Med det sagt blir det inga våta tonårsdrömmar i form av Dead or Alive-karaktärer med här. Vill ni ha tuttar får ni leta efter thumbnails på clickbaitade youtubevideos istället. Idag vill vi lyfta fram och hylla vad de kvinnliga karaktärerna har gjort i spelvärlden. Eftersom jag (Nakadai) ändå ligger hemma och inte gör annat än att spela Horizon: Zero Dawn (för förklaring, lyssna eller titta på vår senaste pod) tänkte jag, med hjälp av övriga redaktionen, sätta.ihop en lista med kvinnliga spelkaraktärer vi uppskattar och anser är viktiga för spelindustrin.
Detta är inte en topplista och det finns långt mycket fler karaktärer som är helt fantastiska, för att inte tala om verkliga personer, men det vi ville begränsa oss till symboliskt åtta karaktärer för att hålla det lite koncist. Vi har som sagt en hel bunt fantastiska kvinnor som varit med och påverkat spelindustrin från vår sida av skärmen, men det kommer en annan dag. Om ni tycker att vi har missat några viktiga karaktärer, skriv gärna vilka ni ville se på listan och varför!
Samus Aran (Metroidserien)
Vi kan börja i kronologisk ordning med en självklar vinnare i kategorin – Samus Aran.
Hon var inte bara med och omvälvde spelvärlden när det slutligen avslöjades att karaktären många kids (mest pojkar) hade relaterat till och sett upp till var en kvinna. När vi väl klarade av Metroid till NES och såg en långhårig figur i baddräkt stå framför oss blev vi minst sagt paffa och helt plötsligt hade denna stenhårda person fått en identitet. Det var inte en anonym, cool kille (se: Master Chief) som sprang runt och sköt sönder saker i ett machoströsslat rymdäventyr – det var en kvinna som under det sena 80-talet visade var skåpet skulle stå.
Vi har senare fått tagit del av hennes berättelse, både genom officiella spel, spel av fans och serietidningar, och lärt oss att kvinnan i den ikoniska rustningen har visat på mer än bara en, stereotyp sida av en spelkaraktär. Hon har utsatts för hemska saker som barn, då hennes föräldrar mördats av rymdpirater, hon har kämpat sig upp i graderna för att bli en fullfjädrad (ordvits!) prisjägare. Trots det hårda skalet har hon visat på mer ömma sidor också, då hon skonar den sista Metroiden som kläcks efter att hon utplånat det sista konstgjorda livet på SR388. Hon får även uppleva en stark förlust då samma barn blir mördat i Super Metroid. Vi får ta del av hennes moderskänslor på ett väldigt intimt, men subtilt sätt. Samtidigt som hon är en otroligt stark karaktär som outtröttligt överkommer personliga hinder drabbas hon av PTSD på grund av sina tidigare uppdrag, som uppdagar sig i senare spel. Detta gör inte henne svag, utan snarare mänsklig. Hon har sina styrkor, hon har sina brister och hon är en karaktär som alla, oavsett kön, kan relatera till.
Lara Croft (Tomb Raider)
Den kvinnliga motsvarigheten till Nathan Drake, där båda är spelvärldens svar på Indiana Jones – äventyrare som letar gömda skatter och ständigt hamnar i en massa krångel med tvivelaktiga organisationer med skrupelfria skurkar. Lara Croft började sin karriär på Playstation, men det är först med den senaste installationen till våra nuvarande konsolgenerationer som vi fått tagit del av hennes liv innan hon blev den välkända skattletaren hon är idag.
Precis som hennes föregångare på listan har hon visat att hon inte gärna sätter sig själv i stereotypa fack, utan kör sitt eget race ändå. Hennes första iterationer var ganska vämjeliga då hon hade proportioner skapade av en kombination av hormonstinn tonårsfantasier och en bristfällig hårdvara. Med tiden har industrin inte bara fått bättre respekt för karaktären, men även fler polygoner och i hennes senaste (första!) äventyr ser hon faktiskt ut som en riktig person. Hon fick sina realistiska proportioner tio år in i spelserien, då Lara Croft Tomb Raider: Legend släpptes 2006. Lara Croft har blivit en hjältinna och favorit för många spelare och har hjälpt till att öppna upp branschens annars (och fortfarande) stela syn på protagonister.
Jade (Beyond Good and Evil)
Den äventyrliga fotografen från Beyond Good and Evil är ytterligare en viktig karaktär i spelhistorien. Hon är en fantastisk karaktär av flera olika anledningar. Det främsta skälet är hennes presentation. Vi kan se vad hon gör och vad hon är kapabel till genom hennes design. Hon hjälper personer, hon har vänner och hon oroar sig för sin ekonomi. Hon är realistisk.
Hon är ett perfekt exempel på en karaktär som är tillräckligt utvecklad för att bli en egen person, med sin egna agenda och motivation. Att hon befinner sig i en värld som spelaren kan ta till sig och relatera till hjälper bara till att ge henne en mer trovärdig karaktär. Detta var (är!) väldigt viktigt då det inte fanns många kvinnliga protagonister på den tiden, vilket blir en bidragande faktor till denna kultklassiker. Jade är inte en stereotyp kvinna i ett spel, ett ögongodis – det är hennes personlighet som gör att vi tycker om henne och får henne att växa i våra hjärtan.
Ellie (Last of Us)
I Naughty Dogs storhit The Last of Us får vi spela som Joel, en far som förlorat sitt barn och blir emotionellt avstängd. Han visar sällan känslor, men när han ska eskortera Ellie till en plats tinar han sakta men säkert och han känslor och fadersinstinkter kommer tillbaka. Detta betyder inte att Ellie är ett verktyg flr att ge tillbaka Joel hans mänsklighet. Det är en del storyn, men knappast det som utmärker Ellie. Hon är 14 år i huvudspelet och hon kommer, trots sin rebelliska tonårsmentalitet, snabbt växa hos oss.
Omständigheterna tvingar henne att växa upp snabbt och vi får se en fantastisk blandning av det blodiga allvaret hon kan visa upp, tillsammans med de retsamma tendenserna som hör en ung tonåring till. Mycket av det som gör att vi tycker om henne så mycket är den fantastiska regi som skådespelaren och animatörerna har fått. Det är trovärdigt och otroligt intimt, där det är svårt att inte känna samma empati för henne som Joel till slut gör. Men tro inte att hon är en sårbar liten flicka för det. I spelet får du spela henne och du märker hur självständig hon kan vara, både med och utan din kontroll. Hon må vara ung, men hon kan definitivt ta hand om sig själv. Bara under de första tre veckorna fick 3.4 miljoner spelare lära sig det.
Alyx Vance (Half-Life 2)
Det har varit ont om kvinnliga karaktärer som fått en rättvis porträttering. När George R. R. Martin blev tillfrågad hur han kunde skapa så trovärdiga kvinnor svarade han med ett lika uppenbart som genialt svar att han ”ser dem som individer”. Spelbranschen är inte annorlunda och många verkar tro att det bästa sättet att relatera till en karaktär är att göra honom stum och manlig. Om inte det så är de klichéer som upprepas gång på gång många gånger. Detta gäller dock kvinnliga karaktärer också, men de sällan vara mer än ögongodis vid sidan om, ett verktyg som för protagonistens story framåt. Alyx är en stark, välarbetad karaktär som, trots att hon inte sticker ut jättemycket, fortfarande är en person som vi kan känna igen oss i och det är viktigt för att skapa inlevelse i den här typen av spel.
Alyx sexualiserades aldrig och fick, precis som Jade en bit upp, en design vi känner igen, som inte blir en överdriven fantasysexsymbol med märkliga proportioner. Hon är märkbart feminin, men inte på ett stereotypt sätt, men hon är först och främst en människa. Det tragiska är att spelindustrin har fått oss att vilja hylla varje karaktär som är designad på rätt sätt när det gäller kvinnor. Med de rådande omständigheterna, där kvinnor alltför ofta är sexobjekt och inte individer, är det en frisk fläkt att se en trovärdig porträttering.
Meryl Silverburgh (Policenauts, MGS, MGS4)
Nästa karaktär på listan kommer från en spelserie som tyvärr har fallit offer för stereotyp sexualisering och könsschabloner alltför ofta, men mitt i allt detta har vi Meryl Silverburgh. Efter sin roll i Hideo Kojimas Policenauts gjorde hon karriär i Metal Gear Solid och vårt första intryck av henne var speciellt. Hon satt inte bara och var bräcklig i cellen – hon befann sig i ett väldigt samlat tillstånd och passade på att träna istället. Hon var inte en utbildad soldat, desto mindre fullpumpad med nanomaskiner, så hennes rädsla och nervositet lyste igenom ibland. Precis som det gör på alla färska soldater (tänk Solid Snake i Metal Gear). Det är dock i Metal Gear Solid 4 där hon verkligen glänser som starkast.
Inte nog med att hon var befälhavare för RAT Patrol Team 01, hon var även med och vände på de stereotypa könsrollerna, där Johnny Sasaki, den ständigt återkommande karaktären som får stå för en del av humorn i spelen,var tvungen att räddas, tillrättavisas och hjälpas av Meryl. I vanliga fall brukar det vara tvärtom, men här får Meryl vara den dominanta som tillrättavisar honom. Det är trots allt inte så konstigt då han jobbar under henne, rankmässigt, för att inte tala om hans avsaknad av nanomaskiner. Detta till trots är det en härlig porträttering som visar att kvinnor inte behöver vara statister som hjälper hjälten att ta sig vidare i storyn.
För att undvika spoilers kan jag säga att vi får se Meryl i en annan outfit senare i spelet och då märker vi att hon inte har den där typiska, kvinnliga karaktärsmodellen heller. Hon är en soldat och hon har en kropp som matchar det. Hon är bredaxlad och vältränad och skulle förmodligen göra slarvsylta av mig snabbare än jag hinner säga ”La Li Lu Le Lo”. Hon är spelseriens starkaste kvinnliga karaktär, vilket nästan förvånar mig efter att ha sett ”bondbruden” Eva i Snake Eater och den kontroversiella Quiet från Phantom Pain.
Lena ’Tracer’ Oxton (Overwatch)
Denna 26-åriga dam var en av de första karaktärer vi fick bekanta oss med då hon, tillsammans med rymdgorillan Winston slogs mot Talon-medlemmarna Widowmaker och Reaper i Numbanis museum. När Overwatch väl släpptes märkte vi att Blizzard har brutit mot de flesta konventioner när de designat karaktärerna. Vi har Zarya, en tyngdlyftare från Ryssland som är allt annat än fysiskt bräcklig. Vi har Mei som glider runt i tjocka pälskläder och inte är i närheten av den sexualiserande stereotyp som media gärna ger oss. Självklart finns det karaktärer som har mer figurnära kläder som kan ses som rätt vågade också, men balansen och helheten känns väldigt inkluderande och insiktsfull.
Tracer är en av de karaktärer som har lite mer figurnära kläder, i hennes fall hennes cykelbyxor. Anledningen till att vi valde henne är dels för att hon blivit spelets frontfigur, men även för att hon varit med och bidragit till att bli årets spel 2016. Blizzard släppte nyligen sin senaste serie, där vi får reda på Tracers läggning. Givetvis har det ingenting med spelet att göra, till skillnad från vad många sexuellt frustrerade pojkar på internet verkar tro, men Blizzard har hela tiden haft en väldigt inkluderande approach till spelet. Deras ”avslöjande” om Tracers läggning bidrar till den realism många vill ha. Det är människor som är delaktiga i spelen, inte generiska skyltdockor med en heteronormativ mall som existerar för att någon ska kunna leva ut sina ensamma fantasier. Att ge Tracer mer personlighet har fått henne att växa för många och det hyllar det faktum att vi inte måste leva upp till stereotyperna. Om inte annat kan robotkentauren Orisa intyga det.
Aloy (Horizon: Zero Dawn)
Lita på oss när vi säger att Aloy är en av de coolaste kvinnliga karaktärerna vi sett. Guerilla Games (Kill Zone-serien) gav sig på ett helt nytt spelprojekt och världen var nervös, då vi sett utvecklare ge sig på nya genrer och misslyckats fatalt. Så var dock inte fallet med Guerilla Games och de har visat sig vara fantastiskt progressiva med Horizon: Zero Dawn. Att karaktären är baserad på Ellen Ripley och Ygritte från Game of Thrones säger en hel del. Det är två sjukt starka kvinnliga karaktärer som definitivt kan leverera och säga sitt. Inget prinsesstjafs här inte!
Aloy lever upp till sina förebilder och tillsammans med sin far Rost får vi se en väldigt stark relation på väldigt kort tid. Han tar inte över eller bär Aloy genom deras del av storyn. Aloy vill fortfarande göra saker på sitt sätt och följer sitt hjärta och Rost är med och bidrar till att forma Aloys karaktär genom resten av spelet. Det här är ett av få spel som har fått mig att känna så väldigt starkt för dem så tidigt, vilket i sig talar för hur snabbt karaktärerna etableras hos oss.
Aloy är inte typiskt ”mediasnygg”. Hon har ett naturligt utseende och en skönhet och utstrålning som inte bara kommer från det yttre, utan främst från hennes personlighet. Hon tänker själv, är kritisk på ett nyttigt sätt och visar sina mänskliga sidor på mer än ett sätt. Precis som Samus Aran har Aloy varit med om traumatiska saker som plockar fram hennes svaga sida ibland. Hon är mänsklig och vi kan relatera till henne för hon är ingen generisk hjälte. Trots att hon pratar mycket med sig själv känns det ändå naturligt. Efter 46 timmar in i spelet har jag inte ens tänkt på det. Som en fin bonus är det Ashley Burch (Hey Ash Whatcha Playin’ och Tiny Tina från Borderlands 2) som ligger bakom hennes röst. Det är så mycket som är skithäftigt kring Aloy att det är svårt att peka ut alla saker.
Ej att förglömma…
Det finns så många kvinnor vi skulle vilja nämna här. Bland de kvinnor som inte kom med på listan vill vi även nämna några karaktärer som definitivt förtjänar samma hyllning:
Zelda (Legend of Zelda-serien)
Zoe (Alwa’s Awakening)
Cassandra (Dragon Age)
Samantha (Gone Home)
Red (Transistor)
Zarya (Overwatch)
Flea (Chrono Trigger)
Undyne och Alphys (Undertale)
