser som ger universumet mer än ett papperstunt djup. I nuläget finner jag dem det mest intressant i No Man’s Sky.
Monoliterna erbjuder små historiska utdrag och är en höjdpunkt i utforskandet.
Ännu finns det en gnutta framtidstro, det är den som driver min warp drive just nu.
Kanske vill jag bevisa för mig själv att jag har fel, att jag bara har haft otur med några av de planeter jag besökt, att jag till slut ska landa på en fantastisk planet med djur- och växtkombinationer jag aldrig sett förut. Jag vill att No Man’s Sky ska vara fantastiskt och ännu finns det en gnutta framtidstro, det är den som driver min warp drive just nu. Jag hoppas bara att den planeten kommer förr och inte senare.
En sak är säker dock: Hello Games kommer behöva uppdatera och förbättra No Man’s Sky. Nya funktioner behöver implementeras. Crafting och survival måste utvecklas. Zenimax Online räddade ju The Elder Scrolls Online och Bungie förbättrade Destiny. Visst tog det månader för dem men tänk om Hello Games tar sig i kragen och gör ett ärligt försök till att erbjuda intressanta spelmekaniska funktioner i No Man’s Sky. Vore det inte fantastiskt? De har redan patchat upp versionen till PC som enligt många var katastrofal. Snart kommer samma patch till Playstation 4. Förhoppningsvis är det här början på en lång lista på investeringar som är gratis för spelarna – och en som börjar med en omarbetning av överlevnadsmekaniken.
För mer insikt i spelets funktioner, se 10 tips för No Man’s Sky och för en andra, mer humoristisk upplevelse, se Nakadais No Man’s Sky – den romantiska komedin.
