I egenskap av att vara en åldrande spelnörd förtjust i specifikt Zelda-spelen, är det en smärre högtid att parkera sig i soffan och åtnjuta lite äventyrande med Link. Varje jul plockar jag, likt en aristokrat i sin vinkällare, fram ett av de äldre spelen, blåser av dammet och ler. Genom åren har Nintendos anrika serie skänkt mig så mycket glädje och underhållning att nostalgin snabbt sprider sig i kroppen som ett rus. Releasen av The Legend of Zelda: Skyward Sword HD var därför jämförbart med en födelsedag – en jag firar med mig själv och en fika. Av den anledningen är denna recension grundad i subjektiva åsikter, men räds icke; det bästa med att vara en hängiven fan är att man inte skäms av att peka ut brister.
Skyward Sword HD som ni nog redan vet är en tillpiffad återutgivning av originalet till Nintendo Wii 2011. Det var ett hajpat spektakel mycket tack vare Wiis succé. Vad jag minns var det också ett suveränt spel med en galen gimmick. Rörelsekontrollen (jag köpte naturligtvis dosan i guldfärgad plast) var ömsom fantastisk, ömsom frustrerande. Men tack vare den häftiga världen, med spännande områden på marken och friheten att flyga över molnen, var upplevelsen värd besväret. Mycket av det är sant även i Skyward Sword HD, fast med känslor härdade av nostalgi och med modernare rörelseteknologi.
Svinga den som Link, kalibrera den som Garrus
Mycket går att säga om rörelsekontrollen i Skyward Sword HD men jag måste erkänna att det är roligt att på ett intimt sätt möta mina motståndare. Att anpassa mina anfall i dueller mot monster, hitta blottade vinklar och straffa fienderna är väldigt underhållande. De simpla, tanklösa huggen från seriens övriga spel är ersatta med mer avancerad svärdskonst. Jag som spelare måste läsa fiendens ställning och hitta luckor i deras skydd. Det gör striderna intensiva och mycket mer engagerande än tidigare. Några av de bästa ögonblicken i Skyward Sword är mot bossar och andra vidunder som utmanar mitt lugn och iakttagelseförmåga. Och när jag med skicklighet hugger ner ett monster är känslan nästan oöverträffad!
Fast det är inte utan inneboende begränsningar i hårdvaran. Titt som tätt förlorar dosorna, framförallt den kopplat till svärdet, täckning och behöver kalibreras för att bli pålitlig igen. Detta sker mest efter intensiva strider där lätta hugg med handlederna övergår till hysteriska viftningar. Det är också vanligt när händerna sjunker ner i knät. Kalibrering gör du enkelt med ett knapptryck, men det faktum att du behöver kalibrera ungefär var 10 sekund kan vara svårt att vänja sig vid. Efter ett tag är det dock lika naturligt som att ladda om sitt vapen i ett skjutarspel. Den här versionen av spelet kommer även med en ”vanlig” styrmetod, där svärdets rörelse styrs med en av kontrollens spakar. Denna metod är en bra lösning för de som inte mäktar med att vifta med händerna, men kräver också lite kalibrering i hjärnan då kameran som normalt styrs av spaken blir låst bakom en av axelknapparna. Inget större hinder, men en förändring som behöver vana.
Ett vilt äventyr med gamla gropar i vägen
Det finns många oförglömliga stunder i Skyward Sword HD. Från kluriga pussel till makalösa miljöer och utmanande strider har The Legend of Zelda: Skyward Sword allt man kan tänka sig från serien – inklusive de obligatoriska excentriska personligheterna. För det mesta är det ren och skär underhållning där du bjuds på skratt, spänning och hjärngympa. Men det innehåller ett par ojämnheter som kan göra din upplevelse sträv. Till exempel kan vissa precisionsmoment bli frustrerande när kontrollen tappar sin träffsäkerhet, eller att navigation under vatten blir stressigt. Dessa stunder har tyvärr inte fått samma kvalitetsuppsikt som andra aspekter av HD-uppdateringen. Möjligheten att skippa filmsekvenser i all ära, och tack och lov för den reviderade föremålsbeskrivningen för rupees. Men varför i helvete måste Silent Realm-uppdragen vara lika djävliga som i originalet?
Över lag är Skyward Sword HD ett suveränt äventyr trots allt och fans som missade originalet har en bättre utgåva framför sig. Denna återutgivning slätar som sagt över en del brister (tyvärr inte alla) och är den definitiva upplevelsen av spelet. För de yngre äventyrarna bland oss kan Skyward Sword HD däremot vara en utmaning, då rörelsekontrollerna kräver finmotorisk finess – även den uppdaterade ”vanliga” kontrollmetoden är en barriär för yngre spelare med vanan att hamra på attack-knappen. Handledning från en förälder eller ett äldre syskon kan underlätta. Ett av Zelda-spelens stora behållning är annars att de är bra spel att bara titta på i passagerarsätet.
För oss som tålmodigt väntar på uppföljaren till The Legend of Zelda: Breath of the Wild är Skyward Sword HD en perfekt nostalgitripp, alternativt historielektion. Vet du med dig att du kan ha överseende med dess kvarstående brister, vare sig rörelsekontroll eller spelfunktioner, har du ett väldigt bra äventyr framför dig. Känner du att du har strikta preferenser är det nog bäst att hoppa över denna!
