Förra veckan bekräftade Bandai Namco den slutgiltiga mängden spelbara karaktärer i Dragon Ball: Sparking! Zero. Det smått hissnande köttberget blev 182 stycken. Men många spelbara karaktärer är inget nytt för en franchise som lämpar sig så väl för slagsmålsgenren.
Dragon Ball: Sparking! Zero bygger mer specifikt vidare på Budokai Tenkaichi-serien av slagsmålsspel, men är det första i serien sedan 2011 års Ultimate Tenkaichi. Men att ge sig ner i det kaninhål som är namnkonventioner på Dragon Ball-speladaptationer är ett nörderi för en helt annan sorts text. Det du har framför dig på skärmen är några av de intryck som undertecknad, som lite av en ultimat gröngöling inom den här sortens spel, hann tillägna sig på knappt två timmar med en demoversion av Dragon Ball: Sparkling! Zero.
Att bli allra bäst
Problemet med att bli rätt bra på något, är att det första steget rätt ofta är att vara dålig på det. När det kommer till slagsmålsspel av typen 1-mot-1 är undertecknad hopplös. Extra mycket så när det kommer till Dragon Ball; senaste titeln jag stiftade bekantskap med är Hyper Dimension på Super Famicom/Super Nintendo (som, hör och häpna, faktiskt släpptes i Europa!). Men att jämföra det med Dragon Ball: Sparking! Zero är verkligen som att jämföra himmel och jord.
Självfallet är det här en titel som är lättare om du är bekant med slagsmålsspel i allmänhet och spelserien sedan tidigare i synnerhet. Här finns dock ett superrobust träningsläge som påminner en del om det i Guilty Gear -Strive- – ett riktigt gott betyg om du frågar mig. Spelet ber dig göra en specifik knappkombination och är övertydligt med var du begår misstag i din input. I det här läget kan du verkligen lära dig allt du kan tänkas behöva, utom möjligen hur du samlar ihop skärvorna av ditt självförtroende efter en förlust.
En rejäl arena
Det var synd att jag inte började med träningsläget. I stället fick jag smaka på stordäng i spelets första storyläge: Gokus resa. Raditz golvade mig två gånger på Normal, men fick rejält med pisk direkt när jag sänkte till Easy (vi måste alla börja någonstans, eller hur var det?).
Något som slog mig hårdare än motståndet var dock arenorna och den fantastiska fysiken som styr dem. Dragon Ball: Sparking! Zero har rejält tilltagna, levande arenor som går att förstöra rejält med sina olika krafter. Berg faller samman och vattnet nästan kokar i realtid av en kamehameha. Vatten som du för övrigt kan gå ned i och fortsätta strida som ingenting (kul att leka kurragömma i på Kamek, även om det inte riktigt går med targeting-systemet). Dragon Ball-spel har alltid varit bra på det här, till och med i gamla tider, men Dragon Ball: Sparking! Zero är inget mindre än ett under i rörelse.
En av de mindre arenorna är ju så klart den klassiska arenan för kampsportsturneringen. Här passade jag på att låta Mäster Roshi göra upp med Mr. Satan och flertalet androider. Det var här jag lärde mig uppladdade attacker ordentligt, och fick till min förtjusning se att Roshis ultimata attack är Mafūba (Evil Containment Wave). Andra karaktärer har till synes extremt väl valda attacker som speglar deras ark och källmaterialets handling.
Superkul slagsmål
På tal om ultimata attacker, kretsar mycket av handgemänget i Dragon Ball: Sparking! Zero om just Ki (som triggar Sparking och används för Ki Blasts och Blast Attacks) och färdighetspoäng (Skill points, som används för transformation, fusion, superperception och hämndkontring). Förutom dessa har du rusningsattacker, korta språng och skyddsknappen att hålla reda på – samtidigt som fajten äger rum i en 3D-miljö där fienden kan komma såväl ovan-som underifrån. Är det konstigt att jag som nybörjare blir överrumplad? Knappast – och just därför är träningsläget min frälsare.
Slagsmålen må vara kul att tackla även som helt oansvarig Yolo-bejakare, men det är förmodligen i träningsläget jag själv kommer att spendera de första speltimmarna i den fulla releasen. Det är i slutänden bättre för min självkänsla som spelare än att köra på Easy. Och vem vet, kanske kan man få lite nya synapser man förlorat hoppet om i den här tjocka skallen?
