Out Run går ut på att köra din Ferrari Testarossa Spider genom en spelkarta av europeiskt inspirerade landskap, och det så snabbt som möjligt. När racinggenren kommer på tal inom spel så är Out Run bland de mest inflytelserika man kan ta upp. Det imponerande arkadoriginalets DNA syns i väldigt många moderna bilspel, från Burnout till Need for Speed. Men kan Out Run stå på egna ben idag, eller är dess anor allt det har att bidra med i diskussionen?
SEGA har varit väldigt duktiga på att göra sin spelkatalog tillgänglig för nya generationer spelare. Förutom det nyliga Mega Drive Classics så har utgivaren en alldeles särskild serie återutgivningar under AGES-etiketten. I slutet av förra året recenserade undertecknad själv Phantasy Stars AGES-version och blev en positiv erfarenhet rikare. Out Run AGES är stöpt i samma form, och det är något bra.
In med det nya – i det gamla
Till en början kan spelaren välja mellan den nya och den gamla versionen av Out Run. De är identiska under huven, men har en lite annorlunda arrangerad spelkarta. Det ger ett visst omspelningsvärde när du tycker att du utforskat alla kringelikrokar Out Run har att erbjuda, men kommer knappast att leda till mer än någon enstaka extra utflykt, för nyfikenhetens skull.
Desto mer intressant är det att kunna reglera svårighetsgraden (hur mycket och hur aggressiv trafik du vill möta) samt tiden du har att ta dig mellan checkpunkterna. Jag insåg efter ett tag att den perfekta mitten var lite över min förmåga och hade så tråkigt att jag tog bort trafiken. För att bibehålla något mått av ära som gejmer sänkte jag dock tidsgränsen till botten och tyckte det var en lagom utmaning att börja med.
När du valt version gasar spelet igång och det är dags att välja bakgrundsmusik. Det sägs att Out Run var ett av de första spelen att erbjuda detta när det begav sig. Valet stod då mellan Magical Sound Shower, Splash Wave och Passing Breeze, samtliga komponerade av Hiroshi Kawaguchi på SEGA:s dåvarande in-house-band. Denna release är mer eller mindre den version som släpptes till Nintendo 3DS, vilket innebär att ljudspåret utökats med Cruising Line och Camino a Mi Amor. Dessa nyare kompositioner emulerar det karakteristiska Yamaha YM2151-chippet som originallåtarna skrevs för. Det ger en svårslagen retrokänsla och är ett underbart mervärde. Switch-versionen lägger dessutom på ytterligare fyra ljudval: Driver’s Mega Mix (medley av de tre första kompositionerna), Step on Beat (från Mega Drive-/Genesis-versionen), Midnight Highway (från Master System-versionen) samt Radiation från OutRun 2006 – även dessa i full YM2151-anpassad prakt.
Finliret
AGES-versionen och 3DS-versionen tillför en remixad karta och valet att styra med gyro, alltså genom att luta på kontrollen/enheten. 3DS-versionen har stör för stereoskopisk 3D, vilket Switch-versionen av förklarliga skäl saknar. I stället har den som sagt extra musik och ett propert, anamorfiskt bredbildsläge för den som vill täcka hela skärmen utan ramar, affischer och annat i bakgrunden.
För den återvändande spelaren finns det i båda versioner lite extra föremål att låsa upp: en bättre ratt för svängradien, en starkare motor, en tåligare kaross samt en fyrhjulsdrift som ger dig härliga off-road-möjligheter. Var inställning kommer dessutom med vars en färg och var kombination ger ett unikt resultat. Dessa låser du upp genom att nå en av spelets fem mållinjer innan tiden är ute. Lyckas du ta alla slut låser du dessutom upp det mest arkadtrogna – originalspelet i hela sin begränsade prakt. Det vill säga utan Camino a Mi Amor och de andra extralåtarna.
Efter fem lyckade vinster och ett par provvarv i den äldre versionen samt det nyupplåsta arkadläget så finns här dock inte så mycket att återvända till – särskilt inte om du redan äger 3DS-versionen. Du kan ladda upp dina poäng och kika hur du ligger till mot andra spelare om det är din grej, men för oss andra är det nog mest musiken som kallar en åter till Out Run AGES, och då kan man lika bra använda Sound Test-läget. Eller lägga plattan mot mattan.
