Princess Peach: Showtime! är en återkomst inte bara för Peach i strålkastarljuset, utan även för utvecklaren Good-Feel. Karaktären har inte varit huvudperson sedan 2005/2006 års DS-debut (som för övrigt är ett riktigt bra spel; detta är en kulle jag dör på). Utvecklarna har åtminstone i väst legat lite i publicitetsträda sedan Yoshi’s Crafted World från 2019. Därför känns det skönt att med buller och bång åter ta sig an den genre på vilken Good-Feel är bäst och som jag själv gillar kanske mest.
Mina damer och herrar
Peach tar emot en inbjudan till Sparkle Theater och åker dit i sällskap med sitt vanliga entourage toads. Väl där hamnar stället i lockdown och Peach lämnas ensam med föreståndaren, den förtjusande Stella, som ber dig om hjälp. Ondingen Madame Grape har nämligen kidnappat alla Sparklas, stjärnskådisar, och gör allt för att sätta upp sin egen ödesmättade tragedi. Hennes lakejer håller dessutom låda på precis alla föreställningar i byggnaden och måste stoppas.
Vi pratar alltså inte om en biograf nu, utan om en teater med scener, rekvisita och stora, röda dukar. Rent visuellt är presentationen av det sceneriet helt fantastiskt – man ser till och med små marionettrådar för vissa karaktärer och rekvisita. Vi har sett hur Good-Feel bemästrat denna detaljorienterade estetik förr, från Wario Land: The Shake Dimension till Yoshi’s Wooly World; de kan konsten att löpa den konstnärliga linan ut.
Det konstnärliga fortsätter även i ljuddepartementet. Hela ljudmattan är teatralisk på ett väldigt konkret plan. Banorna inleds med scenljud och alla svisch, bang och klonk låter oförargligt korrekta. Musiken till skådespelet komponerades av Soshiro Hokkai, Yuki Minami och Taichi Tada – en halvveteran och två till synes obeprövade namn. Hokkai har ett par tyngre titlar i bagaget, men av musikaliskt blandad kvalitet (Castlevania: Aria of Sorrow är väl fjädern månne, då som ljudregissör). Musiken är hur som helst inget trallvänligt eller nyskapande, men lyckas väldigt väl förmedla känslan av teater. Allt från heroiska slagverk till valser på stråkar och smygande blås gav flera spelminnen jag kommer ha med mig ett tag efter kassetten åker tillbaks i fodralet.
Förförd och förtjusad
Precis som studions andra kända alster är det här ett plattformsspel med lite pussel och problemlösning. Gimmicken i Princess Peach: Showtime! är ju så klart att skådespela. Prinsessan ikläder sig en av x antal olika roller och ska med de förmågor som medföljer lösa varje banas konflikt. Varje dräkt/transformation har tre banor som successivt blir svårare och är utspridda över helt separata våningsplan i teatern. Du kör alltså aldrig tre banor med samma dräkt efter varandra.
På banorna samlar du främst Sparkle Gems, små gröna stenar som innehåller stjärnglans och fungerar ungefär som just stjärnor/shines/månar i Mario-spelen. De låser främst upp bossrummen, men du har så många av dem under spelets gång att du aldrig lär ha problem med att nå bossarna.
Du samlar även mynt, som är ren valuta du kan köpa kostymer till Peach och Stella för. Det handlar dock i princip enbart om färger och tryck snarare än utförande, vilket är lite trist.
Prinsessan på ärten
Jag såg fram emot Princess Peach: Showtime! en hel del redan innan, men när ryktet florerade att Good-Feel stod för utvecklingen (något som hårdnackat och av underliga anledningar aldrig yppats från Nintendos sida) så var det i princip garanterat att jag skulle älska spelet. Jag glömmer dock lätt hur frustrerande studions spel kan vara, framför allt för oss som vill hundraprocenta spelen.
Till att börja med: Oskippbara dialoger och mellansekvenser. Den enda sekvens du kan hoppa över är transformationen, men bara efter den redan hunnit en bit in och du just funnit dig i att se den igen. Det innebär att var gång du återbesöker en bana för att samla stjärnglans eller mynt, är du dömd att titta genom allt igen. Det vore kanske inte lika illa om man faktiskt kunde vända om och gå tillbaka i banorna, men det går inte! Här finns så många enkelriktade passager och ställen utan återvändo att det får Stockholms innerstad att framstå som lättnavigerad. Som extra salt i kaffet är laddningstiderna hemska. Spelet får Switchen att framstå som rätt klen hårdvara, särskilt när 30 bilder per sekund ibland dippar.
Det är tur att Princess Peach: Showtime! Inte är ett så värst svårt spel. Då hade det aldrig kommit undan med den här typen av förseelser och överträdelser på ens tålamod.
Slutet gott
Det råder väl ingen större tvekan om att jag redan förlåtit Princess Peach: Showtime! för dess synder. Geniet i helheten går inte att blunda för, även om här finns en enorm önskelista under titeln ”MER!”. Och mer finns här ju faktiskt. Eftertexterna lämnar dig inte helt i sticket, utan kommer med nya utmaningar och innehåll. Innehåll som passar sig bättre att inte avslöja här.
Princess Peach: Showtime! släpptes den 22 mars exklusivt på Nintendo Switch. Den rekommenderade prislappen är cirka 659 kronor (digitalt via eShopen; fysiskt finns båda billigare och dyrare). Denna recension är skribentens eget blod, svett, tårar och slantar.
