Inte bara en nyversion
Jag visste på förhand att det här spelet skulle återbeträda en hel del gammal mark, att det rentutav är en nyversion på den så kallade Generation I, alltså Pokmon Röd och Blå. Ändå blev jag lite förvånad hur textruta för textruta är en näst intill ordagrann copypasta direkt från 1999 års upplaga. Men att kalla Pokémon Let’s Go för en nyversion, eller remake, är inte helt sanningsenligt.
Till att börja med så är antalet fickmonster åter nere kring 150 (mer om det senare) och en hel del mer avancerade variabler från senare spel (abilities i sin helhet, till exempel) är bortskalade. Likaså är en hel del av de olika typerna av pokébollar, skönhetstävlingar, radioprogram eller andra nymodigheter som till och med generation II erhöll. Det här är, kort och gott, Pokémons första generation som om den idag skulle skapats från scratch, skulle man kunna säga.
Förvänta dig många bekanta ansikten om du har varit i Kanto förut.
Men allt är inte gammalt. Som namnet antyder så är det här spelet mycket mer i stil med Pokemon GO! än de mer traditionella titlarna. Vilda pokémon ska du till exempel inte slåss mot längre, utan de ska fångas som de gör i mobilspelet, med bär och bollar. Att fånga flera av samma sort har blivit en dygd och det är meningen att du ska skicka pokémon du inte använder eller vill ha till professor Oak för forskningssyften (eller?). I gengäld får du godis som likt Protein, Carbos etc. från originalspelet permanent kan öka dina attribut. Något annat nygammalt är två-mot-två-strider, vilket inte fanns i generation I. Och på tal om flera spelare …
Multiplayer? I mitt Pokemon?
Japp! Pokemon Let’s Go har en drop-in-drop-out-lösning på ett samarbetsläge. Det är en alldeles fantastisk lösning som fungerar ungefär som Tails i Sonic the Hedgehog 2. Kameran följer spelare ett, men spelare två kan lugnt styra med i bakgrunden. Under strider kan spelare två skicka ut en extra pokémon, och i fångstläget kan man samarbeta för att med högre sannolikhet fånga det påträffade monstret.
Det här samarbetsläget är som gjort för de av oss som växte upp med Pokémon Röd och Blå och nu kanske själva har barn som vill vara med och spela. Dessutom kan spelare ta med sig sina fångade monster på Pokénad, antingen via Poké Ball Plus som köps separat eller via ett byte med Pokémon GO-appen i din mobiltelefon. Poké Ball Plus kan dessutom användas för att interagera med Pokéstops och liknande i appen utan att mobilen behöver plockas fram. Den som spelat eller fortfarande spelar Pokémon GO har alltså ett mervärde i Pokémon Let’s Go som andra spelare inte har, särskilt med tanke på lite extra upplåsbart godis i form av ett extra monster.
Det var en gång
Att förvänta sig en koherent berättelse i en spelserie som Pokémon kanske är lite dödsdömt, men Game Freak gör ett hyfsat försök att sy ihop Let’s go med kronologin i generation I. Blue, eller Gary, spelar till exempel en liten roll redan tidigt i spelet och NPC:er gör regelbundet referenser till andra delar i serien. Man kan till och med byta till sig en handfull monster i deras Alola-form.
Min Alola-Vulpix och jag kommer lägga hela Kanto under oss – sanna mina ord.
I sann handhållaranda har manuset överlag en mycket snällare ton mot spelaren. Din rival (på min sparfil med namnet Alexander) har en helt annan respekt för dig än vad Gary/Blue någonsin hade för Ash/Red på sin tid och det gäller flera andra sidokaraktärer också. Visst är den skönheten bara lika djup som pixlarna på skärmen, men det känns ändå rätt trevligt med framför allt en rival som inte är en ”duschpåse”.
Gulligt till tandlossningsgränsen
För att citera cirka hela internet: Jag dör sötdöden!
Pokémon Let’s Go är en extremt väl förpackad nostalgi. Grafiken kommer i och för sig inte få skärmen att glöda av snygga effekter eller hutlösa grafiska åstadkommanden, men det som finns här är så vansinnigt gulligt renderat att ingen borde bry sig. Det lilla minispelläget där man kan klappa Eevee eller Pikachu gör en så in i själen glad och man blir än mer mån om att stackaren inte ska förlora i strid.
Tappa inte kontrollen
Pokémon Let’s Go erbjuder spelaren tre kontrollmetoder: en joycon, Poké Ball Plus samt portabelt läge med joycon dockade i sidorna. Er skribent spelade nästan exklusivt med pokébollen för att hej, den ser ut som, känns som och låter som en faktisk pokéboll och jag kanske eller kanske inte är tio år i huvudet. Ett tips för fototokiga är dock att ha den vänstra joyconnen synkad hela tiden ändå, för lätt åtkomst till skärmfotoknappen (och som en bonus även flerspelarläget).
Den sista kontrollmetoden, ihopsatt och bärbart, är utan tvekan den skönaste kontrollmetoden. Här krävs inget skakande och det går ändå att få bonusar baserade på teknik och tajming när man fångar monster. Problemet är att Pokémon Let’s Go hickar som en präktigt drucken Drowzee i bärbart läge. Detta stod jag ut med i ungefär en halvtimme innan jag kom fram till att jag föredrar kramp i pokébollhanden.
Med ett maxtal på 153 små fickmonster och ett mer avskalat spelsystem är det fullt förståeligt att många äldre fans, inklusive undertecknad, nu hittar tillbaka till serien. Pokémon Let’s Go har redan sålt över tre miljoner exemplar världen över – en siffra som inte lär stabiliseras innan julhandeln är över. I dessa ögon är det försäljningssiffror som denna spelduo är väl värd.
