Det var fan bättre förr. Jag säger det aldrig till mina barn, men så känns det många gånger. Med risk att låta som en självbelåten boomer finns det mycket från 70- och 80-talet att älska. Särskilt när det kommer till popkultur och underhållning. VirtuaVerse är ett kärleksbarn mellan spel, musik och film som sammansmälter till en nostalgisk retroupplevelse – utan att släpa på förlegade värderingar. Föräldrar som vuxit upp i hackerkulturen kommer särskilt uppskatta detta cyberpunkäventyr.
VirtuaVerse är ett klassiskt äventyrsspel av peka-och-klicka-genren, som är förknippad med The Secret of Monkey Island, Myst och King’s Quest. Precis som sina gelikar lutar VirtuaVerse tungt åt välskrivna dialoger och problemlösning genom varierade miljöer. Storyn går enligt en linjär berättelse som är inramad av en rik cyberpunkvärld. Och trots att de övergripande intrigerna är mestadels luddiga är drivkrafterna neonklara.
Du axlar rollen som Nathan, en hård- och mjukvarosmugglare som lever i utkanten av det AR-dränkta samhället. I skuggorna av en massutvandring till en permanent ”verklighet” dröjer sig Nathan kvar i neonljuset och det sura regnet. En kväll försvinner hans flickvän under mystiska omständigheter och han ger sig ut i natten för att hitta henne. Ovetande trasslar Nathan in sig i en desperat kamp mot en övermäktig AI och mänsklighetens räddning.
Peka-och-klicka-på-mitt-hjärta
Rent mekaniskt fungerar VirtuaVerse väldigt intuitivt. Du pekar och klickar på interaktiva saker, samt klickar och drar föremål. Det är busenkelt att komma in i och blir aldrig mer komplicerat än så.
Vad som däremot kan bli komplicerat är problemlösningarna. Det kan hända att du helt plötsligt står inför ett problem som du inte kan lösa. Många gånger räcker det att ta ett steg tillbaka och se över dina valmöjligheter. Men ibland blir det så illa att du desperat spenderar värdefull speltid med att klicka på allt. Eller faller för frestelsen att söka efter en lösning på nätet.
Problemet är dock inte symtomatiskt med VirtuaVerse utan genren i sig. Och jag ska säga att jag uppskattar utvecklaren Theta Divisions konsekventa speldesign. VirtuaVerse är troget sitt ursprung. Det är bra att spelaren inte blir överöst med övertydliga signaler eller tips i versaler. Det hade inte varit retro om det inte var kompromisslöst. Med det sagt avväger VirtuaVerse svårighetsgraden snyggt och ger dig tillräckligt många ledtrådar i dialoger och miljöer för att du ska känna dig smart som en hacker. För det mesta.
VirtuaVerse är rätt retro
VirtuaVerse är genuint och riktigt retro. Anledningen till det är för att spelet bejakar sina rötter utan att vika sig för dem. Den grafiska stilen känns unik med sina härligt överdimensionerade pixlar och kontrasterande färgpaletter. Humorn och budskapen är tydliga och har hjärtat på rätt ställe. Att spelet är kompromisslöst i sin spelmekanik samtidigt som det gör sitt yttersta för att vägleda spelaren är kärnan i retrokänslan. När jag spelar VirtuaVerse märker jag att utvecklarna byggt spelet med en passion för mediet och kunskap om subkulturer. De har troligtvis vuxit upp i det.
Om du märker att du sitter uppe på kvällarna när barnen somnat och inte riktigt vet var du ska ta vägen kan jag starkt rekommendera VirtuaVerse. Det kommer ge dig en genuin nostalgitripp från the glory days. För 15€ är spelet dessutom en överkomlig investering. Det enda egentligen som hindrar mig från att ge detta indiespel full pott är några ojämnheter i berättandet och en del långsökta problemlösningar. Utöver det är det här ett spel du inte bör missa!
