Aaah, nu blev ni nyfikna, va?
Ni tänker säkert ”Hur i hela h-e lyckas han få ett episkt rymdäventyr till en slentrianmässig, romantisk komedi?!”
Sätt er bekvämt så ska jag förklara.
Romantiska komedier följer en ganska generisk dramaturgi; Karaktärerna presenteras, den ena gillar inte den andra till en början, men fattar till slut tycker för denne. När allt verkar vara frid och fröjd kommer en plot twist och förstör för paret och den ena känner sig sviken. Den andra parten försöker då frenetiskt att få tillbaka den andre och lyckas till slut med det. Alla på flygplatsen/biblioteket/mataffären/torget applåderar åt dem när de äntligen kysser varandra till smetig, romantisk musik. Presentation, skepsis, romans, problem, återförening – Där har ni premissen för de flesta romantiska komedier. Till min stora förvåning är det samma sak som gäller för mig i No Man’s Sky.
Steg ett: Presentationen
Att rymden är enorm är sak samma. Att den är så snygg att man tappar andan är en annan sak.
När spelet hypades i början (presentationen) var jag varken bu eller bä gentemot det. Ytterligare en titel, men inget som hade lockat mig. Efter ändlöst med reklam om sina många planeter började jag känna ett visst motstånd till spelet, då storleken på ett spel inte är ett säljargument för mig. Du kan göra ett skittråkigt spel som räcker i femhundra timmar, men ingen kommer uppleva de femhundra timmarna då de tröttnar efter två.
Samma sak, den ena artikeln efter den andra. När de nämnde att spelet bygger främst på att samla material och att det är ett ”adventure management”-spel blev jag liiite intresserad, men inte tillräckligt för att bry mig. Det är ungefär som när den ena parten i kärlekskomedin visar på en del positiva sidor, tillräckligt för att det ska bli intressant, men inte tillräckligt för att vara intresserad.
Jag tänker inte låta mig dras in i att alla säger att No Man’s Sky är bra för mig, att hen kommer ta hand om mig och behandla mig respektfullt. Jag har mina erfarenheter och jag befinner mig i ett ömtåligt stadie. Efter så många spel som lovat guld och gröna skogar har jag gång på gång blivit besviken och sårad. Jag tänker inte kasta mig in i det här, precis som premisserna i 99% av alla kärlekskomedier.
Steg två: Skepsisen
Jag kan inte undvika att märka hur fantastiskt han luktar. Grrr, kom hit, din förföriska fågel.
No Man’s Sky fortsatte uppvakta mig med jämna mellanrum, men jag var svårflörtad. En dag hamnade jag i en diskussion med några stycken om spelet och min bror, som var mer än förväntansfull på det här spelet, lyckades sälja in det till mig. En story som är lika stor som dold emellanåt och musik av ett av mina favoriter i postrockgenren – 65 Days of Static. Plötsligt hade nästan alla mina tvivel borstats bort och jag var genuint intresserad av det här spelet. Precis som i kärlekskomedier så blev jag inbjuden till en parmiddag, en blinddate. Min bror hade köpt spelet och eftersom han och jag delar spel på Steam har jag kunnat testa det. Jag blev med andra ord inbjuden att ta del av det.
Jag testade spelet lite försiktigt, lite förväntansfull, men ändå utan förhoppningar. Jag vill inte bli bränd som så många gånger tidigare. Mitt spelhjärta är bräckligt och jag vill inte låta vilket spel som helst leka med det. Det måste vara värt något, vara något att bygga på. Låt oss bygga metaforen att den promiskuösa varelse som jag utgör är en oskuld så blir det här så mycket tydligare: När jag väl satte mig med spelet, med den ändlösa rymd som är No Man’s Sky, ville jag att det skulle vara speciellt. Varje himlakropp är en kärleksakt och det är något som behöver uppmärksamhet, omtanke och tid. Du kan inte bara kasta dig igenom varje planet, ånej, det här är speciellt!
Steg tre: Romansen
Efter vår första planet. Ibland är det underbart första gången.
Lite nervöst inbjuder jag No Man’s Sky och vi utforskar vår första planet tillsammans. Världen jag befinner mig i är fantastisk och omgivningarna tar andan ur mig. Det är verkligen en värld jag aldrig sett förut, något som gör mig ännu mer intresserad av att utforska den och hitta nya planeter. Jag döper den första planeten till Genesis, då det är det första steget i vad som kan bli ett fantastiskt partnerskap. Precis som vissa inte vill ha sex innan de gift sig vill jag att min första planet ska bli starten på ett lååångt förhållande med rymden i No Man’s Sky. Inget tillfälligt.
Ju längre vårt förhållande kommer, desto mer älskar jag det. Jag har fantastiska upplevelser på alla de planeter jag utforskar och jag hittar flora och fauna som är en salig blandning av en LSD-tripp, Spore och de galna möjligheter som rymden och det okända erbjuder oss. Vårt förhållande går jättebra och jag trivs verkligen tillsammans med No Man’s Sky. Precis som i en del kärlekskomedier måste det komma ett montage med allt roligt de gör. De knäpper tokiga kort på festivaler, åker pariserhjul, duttar glass på nästippen på varandra och annat sötsliskigt som får de flesta att hurkla upp lunchen i munnen och motvilligt svälja ned den igen. På samma sätt utforskar jag planeterna och hittar på ”galna saker” som förevigas med foton. Eller ja…screenshots.
Jag hittar en massa knepiga raser på planeterna och döper dem till, vad jag tycker är, passande namn. De flesta fick heta ”Brian”, ”Bethany” och liknande, för det känns lite personligare när en springer runt på en planet och ser en bekant och kan utbrista ”Hej, Fredrik!” eller liknande. Sedan finns det såklart de djur som fått namn baserat på referenser, då de påminner mig om olika figurer eller saker från antingen spel, film eller verkligheten. Ibland döper jag djuren till dumma, riktigt barnsliga saker, men det är ju del av charmen. Du kan vara dig själv och behöver inte spela ett spel med den du älskar. ”Segelrumpa” twerkar i kastvindarna, ”Bengt Magnusson” galopperar mot studion för att läsa nyheter och ”Kukhuvud!!” är, tja…en varelse med väldigt fallosliknande huvud. Sedan har vi såklart referenserna som ”Dachora”, den strutsliknande varelse i Super Metroid som lär dig superhoppa med Shinespark, ”Motherbrain Second Form” som anspelar på slutstriden mot Moderhjärnan i samma spel, ”Arachnotron” är såklart en referens till de spindelliknande robotarna med en hjärna som kropp i Doom 2 och ”Mondoshawan” är namnet på de där bulkiga figurerna i början av Femte Elementet, fast utan rustning.
Hade jag varit den där dryga Facebookaren hade jag postat statusar fulla med hjärtan, där jag bedyrar mina känslor för No Man’s Sky och hur supergullebäst hen är. Detta besvaras såklart av denne med en massa hjärtan och mer sötslisk som får alla andra läsare att bli lite småförbannade i sin bitterhet. De förstår inte hur fantastiskt vi har det! Vi älskar varandra!
Steg tre: Problemet
Men vissa saker är för bra för att vara sanna. Precis som i kärlekskomedierna. Jag har en fantastisk tid med No Man’s Sky och vi älskar varandra. Åtminstone tror jag det. En dag, när vi är ute och flyger i rymden märker jag att en av planeterna vi upptäckt tillsammans inte alls var mitt verk. Det står någon annans namn på den. No Man’s Sky har varit otrogen.
Frost – En kall planet utan liv…upptäckt av någon annan. Det är så jag känner mig efter att ha avslöjat No Man’s Sky med att vara med någon annan – kall och livlös.
Detta får det att hugga till i hjärtat på mig. Jag som trodde att det här var min egna, personliga upplevelse, min resa med No Man’s Sky. Tyvärr visade det sig att någon annan har varit och petat vårt förhållande. Jag är inte speciell längre.
Okej, det där sista kan behöva lite förtydligande – jag är den ende som har spelat spelet hos mig och jag har upptäckt allt som dykt upp, men eftersom jag inte äger spelet själv har jag ”lånat” det
via min brors Steamkonto (family share-funktionen). Detta kan tydligen skapa en del problem i det metaforiska paradiset. Ibland identifierar spelet mig som honom och mina upptäckter av planeter, djur och växter tillskrivs då honom. Jag åker runt i min privata rymd och plötsligt dyker någon annans namn upp. Detta kan låta som en skitsak, men för mig var det riktigt jobbigt och frustrerade. Jag hoppas att min jämförelse med kärlekskomedier blivit tydligae nu, om inte så kommer den bli det.
Att spelet var enormt var för mig ett dåligt säljargument, men när det slog mig att min upplevelse av spelet kommer bli så mycket mer personligt här än i något annat spel blev jag mycket mer lockad av det. Visst, GTAV är stort, precis som Skyrim eller Fallout 4, men där följer det mesta samma mönster. Du kan jämföra dina resultat med andra på nätet och allting följer på något vis en linjär kurva där alla kan passas in. I No Man’s Sky är upplevelsen så mycket mer individuell just för att världen är så stor. Det blir en upplevelse som inte kan jämföras och du är huvudpersonen i din berättelse. Inte ytterligare ett spel-ID på en highscore eller liknande. När min brors namn plötsligt dyker upp bland upptäckterna gick den bubblan sönder. Plötsligt var det inte min upplevelse allena. Jo, det är det, men att se någon annans namn där påminner mig om att det är ett spel och magin försvinner. Jag är en av dem som uppskattar den långa laddningssekvensen i början av spelet då den låter mig ställa in mentalt på vad jag ska göra; att ta steget från städa och handla mat, till astronaut i en oändlig rymd full av under.
Plötsligt kändes inte planeterna lika speciella länge. Hur ska jag veta om någon varit här mer än mig?
Vi har kommit fram till kärleksfilmernas ”problem”. Det är här de bryts upp då den ena blivit sviken. Jag har blivit sviken av No Man’s Sky som lovade att vara bara min, att låta min upplevelse vara helt min egen. Vi hade fantastiska planeter tillsammans (och ja, planeter är sex i filmmetaforen) men helt plötsligt stod det någon annans namn på dem. Jag försökte se förbi det, men när jag reser runt i rymden ser jag ibland dennes namn på planeterna, växterna, djuren. Det stör mig och är så otroligt frustrerande att mitt rymdäventyr plötsligt inte är mitt längre.
Nu står jag i valet och kvalet och måste bestämma mig. Vill jag fortsätta spela här, men veta att en del av mitt förhållande med rymden är befläckat av yttre element, eller vill jag börja om från början, men beröva mig en berättelse som hade en riktig början. Startar jag om på nytt kommer planeten jag börjar på aldrig vara min första planet. Du har bara EN första planet. Min oskuld är sedan länge borta. Skulle jag starta om kommer min ”första” planet fortfarande vara den femtonde av himlakroppar jag besökt. Det blir inte rätt. ”Tvångstankar” tänker ni kanske nu, men det är det No Man’s Sky gör med dig. Det är ett otroligt intimt och privat äventyr som spelet erbjuder och när jag nu berövats den upplevelsen måste jag helt enkelt hantera det.
Steg fyra: Återföreningen
I de romantiska komedierna lyckas de oftast (9 av 10 gånger) återförenas och allt blir bra igen. Men inte utan att någon har lidit för det. Jag fortsätter följa dramaturgin dom dessa filmer erbjuder – jag kommer slicka mina sår, ta hand om mig och försöka göra No Man’s Sky avundsjuk med Deus Ex: Mankind Divided. Jag ska minsann visa att jag inte bryr mig längre. Men, som det ofta är i dessa filmer, är personen som används för provokation en snygg, ytlig, kortvarig karaktär, som egentligen bara fungerar som verktyg för att föra storyn vidare. Deus Ex: Mankind Divided kommer bli underbart, det tvivlar jag inte på, jag älskade Human Revolution, men för metaforens skull får det vara den ytliga, skitsnygga distraktionen.
När jag väl märker att det inte fungerar mellan mig och Deus Ex (jag klarar spelet, dvs) kommer jag inse att No Man’s Sky är den jag vill ha iallafall. Vi kommer söka oss tillbaka till varandra, köra på den där klyschiga grejen där vi presenterar oss för varandra på nytt, som ett symboliskt ”starta om från början”. Jag kommer göra just det. När jag köpt spelet kommer jag börja om från början och jag kommer på nytt introducera mig till den fantastiska rymd som väntar. Sedan kysser jag och No Man’s Sky varandra, hett och passionerat. Allt orkestrerat av 56 Days of Static romantiska rymkpostrock, till applåderna från de totala främlingar som omger oss, i ett surt regn på någon avlägsen, radioaktiv planet.
