Det är inte över förrän det är slut, så att säga. Nu är 2024 slut och vi kan på allvar blicka tillbaks på det år som gått i spelvärlden. Det har varit ett år av (mass)uppsägningar, studiostängningar och gigantiska floppar – kort sagt många motgångar. Åtminstone om du inte äger värdepapper i företagen ansvariga för ovanstående, men nu hamnar vi utanför ämnet. Det är nu vi lägger locket på 2024 och öppnar den Pandoras ask som är 2025. Som traditionen (tror jag) bjuder, är det dags att utse en favorit från det år som gått. En snabb rundfrågning på redaktionen ger helt väsensskilda svar, kan du tro.
Jonas Hernstig
Jag har äntligen haft lite tid att ta tag i min väldiga backlog, där nyutgåvan av Horizon Zero Dawn är de spel som utan konkurrens snurrat mest i min Playstaion-maskin. Jag kommer däremot inte sträcka mig så långt som att säga att en gammal titel förtjänar en GOTY-utmärkelse.
Det är först när året närmade sig slutet som min absoluta favorit sladdade in på Steam. Jag snackar givetvis om svenska Machinegames fullständigt lysande tolkning Indiana Jones and the Great Circle. Jag har de senaste veckorna haft orimligt roligt när jag förkroppsligat min barndomshjälte iförd fedora och med piskan i högsta hugg. Blandningen av action, smygande, pussel och skattjakt är helt briljant och omspelsvärdet otroligt högt. Så i min värld finns det ingen utmanare till Indy när jag utser årets spel 2024.
Daniel ”Karuchi” Onemark
Det är nu jag funderar på vad jag ens spelat för något som släppts i år. Tur att man recenserat de flesta av dem här – annars hade jag säkerligen glömt bort dem. Och framför allt hade jag glömt bort att året började så oerhört starkt, med Prince of Persia: The Lost Crown. Tyvärr verkar det ha sålt under förväntan: Med en dryg miljon sålda exemplar tackade Ubisofts ledning nej till en uppföljare och styckade upp teamet bakom det för att göda andra projekt.
Oavsett personalpolitik står sig produkten fantastiskt bra i sin egen rätt. Kanske var det inte alltför loftigt att tänka sig att Prince of Persia: The Lost Crown skulle sälja i mångmiljonklassen, för det är verkligen bra – riktigt bra. Det är inte bara det bästa jag spelat från genren i år, utan en solklar topp-10-kandidat. Och jag är oerhört glad att det fick en fysisk release, om utgivaren nu skulle få samma hjärnsläpp som det nu totalt otillgängliga The Crew.
Har du inte provat Prince of Persia: The Lost Crown ännu är det ett ypperligt nyårsmål att sätta upp. Kartan är enorm med vackra miljöer, kontrollen är snortajt och fajterna ytterst tillfredsställande. Det är julafton för vilket metroidvania-fan som helst, och antagligen några till.
Andy Thorelli
I ett år då Final Fantasy 7: Remake äntligen fick sin uppföljare kanske det känns underligt att namnge något annat. Och det var nära att jag gav vika för detta generiska svar – för generiskt eller ej, Rebirth förtjänar sin hajp, trots att det ibland tär på sitt välkomnande ibland. Men då glömmer jag bort att det kom ut ett spel i år som jag längtat efter mer än fortsättningen på Final Fantasy 7s remake-saga. Långt mer. I närmare femton år. Det är verkligen inte varje år man får en sån där magisk återuppståndelse av en serie som varit död i över ett årtionde, där hoppet sedan länge begravts, men precis ett sånt fick jag i Another Code: Recollection.
Nej, det är inte den uppföljare till Ashley Mizuki Robins liv som jag längtat efter, men när en remake är så totalt annorlunda som här spelar det nästan ingen roll. Istället får en ny generation chans att stifta bekantskap med dessa älskvärda karaktärer, och det är precis lika speciellt. Att det nästan perfekt grejar landningen gör ju inte saken sämre precis. Ordet ”nästan” syftar på att den engelska dubben inte är särskilt vass, och att där har skurits ner på antalet pussel från originalet. Men dels kan man välja japanska, och dels vägs pusslen upp av den härligt uppbyggda 3D-världen man får rota runt i. Och den omgjorda musiken som fortfarande har samma mystiska atmosfär. Sedan kan jag personligen tycka att de ändrade lite för mycket av handlingen i samlingens andra del, till den grad att det nästan inte ens är samma handling, men jag ljuger om jag påstår att det inte gjorde vissa saker bättre. Ja, när sluttexten rullade gjorde tårarna detsamma från min kind. Att ha fått uppleva mer av Another Code år 2024 är något som betyder mer än alla Limit Breaks och Sephiroth-fajter i världen.
P-O ”Riverstream” Flodström
Nyår, denna artificiella högtid då vi ser tillbaka på och utvärderar vad vi fyllt våra liv med de senaste 12 månvarven. Kanske tackar för det som varit gått och lägger bakom oss det som skavt. På en plattform som Varvat.se förefaller det naturligt att utvärdera det gångna spelåret. För mig innebar 2024 ett paradigmskifte där min åldrade Playstation 4 Pro till slut fick gå in i den eviga (nåja) vilan, som det för en konsol i mitt hem innebär att förflyttas från sovrummet till Hemmabio-rummet – för att ersättas av sitt större och starkare syskon Playstation 5 med sitt uppgraderade VR-visir.
2024 inleddes därför med att spela färdigt Forbidden West med sin expansion Burning Shores samt att slutföra God of War-duons andra installation Ragnarök.
Av årets nyutgivna titlar i år är det emellertid Final Fantasy 7: Remake och Mario Party Jamboree som tagit mest tid i anspråk, även om jag mol alena haft som roligast med Astro Bot. På PSVR2-fronten har det varit sparsmakat och den enda titlarna som lyckats fånga mig någon längre tid är Moss 2 och musikspelet Ragnarrock. För att ett spel ska kunna definiera ett helt spelår, måste det för mig finnas med under årets skiftningar och väva samman sin berättelse med mina minnen från det gångna året. Partyspel som Mario Kart och Mario Party ligger därför väl till, då dessa oftast upplevs tillsammans med andra människor. Men i år, allt sammanvägt, så landar nog ändå min utmärkelse för GOTY till FF7R.
Med allt detta sagt önskar Varvats redaktion ett gott nytt år och en god fortsättning. Må 2025 ge oss fler fantastiska upplevelser.
