När ett gäng pubertala tonåringar bildade ett spelbolag
Låt mig vara ärlig. Running With Scissors är en av ytterst få spelutvecklare som lyckats göra sig ett namn i spelbranschen, trots minimalt med engagemang och omsorg över vad de faktiskt åstadkommer. Dessa talanglösa människor som valt att förnedra sig på denna unika byrå har en enda produkt på meritlistan: Postal. Detta udda spel – som friska människor ska undvika att ta med tång i – har plågat världen de senaste tjugofem åren med ett innehåll som får en utstuderad seriemördare att framstå som en gullig Disneyfigur i jämförelse. En snabb titt på bolagets hemsida skvallrar om dagisnivån som RWS lägger sig på.
Med hjälp av pubertal humor och groteska masskjutningar har Postal skapat sig självbilden att vara en udda fågel går mot strömmen genom att provocera så mycket som möjligt. Våld, morbida avrättningar, obscena inslag, kassa skämt och sexanspelningar är grundstommen i denna bisarra kategori där inget är heligt. Hatred lyckades ganska bra med upptåget för åtta år sen men försvann relativt fort från radarn när moralpaniken lagt sig. Det första Postal var hyfsat ”städat” men i takt med den tekniska utvecklingen avancerade förfallet till nya nivåer. Postal 2 introducerade möjligheten att hälla bensin över sina offer, tända på och sedan pissa på det stackars digitala mischmaschet av felkodning. Allt toppades av en katt vars analöppning fick kirurgisk förstoring av ett maskingevär som ljuddämpare. Den tredje installationen gick i samma fotspår med ett ruttet utbud av allt som fanns tillgå på ”shock-and-awe”-menyn. Postal 4: No regerts gör ingen hemlighet att fortsätta den traditionen att vara absolut sämst på alla tänkbara fronter.
Välkommen till helvetet – fyllt med buggar och brister
Handlingen kretsar kring Postal Dude som får sin trailer bestulen under ett toabesök. Utan stålar eller färdmedel går färden till den fiktiva staven Edensin. Det är nu Running With Scissors ser sin poäng med upplägget – genom att släppa mig fri att göra i princip vad som faller mig in slipper man skriva en faktisk story! Ingen berättelse eller handling presenteras. Det är lite upp till dig själv att utforska spelvärlden i sin helhet. Där Grand Theft Auto gör ett fantastiskt jobb att engagera spelaren i en sandlåda så gör Postal 4 absolut ingenting. Nåväl. Lite försiktigt traskar jag runt mellan gatorna för att lära känna omgivningar. Att beskåda helvetet som Gud glömde är nog så ansträngande. Första uppgiften blir att besöka en arbetsförmedling för att fylla på kassan.
Glad i hågen strövar Postal Dude mellan adresserna för att utföra de mest meningslösa sysslor som finns att uppbåda i ett modernt dataspel år 2023. Det kan vara lappa felparkerade bilar, jaga bortsprungna hundar och katter, höfta bajs eller helt enkelt be folk fylla i en namnlista. Allt andas tristess. Varför gör jag ens detta? Edensin är en bottenlös trist plats att utforska. Staden ser så platt och förutsägbar ut. Grafiken ska vi inte ens tala om. AI-botarna som traskar omkring gör inget större väsen av sig och ser ut ha tillsatts i all hast för att fylla ut den tomma världen jag befinner mig i.
Är det här allt ni kan erbjuda, kära Running With Scissors?
När tristessen tar över helt dyker följande tanke upp i huvudet: Nu skiter jag i detta. Det är dags att ruska om staden lite. Snabbt som attan kommer jag över ett gevär och startar grisfesten med en dåres envishet. Minsta lilla rörelse från de IQ-befriade fiskmåsarna ska tystas omgående. Men herregud, vilket misstag. Eldstriderna är mördande tråkiga. Motståndare väller fram i anfallsvågor som får den ryska armén att framstå som mästare i infanteristrategi på slagfältet. Huvudstupa attackerar möget och mejas ned omgående – om de inte förstås fastnar i någon vägg. Buggar finns det gott i pannkakssmeten framför mig på skärmen. Om jag har ”oturen” att ändå dö spawnar spelet fram mig på nästan samma plats där Liemannen haffade mig minuten tidigare.
När skjutandet väl är avklarat traskar jag återigen ut på en gatorna som en fri man. Pissar lite på någon valfri luffare, höftar fram min namninsamling och får någon dryg kommentar tillbaka. Kör över folk med min permobil och njuter av utsikten från en fantasilöst designad bergstopp. Besöker en herrgård med toaletter och bajs i mängder. Mitt under dessa planlösa vandringar slås jag återigen av mitt inre samvete med följande fråga: Varför gör jag detta? Postal 4 är så meningslöst att jag skäms att överhuvudtaget slösa min tid i hopp om att få ihop en recensionstext. Inget i spelet berikar, skänker njutning eller ger en ”aha-”upplevelse. Allt är så kolossalt aptrist att till och med se målarfärg torka är en mer meningsfull sysselsättning. Jag förstår att Running With Scissors enbart vill trolla för att skapa så billig uppmärksamhet som möjligt för sitt skräp. Men att byrån efter tjugofem år fortfarande kör samma grej är en gåta bortom all fattning.
April, april din dumma sill
När motorsågen tystnat och grenarna på trädet nedsågade till marken återstår följande faktum: Postal 4: No Regerts är en styggelse bortom all fattning. Att vuxna människor avsätter tid, pengar och energi att skapa dessa spel är en gåta. Ja, att till och med spela skiten får håret att gråna i förtid och huden skifta färg från ljusrosa till mörklila. Det finns inget positivt att säga överhuvudtaget om spelet. Striderna är genomusla, humorn pinsam, grafiken utdaterad och inte minst hela upplägget att enbart få känsliga gnällspikar irriterade för att plocka så mycket sympatier som möjligt i händelse av rättsliga åtgärder.
Härmed korar jag Postal 4: No Regerts till årets största aprilskämt. Du som läser detta har blivit varnad.
