One Punch Man: A Hero Nobody Knows baseras alltså på den japanska mangan/animen One Punch Man, vilken en gång i tiden började som blygsam webcomic av någon under pseudonymen One. Efter fantastisk succé hände det sig några år senare att en professionell mangatecknare erbjöd sig att rita om hela klabbet för utgivning digitalt och i form av tankōbon (seriepocketar). Till dags dato har även två säsonger anime sänts.
För den som är helt obekant med handlingen i One Punch Man så är det i stora drag så att serien/mangan/animen/spelet utspelar sig i ett land likt Japan, men som del av nån slags superkontinent där städer har bokstäver istället för namn. En annan viktig skillnad är att mänskligheten i dessa städer ständigt angrips av monster av olika slag, mot vilka man beslöt att skydda sig genom att bilda en organisation för hjältar. Hjältarna skyddar allmänheten genom att slåss med monster, så där som hjältar gör. Vissa har övernaturliga krafter medan andra skaffat sig abnorma nivåer av skicklighet på ett eller annat sätt.
Här kommer seriens huvudperson Saitama in i bilden. Saitama ser ut som en vanlig snubbe, om än flintskallig, och har råkat träna så hårt att han är helt oövervinnerlig och kan dräpa vilket monster som helst med bara ett enda slag (därav titeln). Efter att ha anslutit sig till hjälteverksamheten hamnar Saitama i en existentiell kris, eftersom all utmaning och spänning med att slåss har försvunnit. Ingen rår ju på honom.
Den okända hjälten
Men det är mestadels inte Saitama det ska handla om. I stället får spelaren ikläda sig en roll som hjälte-rookie, äntra stadens gator och ge gradvis starkare skurkar (och avundsjuka hjältar) på nöten. Spelaren har en del kosmetisk makt över sin figur, så efter en stunds pillande har jag en hjälte med rosa hud och blått hår vid namn ”Jeans” som iförd gul träningsoverall ska få stans skurkar att bäva. Det ränns runt i stan och utföres uppdrag. De flesta går ut på slagsmål. Handgemängen ger XP och annat grejs så en kan levla sin hjälte på olika sätt. Med alla counters och staplar och saker som går upp och rullar och tickar får RPG-lovers nog sitt lystmäte.
Nyss nämnda fighting utspelar sig i en tredimensionell miljö och skiljer sig därför lite från vad Mortal Kombat- och Super Smash Bros.-vana jag är van vid. Än större är skillnaden i krav på tajming, där mekaniken känns oförlåtande. En missad parering kan leda till att man tar en hela radda kombos rätt på näbben utan att få en syl i vädret. Men här kommer en finurlig detalj in: Det finns hela tiden en chans att andra hjältar som har vägarna förbi taggar in och ger dig lite respit. Med längre speltid får du bättre och bättre rykte och kan ropa in tuffare och tuffare hjältar. Inklusive ovan nämnda Saitama. Efter att ha spanat runt lite på internet vet jag att det mesta av gameplay är rätt likt en klon av vad som figurerar i Jump Force (föga förvånande egentligen eftersom utvecklaren är densamma.) och alltså inte så ovanligt som jag först trodde.
Grejen med att såsa runt på stadskartan och leta uppdrag och prata med NPC:er är väl vad ”öppen värld” har blivit nuförtiden. Problemet är dels att main quest är väldigt påträngande, så det känns som man slarvar när man gör nåt annat. En annan del är att så många funktioner är låsta till högre level, så man faktiskt tvingas låta sig dras till sagda huvuduppdrag. Vad kartspringandet då ska vara bra för är svårt att begripa. Möjligen kan man i ett senare skede få tampas med andra spelare, men vad det verkar finns inget läge som tillåter att mosa trynet på polaren som sitter bredvid i soffan. Och det är en klar brist hos ett spel i fighting-genren,om de frågar mig. Jag har inte kollat hur det ligger till med PC-versionen, men konsolspelare får ju pynta för onlinespel.
Bild och ljud
Grafiskt är One Punch Man: A Hero Nobody Knows heller ingen fröjd för ögat, men stilen påminner åtminstone om sin anime-förlaga. Det är alltså inte konstigt att man gjort de designval som gjorts. Det snabbar väl dessutom på laddtiderna, om inte annat.
Musiken är väl på sitt sätt kompetent utförd som vanligt när det har varit överskolade japanska studiomusiker i farten, men det medför också att spelaren ständigt översköljs av hypergenerisk studio-j-pop-rock så perfekterat slätstruken att öronen krullar sig. Inget lysande betyg, men det är ändå bättre än det engelskspråkiga röstskådespeleriet, som är skrikigt och burkigt. Både tveksam regi och slarvig inspelning. Synd på så rara ärtor, när det nu råkar vara så att figurerna kontinuerligt gnabbas striderna igenom.
Största synden
Det riktigt stora kisset i bassängen är emellertid att spelet har alltför lite av förlagans bänga humor. Utan Saitama som driver stora monster till vansinne med sin likgiltiga knasighet, och sidekicken Genos som cyborgförintar hela kvarter i förbifarten, riskerar A Hero Nobody Knows att bli en luguber blandning av dussinslagsmål och monotont levelgrind. Med det sagt så kan en otaku med förkärlek för både JRPG och fighting säkerligen finna en hel del nöje här. Jag vet inte i vilken utsträckning jag kommer lyckas.
