Efter en kort helikoptertur blir det dags att genomgå några tester, men något känns fel. Läkarna verkar vara måttligt imponerade av Morgans resultat och någon av dem kritiserar tyst hens (egentligen mitt) val att gömma mig bakom ett stol under ett av testerna. Morgan (egentligen jag) väljer att svara på kritiken genom att hoppa klumpigt runt i rummet innan nästa test börjar. Plötsligt händer något fasansfullt och Morgan blir medvetslös. När hen vaknar upp igen vekrar allt vara normalt. Morgan är i sin lägenhet, går upp, kollar sin mail och… märker snabbt att något inte stämmer. Fasader faller, sanningar kommer fram och nu är Morgan fast på rymdstationen Talos I. Hens minne är som bortblåst, allt verkar vilja döda dig och du kan inte lita på något. Nej, det är sannerligen inte lätt att vara Morgan Yu.
Morgan är inte bara Preys huvudperson utan också dess största mysterium.
Det är ungefär så som Preys berättelse börjar. Det blir snabbt en kamp om överlevnad. Vi är inkastade i en oförlåtande värld där vi inte ens kan lita på toarullen inne på toaletten. Paranoian kryper i tankarna och även när lugnet lägger sig så slappnar man inte av. Miljöerna må vara häpnadsväckande och atmosfären är sådär lagom skrämmande. Ändå känns allt så ensamt och tomt. I bakgrunden spelas Mick Gordons fantastiska soundtrack som förstärker atmosfären. Morgan är inte mycket mer än ett tomt skal och har ingen annan förutom dig som spelare att lita på. Hen känns sårbar och helt utlämnad mot sitt öde. Det här ger också Prey chansen att bolla olika teman och jag fann mig själv ganska djupt involverad i Morgans kamp för att överleva och finna svar. Vem är egentligen Morgan Yu? Vad pågår egentligen på Talos I? Är valen vi gör etiska? Vad är egentligen mänsklighet? Prey kommer nog inte leda till några vidare filosofiska eller psykologiska diskussioner, men det gör ett tappert försök att skapa en djupare berättelse. Det går sådär.
Det är dock inte bara överlevnad som är spelets fokus. Det finns en stor slev med sidouppdrag att göra och de bjuder på en rolig variation från huvuduppdraget. Vår berättelse är helt okej och är intressant nog för att vi ska vilja veta vad som händer och hur det kommer att sluta, men det är sidouppdragen som bygger upp världen kring oss och får Talos I att komma till liv. I ett spel där man till stor del är på egen hand så är detta väldigt välkommet.
Dessa fula fiskar vill du inte träffa när du utforskar Talos I
Din kaffekopp vill se dig död
Prey är ett skräckspel med element som påminner starkt om System Shock och Bioshock. Det lånar friskt från andra spel och klassiska rymdfilmer. Det hjälper för det ger Prey en stabil grund att stå på. Det stjälper för det gör att spelet inte känns unikt. Det är lätt att förstå hur kontrollen fungerar och gameplayet är enkelt att komma in i. Till och med miljöerna påminner lite om undervattensstaden Rapture… förutom att vi nu är i rymden då. I vissa stunder andas spelet en Alien-liknande atmosfär och det är svårt att inte dra efter andan när man märker en stark fiende på andra sidan av en glasruta. För är det något som Prey är så är det oförlåtande. I spelets början är du klen som ett visset löv som ligger på en grusväg och den känslan försvinner inte riktigt förrän en bra bit in i spelet och det är vid stunder extremt lockande att sänka svårighetsgraden. Spelet öppnar upp sig för dig efter kanske en 40 minuter och du kan vara beredd på att spelets fiender står beredda att puckla på dig bakom varje dörr. Det kanske kan ses som orättvist, men jag tycker också det förstärker vad Prey är. Ett survival horror-spel som inte vill låta dig slappna av. Vissa av spelets fiender kan anta formen av olika föremål och det förstärker bara paranoian. Du kan inte ens lita på din kaffekopp. Vilket svek!
Det blir dock genast mer spännande när man själv kan använda sig av samma kraft! Ett av spelets stora dragplåster och ett av de roligaste elementen är att man kan förvandla sig till olika föremål och det är både spännande och erbjuder kreativa lösningar. Att förvandla sig till saker för att överlista en fiende eller lösa ett pussel blir genast mycket roligare när man inser att man kan göra det i formen av en banan eller en byrå. Ibland får man dock känslan av att det är lite av en fånig gimmick och det hade kunnat göras mer med det, men i slutändan är det fortfarande en av de mest underhållande aspekterna av Prey.
Oavsett om du utforskar, slåss eller bygger så är Prey noga med att belöna dig.
Övning ger färdighet
Gameplayet är stundtals frustrerande med en ganska brutal inlärningskurva. Att utforska Talos I är verkligen något man gör på egen risk och man vet inte vad som väntar i nästa korridor. Efter ett tag blir dock striderna lite repetitiva och det gäller att växla mellan olika vapen för att det ska kännas varierande och roligt. Inlärningskurvan gör dock att man lätt blir bekväm när man väl bemästrar något. Det är väldigt lätt att bli bekväm det man kan, men det är ju egentligen inte spelets fel. Tvärtom så gör spelet mycket för att uppmuntra sina spelare att variera sig och det är speciellt i de senare delarna av spelet när man bemästrat många olika saker som det känns riktigt kul. En sak är därför säkert. I Prey är det verkligen träning som ger färdighet. Under spelets första timmar sprang jag mest runt och pucklade på allt jag såg i ren panik. Under de senare delarna sköt jag på grejer i… ja, panik, men jag gjorde det med stil. Med det sagt är jag ingen större fantast av skräckspel.
Är det något som Prey gör intressant så är det craftingsystemet. Under tiden du utforskar Talos-1 så plockar du i sann Fallout-anda på dig allt skräp du hittar. Och jo visst får du nytta av den där snoriga näsduken som du hittar på ett lik. Craftingsystemet gör att inget du plockar upp känns överflödigt. Det blir också nödvändigt, för medkits och saker som kan reparera din dräkt är ibland svåra att finna. Då kan din räddning ligga i att bygga ihop saker och ting själv, vilket gör att craftingsystemet känns lockande att lära sig.
Talos I är en riktigt vacker rymdstation som dryper av atmosfär och det är riktigt roligt att utforska alla små hörn.
Ett sista ord
Jag är som tidigare nämnt inget större fan av skräckspel och jag har inte heller någon tidigare erfarenhet av Prey-serien. Konceptet och absurdheten har dock dragit i mig som en dragkrok drar med sig en husvagn. Kanske är det den väldigt tjusiga designen, kanske är det faktumet att du kan förvandla dig till typ allt. Mick Gordons syntar följer dig under din strid för överlevnad och det är magiskt. Prey kanske inte är ett mästerverk men det gör allt som det behöver för att bli ett underhållande spel som är värt att spela om i alla fall en eller två gånger till.
