Pikmin pikmin Pikmin 1+2. Originalspelet tog världen, inklusive undertecknad, med storm 2001. Det var säkert inte bara för mig kapten som Olimar och hans morotsliknande underhuggare var en avgörande faktor för i anskaffandet av GameCube när det begav sig. 2004 lanserades uppföljaren Pikmin 2, även det till GameCube. Det introducerade nytt gameplay i form av Olimars oduglige kollega Louie och nya pikminvarianter. Med den nyliga releasen av Pikmin 4 och Pikmin Finder uppgår antalet Pikmin-spel till åtta, men vi fokuserar här på de första två, i nysläpp till Nintendo Switch, i ett paket som oförhappandes lanserades i somras ungefär samtidigt som Pikmin 4 vilket påståtts vara ”på gång” med jämna mellanrum sen 2015.
Spelets något märkliga mekanik med realtidsstrategiska pussel som löses genom att kasta humanoida vegetabilier med olika egenskaper, är förstås sprunget ur Shigeru Miyamotos spektakulära hjärna. Samma hjärna som grunnat fram både Donkey Kong, Super Mario Bros. och The Legend of Zelda. Grafiken var på sin tid exceptionell, men har HD-uppiffning till trots kanske inte stått emot tidens tand till fullo. Vissa aspekter kan man tycka påminner om den grafiska profilen i Katamari Damacy. Vid närmare undersökning upptäcker vi något intressant: Fast att Katamari lanserades 2004 till PlayStation 2, gjordes mycket av utveckling under 2001, med ett GameCube-utvecklingskit.
En kort sammanfattning, för nykomlingarna
Men alla läsare känner förstås inte redan till spelen det handlar om. En kort rekapitulation kan vara av nöden:
- Pikmin (1): Kapten Olimar, en smärre rymdvarelse, råkar ut för en olycka med sitt rymdskepp och störtar på en planet misstänkt lik vår egen. Hans skepp trillar i bitar och han måste samla ihop delarna för att kunna reparera skeppet och återvända hem. Problem tillstöter: Hans livsuppehållande system har bara resurser för 30 dagar varefter han kommer dö av syreförgiftning. Men då! Olimar hittar små märkliga växtvarelser som följer efter honom, finner sig i att bli kastade på predatorer och hjälper till att bära skeppsdelar. Röda pikmin påverkas inte av eld, gula pikmin påverkas inte av elektricitet, kan kastas högre och kan bära bomber och blåa ignorerar fientliga vattenattacker och kan gå under vatten. Pikmin bor i ”lökar” dit de också bär pellets från växter och besegrade fiender. Löken absorberar dem och spottar ut frön som sedan gror varefter Olimar kan dra upp nya pikmin. När en dag passerat (13 minuter) måste Olimar samla sina pikmin och åka ut i omloppsbana. Kvarlämnade pikmin inmundigas av nattliga predatorer. Det är väl det viktigaste i stora drag, fler detaljer kan man läsa annorstädes.
- Pikmin 2: Olimar har lyckats ta sig hem, men firman han jobbar för står vid ruinens brant. Kvar är endast fordringsägarna, chefen och nye kollegan Louie som inte förefaller vara ett under av kompetens. Olimar och Louie får åka tillbaka till planeten som är ganska lik jorden, för att samla diverse mög som går att kränga för att betala av räkningarna. De kommer ifrån varann vid ”landning” och man får således möjlighet att spela med de två figurerna var för sig. Det dröjer inte länge innan Louie hittar pikmin och så är vi i gång igen. Utöver möjlighet till andra strategier tack vare två gruppledare så innehåller Pikmin 2 även grottor (vi gamla rollspelare skulle säga ”dungeon crawl”) där tiden inte förflyter i samma takt som uppe på marken och där man emellanåt kan hitta särskilda blommor som kan omvandla vanliga pikmin till de nya varianterna lila (stark som tio, tung som tio) och vit (liten, snabb, tål gift, ser nergrävda skatter). I stället för ett begränsat antal dagar att laga skeppet på har Olimar och Louie all tid i världen på sig att samla ihop skrot till ett värde av 10 000. Emellertid blir chefens korrespondens mer desperat över tid.
Summa summarum
Hade det nu varit så att jag skulle betygsätta dessa båda spel hade vi hamnat i trakten av 8-9, men det är själva Pikmin 1+2-upplevelsen det handlar om. Utöver att det företagits någon typ av relativt diskret HD-remaster, så verkar det som all funktionalitet är den samma som i porten till Wii från 2008 resp. 2009 som sedermera också funnits tillgänglig till Wii U. Ska man nu betala uppemot 500 riksdadlar för ett digitalt släpp av tjugo år gamla spel tycker jag det vore fint med en tydligare uppfräschning eller kanske utökade funktioner på något sätt utifrån vad Switch kan erbjuda jämfört med t.ex. Wii. Mitt betyg på den här lilla bunten utmärkta spel blir därför betydligt lägre för att spegla att Nintendo här knappast gjort något som motiverar separat försäljning där lansering via Nintendo Switch Online-prenumerationen skulle vara fullt adekvat.
Nu råkar det vara så att det även kommer ett fysiskt släpp av Pikmin 1+2 inom ett par dagar från skrivande stund (den 22 september). Att en faktisk spelkassett kostar 499 kr känns mindre besvärande även om det förstås är en hacka.
