Det finns många spel som startade vårt intresse för denna digitala underhållning. Olika generationer. Vissa växte upp med Pong och arkadhallarna, andra tog del av hemdatorerna Amiga, Intellivision och Commodore 64. I början av 80-talet kraschade spelindustrin på grund av av överentusiasm och inflation på spelfronten. Det såg ut att vara slutet för industrin, men så kom vad som skulle bli grunden för den spelkultur vi har idag.
Klädesplagg: T-shirt
Spel: Kung Fu
Motiv: Box art från Kung Fu i Black Series till NES
Köpt: Köpt av en bekant
Jag tänker dela upp den här artikeln i två olika delar – innan NES och början av NES. Jag startade min spelkarriär redan som liten skrutt framför vår kompisdator med de rafflande färgerna svart, vit, cerise och turkos. Jag har fantastiska minnen från den eran. Det blev inga starka minnen på plats, därav att de aldrig togs upp i podden, men nu i efterhand är det bland de varmaste, nostalgiska minnena jag har.
Fyra färger och 8-tums floppy discs
Yep. Vissa av oss växte upp med disketternas motsvarighet till LP – en enorm, bräcklig och svajig jätteskiva, med själva datan skyddad av flexibel plast runtom. Vi matade in disketterna och bootade upp innehållet, vilket ofta bara var 5-8 spel. Det var på denna kompisdator (Ericsson) som jag ägnade mig åt hutlöst mycket kreativitet. Jag lärde mig programmera, skrev en databas för alla länder i världen, med information från någon uppslagsbok om export av råvaror. Idag låter det hutlöst tråkigt, men det var roligt att sortera saker och få alla siffror på plats. Organisera alltihop. På den punkten är jag likadan idag, även om min krigszon till lägenhet säger något annat.
Jag skrev även fan fiction om Transformers, skrev egna berättelser och ritade av alla sprites från instruktionsboken för Legend of Zelda. Det var här min pixelfetisch startade. Jag brukade teckna dem i rutiga block som jag bad föräldrarna skaffa så att jag kunde rita mina egna sprites. Det fanns en massa spel som var med och fångade mig i spelträsket, men det är fem av dem jag kommer prata om här.
Zaxxon
En isometrisk flygsimulator som gav oss tre dimensioner att spela i. Det var inte bara riktigt häftigt att få tänka lite utanför de standardiserade två dimensionerna – det var ett häftigt spel när det begav sig! Zaxxon släpptes av Sega den första Januari 1982, samma år som jag kläcktes. Zaxxon fick senare en uppföljare i arkadform kallad Super Zaxxon. Färgschemat var annorlunda, skeppet flög snabbare (vilket gjorde det svårare) Bossen i slutet av andra fortet bytte även ut roboten mot en drake. Det gick dock inte lika bra för uppföljaren. Det var ett av de häftigare spelen som barn och med Transformers och Starzinger som favoritserier som barn var det här helt i min smak.
Castle
Ett av mina favoritspel. Var ett roguespel som lät dig utforska ett övergivet slott i jakt på skatter. Målet var att fly ut ur slottet, men en kan ju lika gärna samla på sig lite rikedom på vägen. På din väg kunde du möta olika fiender, som t.ex. spindlar, troll och en demon som härjar i korridorerna. Castle var i princip knäpptyst och gav dig storyn via text. Du kunde även interagera med olika föremål genom textkommandon. Eftersom jag redan ägnade en massa tid åt att skriva historier och hitta på saker var ett spel med narrativ helt i min smak. Begränsad grafik, definitivt, men med den fantasi en hade var det helt fantastiskt. Då ska det inte glömmas att de första roguespelen var i princip helt textbaserade. Castle var lyxigt med en massa visuell gameplay också.
Sopwith
För den som ville ha lite mer action i en cockpit (vad säger du, Jonas?) fanns Sopwith, ett sidscrollande spel som lät dig ta kontroll över ett gammalt propellerplan. Ditt mål var att bomba sönder olika byggnader och strukturer. Senare i spelet dyker det upp luftburna fiender också, så det gällde att lära sig aerodynamiken hos det lilla planet. Till skillnad från Zaxxon var Sopwith sidscrollande, men spelmekaniken var intressant och blev ett roligt spel att köra en vända i innan en gjorde något annat.
Digger
Det här var mitt första möte med vad som skulle bli Dig Dug i senare år. Du tar rollen som en liten grävmaskin som Pixar ratade. Du puttrar fram genom de underjordiska gångarna, undviker nobbins och samlar juveler och pengasäckar. När alla juveler är samlade är banan klar. Under vanlig gameplay spelades Popcorn i bakgrunden. I Bonus Mode kunde en höra Ouvertyren till Wilhelm Tell by Gioachino Rossini. Om spelaren fångas av en nobbin och din lilla grävkompis dör spelas Frédéric Chopins Piano Sonata No. 2 i B-moll, även känd som begravningsmarschen. För att peppa stämningen lite extra illustreras ditt misslyckande med en gravsten som växer fram ur marken. Bra jobbat! Digger använde ett ljudsystem med pulsbreddsmodulation, vilket var ovanligt 1983.
Test Drive
Det här var en bilsimulator. Tänk Gran Turismo, fast tretusen år tidigare. Test Drive lät dig välja en bil som du ville testköra och målet var att ta sig hela vägen fram. Låter lätt, men det var det inte. I videon nedan får ni en lite uppdaterad version av det. Jag spelade den färgsprakande versionen med det rafflande färgschemat ni kan se i tidigare videos. Ljudet är dock lika benäget att framkalla en härdsmälta här.
Nintendos underhållningssystem
Nintendo ville förgrena sig från kärlekshotell, taxiservice och spelkort och utvecklade en spelkonsol. Jag satt fortfarande och spelade en hel del på datorn vid den här tiden, men när vi kunde börja hyra den där gråa spellådan från Centrumkiosken i den lilla byhåla jag växte upp i förändrades spelvärlden. Plötsligt fick vi ett mer avancerat ljudsystem – musik som kunde spela stämmor! Med sina fyrkantsvågor fick vi två distinkta melodier och tillsammans med triangelvågen fick vi en ren, snygg bas. Den fjärde kanalen gav oss trummor(noise) och ljudeffekter, vilket var helt sjukt häftigt på den tiden. Grafiken var fräsigare och gav oss möjligheter att se hela 53(!) olika färger, även om bara 25 av dem kunde turas om per scanline.
Min uppväxt är starkt präglad av NES och SNES och mina främsta barndomsminnen kommer från TV-spelsbörsen och deras färgade, runda klisterlappar på fodralen. Känslan av att få det där enda spelet i födelsedagspresent eller julklapp spelades sönder, hur dåligt det än var. Tacksamheten och spelglädjen var faktiskt bättre förr (se även: barndomen) för vi fick inte allt då. Det var något enstaka spel då och då och vi uppskattade skiten ur dem. I vuxen ålder skaffar vi det vi vill ha, impulshandlar på Steam och har tusentals spel på emulator, så den där genuina, speciella känslan ett spel kunde ge finns liksom inte kvar på samma sätt.
Popeye
Ett av de första spelen jag spelade var Popeye. Det följde en klassisk design med ”boards”, där varje bana utspelar sig på en icke-scrollande skärm. När du väl klarade av en bana laddade spelet upp en ny skärm som lät dig fortsätta ditt spelande. Ni har redan sett det här i spel som Donkey Kong, Pac Man, Space Invaders och Duck Hunt, för att nämna några.
Devil World
Ett spel som utvecklade board-designen en smula var Devil World. Det är det otippade, men välkomna kärleksbarnet mellan Pac Man och Bubble Bobble. Du tar rollen som en av två drakar och ska äta alla pluppar i den labyrint som en liten djävul sakta vrider åt olika håll. Det finns även olika fiender som försöker stoppa dig när du smaskar runt, men om du plockar upp ett kort kan du fördriva satansyngel med lite helig eld för en stund. Konceptet är lysande och jag hade gärna sett det här idag.
Golf
Det här var spelet som fick en fin hyllning till sin programmerare på Switch, den bortgångne Satoru Iwata, före detta president på Nintendo. Han hade en tendens att alltid peka med båda händerna som en trafikpolis när han pratade om spel, så de kastade in den rörelsen I Switchversionen av Golf. För egen del har jag bara spelat NES-versionen och det känns fortfarande skumt att se en proportionerlig Mario (jo, det är Mario!) då det bara påminner om vilken gubbe han är. Han ska föreställa 24-25 år enligt Miyamoto, men ser ut som en kortväxt 50-åring. Dålig design eller ett tufft liv? Jag är beredd att tro på en osalig blandning av de både.
Pinball
Ett annat spel som fångade mig längre än vad jag väntat och rekommenderas är Pinball. Spelet utspelar sig på två skärmar, den övre delen och den undre delen av flipperspelet. Det är otroligt minimalistiskt (vilket inte är så konstigt 1984) men var så fantastiskt underhållande ändå. Precis som många andra spel ville en hela tiden försöka ta sig till nästa skärm, få ett högre highscore och försöka toppa sina vänner på listan.
Super Mario Bros. + Duck Hunt
När vi väl skaffade en NES var det med dubbelkassetten som gav oss både Super Mario Bros. och zapperspelet Duck Hunt. Det sistnämnda var ett spel där du använde Nintendos Zapper för att skjuta ned änderna på skärmen. Det är lite roligt när en tittar tillbaka på det och tänker att Nintendo mer eller mindre inledde sin spelkarriär med ett dylikt tillbehör. Hoppa fram ca 15 år så hade vi samma koncept i arkadhallarna och senare till Playstation 2, med flera.
Super Mario Bros. revolutionerade spelvärlden med att skapa ett spel som scrollade. Tidigare have vi i princip bara sett spel som helt enkelt bytte skärm när vi kom till nya ställen eller nya banor. Här hade vi rörelse som skapade helt nytt liv till spelen. vi fick även ett soundtrack som gav oss fyra olika melodier som idag är lika ikoniska som välkända. Vi har den klassiska öppningslåten, den subtila underjordsmelodin på bas, den dansanta valstrudelutten när vi simmar och den dramatiska (och väldigt metalvänliga) melodi som ackompanjerar oss i Bowsers olika slott.
När The Great Giana Sisters skulle utvecklas sade de åt teamet att göra det som Super Mario Bros. Intet ont anande om utvecklarnas ordagranna uppfattning av den annars ganska tydliga meningen var att de helt enkelt kalkylerade av världarna från Super Mario Bros. De satte sig alltså med bakplåtspapper och penna framför skärmen och kopierade allt. På riktigt. Vissa justeringar har såklart dykt upp, men mallen för The Great Giana Sisters var Super Mario Bros. Och den lyser igenom mer än väl. Ironiskt har spelet nu portats till bl.a. Nintendo DS.
