När jag startar upp Project CARS för första gången och dyker in i karriärläget får jag välja bland en rad olika val och alternativ. Jag får döpa min förare, ge denne en WMD-tagg (som fungerar som spelets motsvarighet till Twitter), förarnummer, svårighetsgrad, fordonsklass, och sponsor. När allt detta är klart kan jag börja välja bland olika lopp och events i en månadsenlig kalender, för att därigenom börja klättra uppåt i karriärstegen.
Att skapa ett racingspel med intressant karriär kan ses som lite av en utmaning och det resulterar ofta i att karriären inte känns givande, eller att den tvingar spelaren till att köra lopp eller fordon man inte gillar. Detta är dock något som jag tycker att man har lyckats bra med i Project CARS, eftersom man får välja ganska fritt var och vad man vill köra, och att man dessutom kan växla mellan dessa val efter varje säsong. Karriärläget kan dock kännas lite ogivande eftersom man inte låser upp eller erhåller någonting, så för min del tappade jag snabbt intresset och fokuserade istället på Time Trials för att jobba på mina personliga rekordtider.
Räkna med tight racing på ett otal olika banor.
Fler bilar kommer
Det finns ett 70-tal olika bilar i spelet, vilket kan låta som en väldigt hög siffra vid första anblick. Till skillnad från många andra liknande racingspel erbjuder Project CARS en mängd olika fordonsklasser, och detta kommer med sina för-, och nackdelar. Fördelarna är att det öppnar upp för variation och valmöjligheter, vilket i sin tur innebär att man som spelare har större chans att hitta en tilltalande fordonsklass. Jag gillade exempelvis inte att köra Gokart överhuvudtaget, medan Gran Turismo-klassen snabbt blev en favorit – och skillnaden mellan dessa två fordonsklasser är som natt och dag. Nackdelen däremot, blir att ingen fordonsklass får särskilt många bilar, och det blir därför lite småtråkigt i längden eftersom det blir ont om variation på banan. Antalet bilar kommer dock öka i form av DLCs (både gratis och för betalning), men det hjälper kanske inte särskilt mycket på kort sikt.
Något det däremot finns gott om är antalet banor. Totalt sett finns det i dagsläget 110 olika banor utspridda på över 30 olika platser runtom i världen. Chansen att favoritbanan från den riktiga världen finns med i spelet är med andra ord ganska stor, och det finns ingen risk för att man hinner tröttna på utbudet relativt snabbt. Dessutom finns det olika vädereffekter, samt att man kan köra under alla timmar på dygnet, vilket också bidrar till mer variation på banan.
Inställningar i oändlighet
En sak som Project CARS skrutit lite med är mängden inställningar för saker och ting. Jag kan anpassa min bil för en specifik bana eller körstil genom att justera en rad olika inställningar och funktioner såsom lufttryck, däck, fjädring, med mera, och minsta justering har en effekt på körkänslan vare sig man märker av det eller inte. Utöver dessa justeringar finns det annat som också påverkar körkänslan. Däcken måste till exempel bli varma för att ge bättre grepp på vägen, och om du kör för aggressivt slits de ut. Kort sagt, det finns gott om saker för nörden att gotta sig med och sätta sig in i. Jag saknar dock någon funktion som berättar och förklarar för mig mer ingående vad alla inställningar faktiskt gör, då det är väldigt överväldigande för den oinsatte.
Mängden inställningar sträcker sig ända in till grafikinställningarna, som för PC-användarna kanske inte är särskilt konstigt. För Playstation 4 och Xbox One däremot, är det lite mindre vanligt att man kan justera på olika grafikinställningar. Det finns exempelvis stöd för justering av Field of View för samtliga kameravinklar, regndroppar och smuts på skärmen, hägringar ovanför asfalten, solstrålar, eller till och med hur mycket kameran ska luta i kurvorna eller påverkas av G-krafter.
jag sladdar runt i regnet, men motståndarna blåser på med full gas.
Mina första intryck av spelet är väldigt positiva, och allting känns väldigt välpolerat och välfungerande – för visst hade det varit konstigt om spelet fortfarande led av buggar och avsaknad av innehåll med tanke på hur många gånger släppdatumet för spelet sköts fram för finpolering? Nå, helt positiv var inte min upplevelse tyvärr. Efter några timmars spelande börjar jag lägga märke till att allt fler småsaker som hopar sig över varandra. De datorstyrda motståndarna verkar till exempel inte påverkas av våt asfalt överhuvudtaget, medan jag som dessutom bytt däck som är bättre lämpade för regn sladdar runt i kurvorna som en yr höna på is. Att tvinga ut en motståndare på sandfållan har inte heller någon effekt, utan de fortsätter att hålla samma hastighet och acceleration som jag, trots att jag ligger på asfalten. När jag kör in i depån möts jag av den så kallande lollipopmannen som håller i skylten framför mig, samtidigt som min bil omhändertas av mekanikerna för bland annat däckbyte och bränslepåfyllning. Här tvingas jag in i förstapersonsvy, och några mekaniker syns inte till någonstans. För att vara ett spel som fokuserar på en genuin racingupplevelse känns det konstigt att det inte finns några synliga mekaniker – istället rustas min bil upp med hjälp av magi.
Akta väggen ur depån!
Det är lätt och roligt att köra multiplayer i Project CARS.
Slutligen, och kanske den mest irriterande missen, är när datorn kör ut min bil ur depån. Om utfarten från depån är för skarp skrapar bilen längsmed väggen innan kontrollen överlåtes till spelaren. I raksträckorna fungerar detta någorlunda väl, men eftersom datorn överlåter kontrollen till spelaren helt utan förvarning kan det bli knepigt om man befinner sig mitt i en kurva när detta händer – allra minst om man tillsammans med ett gäng andra förare startar ett lopp med rullande start.
Något jag alltid uppskattat med racingspel är flerspelarläget. Att få tävla mot andra människor ger en helt annan upplevelse i racingspel än vad det är att tävla mot datorer. En mänsklig motståndare är oförutsägbar och att vinna mot en sådan är alltid mycket mer givande. Tidigare erfarenheter i andra racingspel har resulterat i att jag inte förväntar mig särskilt mycket av tävlingsmomenten, och att jag är beredd på att istället nöja mig med att köra ensam på banan för att tävla mot klockan. Jag måste dock medge att jag blev positivt överraskad under mitt första lopp. Att välja och hoppa in i en lobby gick smärtfritt, och när loppet väl började flöt allting på oerhört bra.
Jag har ännu inte sett en enda bil hacka fram och tillbaka på vägen, vilket var min största farhåga. Det är till exempel inga problem med att ligga någon decimeter bakom en annan spelare i 200km/h. Spelet faller dock på den mänskliga faktorn. Spelarna är ofta ilskna, och kör väldigt aggressivt och offensivt utan att förlita sig på vett och etikett inom racingvärlden. Detta är dock ingenting som någon utvecklare kan rå sig på, utan man får istället ha överseende med detta, eller välja sina medspelare noggrant innan man kör igång ett lopp.
Sammantaget är Project CARS ett mycket bra bilspel och det har lätt varit värt att vänta på releasen. Faktum är att jag hyser stor respekt för utgivare som tar sina projekt på så stort allvar att de väljer att vänta med att släppa sina spel till de är helt nöjda med slutresultatet. Jag vet inte om jag kan påstå att Project CARS är det enda bilspel du behöver, men med spelet i samlingen har du många sköna racingtimmar framför dig.