Jag har spelat tillräckligt med japanska rollspel för att stå mig en hel livstid. Det är en klassisk genre som inte har förändrats mycket genom åren. Du följer en huvudperson – oftast ung, stum man – och varvar story och strid tills sluttexten rullar. Lockelsen i repetitionen är berättelsen som i japanska rollspel vanligtvis är långa, dramatiska och med flera vändningar innan det episka crescendot. Utfyllnaden är underhållande strider som belönar med gradvisa styrkeökningar. Octopath Traveler följer seden men gör små normbrytande steg för att andas nytt liv i genren.
Frågan är om det gjorts framgångsrikt?
Best of
När du startar Octopath Traveler får du välja en av åtta huvudkaraktärer. Blandningen är varierad och inkluderar bland annat en akademiker, läkare och handelskvinna – utöver arketyperna vi är vana vid. Deras bakgrundsberättelser och agendor presenteras när du markerar dem på världskartan. Efter att du valt din hjälte eller hjältinna börjar äventyret i sedvanlig ordning.
Redan här bör jag dock gå händelserna i förväg och belysa Octopath Travelers stora särskiljning från typiska rollspel – det är inte linjärt och saknar röd tråd.
Linjärt har fått en negativ klang inom spelbranschen de senaste åren och avsaknaden av det är generellt uppskattat. Röd tråd är däremot något vi förväntar oss av underhållning. Istället för en röd tråd har Octopath Traveler åtta trådar i olika färger som löper parallellt.
Kartorna är relativt linjära med små hemliga alkover. Vissa områden är vidsträckta och andra har höglevlade dungeons.
Under äventyrets gång stöter du på de andra valbara karaktärerna och har möjlighet att slå följe med dem. Oavsett vilken karaktär du börjar med leder äventyret alltid dig till flera av de andra. Det är frivilligt att initiera kontakt med karaktärerna, men så som striderna är balanserade behöver du en varierad äventyrargrupp. Innan du kan rekrytera dem behöver du spela genom deras prologer – och alla har samma struktur, vilket gör det tråkigt att rekrytera allihopa inpå varandra. Därefter spretar respektive karaktärs berättelse åt olika håll och du är fri att fullfölja dem i vilken ordning du vill.
Jag tog länge för givet att karaktärernas berättelser skulle tvinna samman mot ett gemensamt mål, men insåg efter ett par äventyr att så inte var fallet. Istället består Octopath Traveler av åtta separata sagor där var och en av karaktärerna är huvudrollen. I vildmarken går alla på rad och i strid står de på led tillsammans, men under sekvenserna där respektive story tar nästa steg, försvinner alla förutom huvudpersonen. Naturligtvis resulterar detta i att sammanhållningen i gruppen känns sprucken och meningslös. Någon gruppdynamik existerar inte. Karaktärerna vars berättelser du inte aktivt utforskar blir bara verktyg för ett ändamål – strid. Sagorna i sig är det inget fel på. De har olika toner och tempon lämpade för karaktärernas förmågor och har alla dramatiska vändningar. Men att de inte berikas av varandras personligheter eller egenskaper är en förlust för spelaren som dras mellan olika etapper av multipla berättelser samtidigt. Helheten blir splittrad och rörig.
Uppskatta det annorlunda
Personligen beundrar jag valet i att ha flera små sagor i ett och samma spel. Octopath Traveler antar en form likt samlingsverk från kända författare. Just att varje berättelse handlar om olika teman och har olika toner av känslor gör att jag kan uppskatta formatet. Däremot hade jag nog föredragit att Square Enix varit mer konsekventa i sitt val och gjort varje berättelse ett eget ”spel” istället för att ge sken av en större helhet.
Efter att alla karaktärers personliga berättelser är avslutade kan du påbörja Octopath Travelers post game där du kan avsluta en massa saker du lämnade oavklarat, samt gå in i en valfri dungeon som har spelets ”riktiga” slut. Av någon anledning valde utvecklarna att förlägga en övergripande berättelse (som mestadels syns i skuggorna under spelets gång) som frivillig och halvt hemlig, och som bara går att starta efter att spelet är slut. Det är nästan skrattretande. Det förvandlar i stort sett karaktärernas berättelser till långa sidouppdrag, men belönar å andra sidan ihärdiga fans. Bossen som väntar i slutet av grottan är för övrigt den svåraste spelet erbjuder.
Karaktärernas unika egenskaper berikar både berättelse och världen med ytterst små medel. Till exempel kan akademikern Cyrus fråga ut NPC:s i världen vilket ger dig lite information om karaktären i fråga. På det viset kanske du får reda på att barnet på torget som du förmodar är lycklig faktiskt är föräldralös och ledsen. Handelskvinnan Tressa kan köpslå med NPC:s för billiga råvaror och unika föremål som i sin tur avslöjar lite av NPC:ns liv. En mystisk person i luva som säljer värdefulla elixirer i en gränd kanske inte är en pålitlig person. Dessa små handlingar ger liv åt de vanligtvis tomma figurerna som rör sig i byar och städer – vissa är långt från meningsfulla, men det finns dem som är smarta, hjärtskärande och stämningshöjande. Några leder till och med till extra loot.
Ah, random encounters, vad jag inte saknat dig
Octopath Traveler behåller kampformen slumpmässig, turordningsbaserad strid à la 90-tal, komplett med proportionsdissonans mellan hjältar och fiender. Men det finns också många moderna influenser i striderna. Bland annat ser du i vilken ordning alla figurer agerar, samt att hjältar genererar en resurs för extra attacker och fiender har svagheter som måste exploateras.
Fiender och bossar har större proportioner och upplösning för att förmedla starkare känslor.
Överlag är stridstempot i Octopath Traveler behagligt och engagerande. När du kommer till ett nytt område blir varje strid en nyfiken studie i svagheter, attackmönster och fiendekompositioner. Då du väl utbildat dig i fiendernas egenskaper har du oftast grindat klart i området och är redo att möta bossen eller gå vidare. Stridsmekaniken är ingen evolution av den klassiska modellen, utan snarare en intressant variation. På sätt och vis påminner den om svaghetsexploateringen i Persona-serien och Bravesystemet från Bravely Default. Mekaniken underhåller dig genom dussinstriderna och fungerar som en strategisk plattform under de tuffa bosstriderna – som faktiskt är svåra!
Sekundära yrken till hjältarna är en avancerad nivå i karaktärsutvecklingen som fördjupar stridssystemet. Efter att du låst upp ett sekundärt yrke kan du utrusta en karaktär med ett andra jobb. Den karaktären kan sedan lära sig egenskaper från sitt andra jobb som komplement till eller förstärkning av sitt primära yrke. Vill du utrusta din krigare med magi så går det bra, valet är ditt men du kan enbart utrusta det sekundära yrket på en av de åtta karaktärerna åt gången. Till exempel kan inte alla ha magiker som sekundär sysselsättning. Det här ger dig som spelare många alternativ till strategier och spelstilar.
De små sakerna som räknas
Ljus och partikeleffekter tillsammans med djupled gör den pixelerade grafiken väldigt vacker.
Octopath Traveler är inte rollspelet som frälser oss och förnyar vår tro. Däremot är det rollspelet som värnar om våra minnen av dåtidens fantastiska rollspel och presenterar det i ett älskvärt fotoalbum. Grafiken, musik och spelmekanik är en vacker spegelbild av nostalgi som ramats in med små moderna funktioner.
Octopath Traveler må kanske inte ha en röd tråd som drar hela berättelsen, men de berättelser som det faktiskt berättar har värden i sig själva. Om du som spelare kan se förbi föreställningen av rollspel som hårt regisserade sagor finns det mycket att uppskatta i spelet. Jag kan starkt rekommendera spelet till er som vuxit upp med rollspel till Super Nintendo och Sega Mega Drive. Unga gamers kan däremot få svårt att acceptera Octopath Travelers gammalmodiga drag.
