Pac-Man World Re-PACär alltså en regelrätt remake av förlagan från 1999 på PlayStation (och även dess senare portning till Game Boy Advance). Det är inget dåligt ansiktslyft (snarare en transplantation!), även om grafiken inte heller kommer få dig att ramla av stolen. Att det här är spelet som får sin remake precis efter Klonoa Phantasy Reverie Series känns väldigt naturligt.
Tiden går fort
Pac-Man World firade Pac-Mans 20-årsjubileum. Det läskiga med den tanken är att spelet i sig nu firar 23 år, vilket gör Pac-Man till en gubbe på 43. Lika glatt som i sin förlaga ankommer han ändå till sin födelsedagsfest i Pac-Man World Re-PAC – och finner den helt förstörd och öde. Spökena Inky, Blinky, Pinky och Clyde har nämligen kidnappat hela Pac-Man-familjen och tagit dem till ondingen Toc-Mans lya på Ghost Island.
Som vanligt är det inte berättelsen vi är här för. Vi är här för att se hur väl Pac-Man, ett pionjärsverk inom pusselspel, översätts till ett plattformsspel i 3D.
Plattformshistoria
PlayStation-eran av videospel var ett virrvarr av titlar som försökte sig på den nya tredimensionella speldesignen. Det var mycket blandade resultat, där de bästa (ex. Crash Bandicoot och Spyro The Dragon) vida överskuggade alla andra, även hyfsade titlar (ex. Glover, Croc). Bland de sistnämnda hittar vi Pac-Man World. För visst har Pac-Man World sin beskärda del element som gör upplevelsen lite svårtuggad, men det lägger ändå en fungerande, nästan kompetent grund som bevaras i Pac-Man World Re-PAC.
Är det något utvecklare lärt sig om 3D-spel sedan sent 90-tal så är det kameravinklar. Det är förvisso fortfarande ett riktigt svårt ämne i speldesign, men för att se hur långt vi har kommit utgör Pac-Man World Re-PAC ett ypperligt tidsdokument. Med det menar jag att man knappast löst de problem med djupseende och aviga vinklar som originalet drogs med, tyvärr. Snarare är denna remake, på gott och ont, såpass troget sitt original att det måste vara en medveten strategi.
”The Jank”
Avigheterna i Pac-Man World Re-PAC är alltså direkt nedärvda från förlagan. Det är nästan lite respektingivande hur mycket man verkar ha velat återskapa känslan av ett mittemellan-bra spel från femte konsolgenerationen. Den tidigare nämnda kameran har förvisso zoomat ut perspektivet lite och nog är det väl bara en aningens aning lättare att se på skuggan var man befinner sig i luften, men överlag är det ändå som att ledordet i utvecklingen tycks ha varit ”gör det exakt som folk minns det”. Den största skillnaden mellan Pac-Man World Re-PAC och PS-förlagan är nog egentligen det rent grafiska.
Trots den här avigheten och oslipade (men välpolerade) ytan vågar jag påstå att nya spelare kan ha ut något av Pac-Man World Re-PAC. Visst är det lite irriterande att kollidera med saker du trodde du hade gott säkerhetsavstånd till och visst är det enerverande att missa samma hopp två gånger i rad på grund av att plattformen tycks bara lite för långt bak – men här finns belöning bortom frustrationen.
Något för samlaren, men bara en gång
Pac-Man World Re-PAC är ett samlarmaraton med en massa saker som inte bara ger poäng, utan också öppnar dörrar (som i sig ger nya föremål som ger poäng och öppnar fler dörrar). Detta poängsamlande är en nästan gullig artefakt från arkadspelsvärlden. Poängräkning tillför närmast ingenting, precis som räknandet av extraliv. Det finns till och med en achievement för att ha samlat på sig 99 extraliv – något de flesta av oss lär nå i god tid innan sista boss.
Ghost Island är uppdelat i sex områden med tre banor och en boss vardera. Banorna i sig är för det mesta lagom långa och i princip helt självstående (vissa innehåller nycklar vars lås finns på andra banor i samma värld). Det gör att samlandet känns lagom avgränsat och överskådligt. Bossarna i var värld kompletterar banorna och är i sig roliga pussel att lösa. Här finns ingen direkt svårighet för den vane spelaren, som lär se eftertexterna på under tio timmar. Samlar du dessutom allt i första varvet, så finns här tyvärr inte mycket som lockar tillbaka spelaren, såvida du inte är en hardcore poängsamlare.
Något om musiken
Pac-Man World Re-PAC låter som ett tevespel, kort och gott. Om min mormor (må hon vila i frid) hade hört ljudet av det här spelet från rummet bredvid hade hon direkt förstått att det här är ett ”såntdäringa tevespel”. Det är ju också en brosch att bära, men den innebär att här knappt finns att nynna på eller gunga med till, musikmässigt. Ett par låtar sticker ut vad gäller instrumentval och oväntat passande (eller opassande) karaktär, men musiken är annars rätt ”meh”. Annat är det med ljudeffekterna, som faktiskt förhöjer upplevelsen rätt ordentligt. Kanske är det just dessa som gör att Pac-Man World Re-PAC känns så mycket som ett spel. Det är skrikigt, adrenalininducerande och det slutar aldrig riktigt – precis som Pac-Man i arkaden (som för övrigt går att låsa upp som bonusmaterial).
De största nackdelarna med Pac-Man World Re-PAC härstammar ur att det är en remake av ett i sig medelmåttigt spel. Det är dessutom ett medelmåttigt spel som återskapats med nästan en vördnad för allt som den identiteten innefattar. Oavsett hur fascinerande det är, går det inte att ge slutprodukten mer än ett imponerat okej. Så för att svara på frågan hur ett pionjärsverk inom pusselspel översätts till en 3D-plattfromare: Lost in Translation.
Pac-Man World Re-PAC släpptes på PC (via Steam), PlaySation 4–5, Xbox One/Series X|S samt Nintendo Switch. Det rekommenderade priset är cirka 300 kronor. Denna recension är av PC-versionen och möjlig tack vare en recensionskod.
