Tokyo RPG Factory har inte många spel under sitt bälte. Deras föregående spel I Am Setsuna och Lost Sphear har fått blandade betyg i vilket aspekter av spelen inte sammanfogas för att skapa en superb helhet. I Am Setsuna har fin stämning, en dyster berättelse och vacker grafik, men drogs ner av enformiga strider och komplicerade system. Lost Sphear ser på många sätt ut som I Am Setsuna men är istället fylld till vidden med meningslösa nickningar till klassiska spel på bekostnad av spelets egna identitet. Oninaki följer tyvärr i samma fotspår.
Döden är bara början
Berättelsen i Oninaki kretsar kring filosofin att döda föds på nytt. En kultur växer fram ut detta tankesätt och varor och tjänster som skyddar och säkerställer en trygg pånyttfödelse blir vardag för dess invånare. Romantiska par pratar om att dö tillsammans och hitta varandra igen. Föräldrar är villiga att avrättas rituellt för att hjälpa sin avlidna son nå andra sidan. Döden är ständigt närvarande i Oninaki och en underliggande dödsångest genomsyrar spelet trots att de flesta karaktärer håller masken bra.
Det finns ett krux med mytologin: om någon sörjer bortgången får den avlidne svårt att hitta sin reinkarnation och fastnar i limbo för alltid. Det samma gäller de bortgångna som inte kan släppa taget om sina liv. Därför är det en stor tabu att sörja de döda. Istället skall man hylla dem glädjefyllt. Det är lättare sagt än gjort och av den anledningen finns en order av övervakare som hjälper vilsna själar hitta fram till sin reinkarnation.
Vi tar rollen som Kagachi, en ung och dyster man som jobbar med att övervaka gränslandet mellan de levande och döda. Ett stort trauma har gjort honom kall och cynisk till de flesta i hans omgivning. Han är duktig på det han gör och är beredd att ta liv för att upprätthålla ordningen. Men en dag träffar han en flicka som leder honom in på en blodig väg.
Mystik och ångest
Det första som greppar mig när jag startar upp Oninaki är den täta och dystra stämningen. Det regnar och musiken är lågmäld. Två föräldrar har dött och lämnat deras enda barn ensam. Släkt och vänner säger till honom att han inte ska vara ledsen, utan vara glad. En väktare varnar att om han inte rycker upp sig kommer hans föräldrar att gå vilse och inte återfödas. Skuldkänslorna och sorgen strålar ut ur min teve när jag läser dialogen. Hur fucked up är inte det här? tänker jag för mig själv. Klart som fan att han ska få vara ledsen!
Pojken är Kagachi, men på sätt och vis hade det kunnat vara vem som helst av oss. Den här relationen till döden hanteras på många olika sätt genom Oninaki och hjälper till att vidhålla en mystik som löper som en röd tråd genom berättelsen. I den här aspekten är Oninaki ett mycket bra rollspel som håller mig intresserad. Däremot finns det en sida av spelet som inte bär upp och kompletterar helheten: dess action.
Ungefärlig strid
Oninaki har ett genretypiskt levelsystem som drivs av erfarenhetspoäng och befästs med fördelningen av färdighetspoäng. Spelaren kan skifta mellan olika vapen (i det här fallet förlorade själar) som skänker hen olika spelstilar. ”Vapnen” kan uppgraderas enskilt och har intressanta små berättelser som går att låsa upp. Utöver det kan spelare utrusta sig med en uppsjö av faktiska vapen och attiraljer som förbättrar ens stridsduglighet. Men tyvärr är det ointressant då själva stridandet är en röra.
Stommen i stridsmekaniken borde vara bra i Oninaki. Det har ett top down-perspektiv likt hack n’ slash-spel som Diablo och Torchlight, där precision är a och o. Men dessvärre har Oninaki lika mycket precision som en parkbänksalkis. Att rikta sina attacker är klumpigt, mycket på grund av att det inte går att justera kameravinkeln för att kompensera för spelets dåliga djupled. Oninaki är ett vackert spel med mycket färg och dova toner, vilket gör det svårt att urskilja skuggor från effekter, fiender och detaljer i bakgrunden. Och när det inte går att träffa som man vill, byggs frustration upp. Den här irritationen förstärks av spelets värdelösa hitboxing. Kagachi är slank men hans träffyta är enorm. Attacker som man tror ska vara utom räckhåll träffar likväl och ofta kedjar fiender sina attacker så att du blir låst. Jag fullkomligt avskyr strider i Oninaki för jag upplever att spelet inte ger mig förutsättningarna att vara duktig. Istället beter sig Oninaki som ett actionspel där det förväntas att du ska utbyta slag med fienden.
Vi testade Oninaki på Playstation 4 med en handkontroll. Erfarenheten lär definitivt vara en annan på PC, men den kan vi inte ta i beräkning här.
Tokyo RPG Factory borde ha jobbat mer på stridsmekaniken. Utöver att precisionen är luddig har spelet dessutom en inneboende responsfördröjning (kanske enbart på PS4, jag kan inte bekräfta). I början förstod jag inte varför spelet kändes trögt tills jag upptäckte att Oninaki har en pytteliten fördröjning mellan knapptryck och respons. Detta är förödande i ett stridssystem som bygger på precision. Till råga på det kan du inte från början avbryta attackanimationer med defensiva manövreringar, vilket åter igen befäster Oninaki som ett spel utan finess.
Det går att pina sig genom Oninaki. Du kan mosa småfiender och ständigt hålla dig på lite högre level än motståndet eller spela på svårighetsgraden easy. Jag vill argumentera för att det är värt att stå ut med striderna för storyn skull, men jag vet ärligt talat inte.
Obalans
Oninakis världsbygge och mytologi är stoff för spännande och emotionella berättelser, vilket gör det till ett ypperligt rollspel. Men dess frustrerande strider tar ständigt död på motivationen. Jag vill innerligt att Oninaki ska vara bra, jag älskar grafiken och stämningen den förmedlar och dess mörka berättelser tilltalar mig starkt. Men jag kan inte ha överseende med det tekniska slarvet av stridsmekaniken. Karaktärsutvecklingen med levels och upplåsbara skills är alldeles utmärkt, men det finns inget nöje i det när striderna är så tråkiga och frustrerande. Du kanske kan tolerera ett lite sämre actionspel till fördel för ett bättre rollspel, men jag kan inte ha roligt när spelet är i obalans.
Oninaki finns ute nu på Playstation 4, Nintendo Switch och PC via Steam.
