Om det inte var uppenbart redan i speltiteln blir det uppenbart i dess inledning: One Piece: World Seeker är ett spel riktat till fans. Även om jag är bekant med serien och dess karaktärer – vadar man i det träsk som är anime och manga kan man inte undvika dem – förstod jag tidigt att jag inte skulle kunna ta del av storyns nyanser utan djupa förkunskaper. Detta trots att World Seeker är en fristående berättelse.
Är du inte en fan finns risken att du inte uppskattar World Seeker.
Spelet börjar med att Luffy (huvudkaraktären) och hans piratgäng försöker råna ett flygande fort över Prison Island. Det går åt skogen och du måste spendera spelets första timmar med att rädda besättningen och lära känna omgivningen. Därefter lägger storyn i en högre växel och skiftar fokus till att rädda dagen.
One Piece: World Seeker är ett actionäventyr förlagd i en öppen värld som kan utforskas fritt. Genom att spöa soldater och göra småuppdrag stiger Luffy i nivå och kan låsa upp ett smörgåsbord av egenskaper och attacker. Dessvärre erbjuder inte World Seeker tillräckligt stor variation i uppdragsstruktur eller fiendedesign och fyller inte ut den vackra världen med meningsfulla aktiviteter eller intressanta karaktärer.
Fans som står ut med det relativt tråkiga spelet kan åtminstone åtnjuta en välskriven berättelse av självaste Eiichiro Oda – författaren till One Piece.
Öde ö
Kärnan i World Seeker är den vackra och storslagna kartan. Med dess unika platser och intressanta landmärken är den en fröjd att titta på – i animespelsmått mätt. Men spelets brister överskuggar skönheten och gör upplevelsen tråkig. Problemet ligger i innehållet, det finns inget märkvärdigt att göra på Prison Island och repetition genomsyrar hela produkten.
När jag börjar spela One Piece: World Seeker närmar jag mig det som jag gör när jag spelar till exempel Skyrim eller Assassin’s Creed Odyssey: jag ger mig ut för att utforska. Jag letar efter NPC:s att snacka med, föremål att hitta och saker att göra. Efter en timme tröttnar jag. Jag fiår ingen stimulans från figurerna i världen, då dialogerna är stela och ljudsatta med läten och enstaka ord. Det är inte heller givande att samla saker när de bara ser ut som små ljusglober i gräset. Platsernas charm dör ut i samma ögonblick jag lämnar dem eftersom de inte har något som håller mig kvar. Inga roliga aktiviteter väntar bortsett från en svit av repetitiva sidouppdrag. Men mest bedrövligt är bristen av detaljrikedom och liv i miljöerna.
One Piece: World Seeker är en stor kuliss.
Det roligaste jag har när jag utforskar är att svinga mig mellan byggnader med hjälp av Luffys elastiska armar. Men även då kan glädjen bli kortlivad då fiender med lätthet skjuter ner honom.
Med tanke på den anrika serien förstår jag inte varför utvecklarna inte passade på att väva in mer aktiviteter i World Seeker. Till exempel hade rekrytering av pirater (ett återkommande inslag i serien) kunnat vävas in i storyn. Luffy hade kunnat göra unika uppdrag för att vinna nya besättningsmedlemmars respekt och lojalitet för att slutligen ta sig an korruptionen på ön och rädda sina vänner. Men som det är nu, går du bara från en punkt till en annan och slår fiender och plockar upp saker.
Spel i vägen för story
För den som orkar anta sig uppgiften kan One Piece: World Seeker bli en studie i hur spelmekaniska strukturer kväver litterärt berättande. Just i World Seekers fall är det också lite lustigt hur resultatet blev det vi har framför oss.
Till utvecklingen av spelet har man inte bara tagit in upphovsmannen själv för att pränta ner en story, utan även högt uppsatta personer inom varumärkets produktion och publicering. Ändå har man nöjt sig med resultatet, stämplat mångmiljonnamnet på paketet och skeppat det.
One Piece: World Seeker är ett ambitiöst spel med till synes stor budget bakom sig. Därför är det förbluffande att spelets struktur inte lyfter fram det meningsfulla i varumärket. Karaktärer, inramning, tempo och röstskådespel är viktiga delar i att överbrygga ett popkulturellt fenomen till spel. Det räcker inte med visuell likhet och ett namn.
Det spelmekaniska inslag som bäst påminner om mangan och animen är de svulstiga bossfighterna. Bossarna är välkända ansikten från seriens historia och bjuder på häftiga ögonblick och ostiga one-liners. Dessvärre är de borta lika fort som de dyker upp och övriga favoriter som fans kommit att älska fyller inga större syften än att agera glorifierade uppdragsgivare.
Höjdpunkten av medelmåtta
One Piece: World Seeker är absolut inte ett dåligt spel. Det är visuellt slående och troget källmaterialet på ett sätt som kan få fans blöta av behag. World Seeker är dessutom ett stabilt bygge med jämn prestanda och funktionell kontroll. Inga buggar påträffades under speltiden och förutom de fruktansvärt irriterande klippen, då skärmen blir svart, före och efter dialoger har spelet inga anmärkningsvärda laddningstider.
Däremot är World Seeker ett tråkigt spel att spela. Monoton spelmekanik, repetitiv uppdragsstruktur och oengagerande sidoaktiviteter tar kål på glädjen i källmaterialet. Spelet tar inte heller tillvara på manga- och animeseriernas djupa historia på ett meningsfullt sätt. Bortsett från internskämt och en handfull sidouppdrag rotade i besättningsmedlemmarnas unika personlighetsdrag är One Piece: World Seeker bortkastad potential.
Jag kan bara rekommendera One Piece: World Seeker till de hårdaste av fansen där ute som med gudomlig viljestyrka kan ta sig förbi tristessen och komma till spelets söta mittpunkt: storyn skriven av Eiichiro Oda.
