Allt har en början
Vi befinner oss i en dystopisk framtid, där barn är något som hör till det förgångna och mänskligheten riskerar att dö ut. Vi spelar som forskaren Wilona Hart, som från start verkar ha något annat planerat än att bara dyka upp på jobbet på måndag morgon. Via mail och röstmeddelanden får vi ta del av ett kommande möte samt Wilonas oroliga föräldrar. Det är på dessa premisser vi kastas in i handlingen av Rain of Reflections.
Personligen tycker jag att inledningen är en av de svagare delarna av spelet. Det är för lite bakgrundshistoria och för lite tid till att lära känna karaktärerna. I detta tidiga skede finns det inte mycket som får mig motiverad att fortsätta, inget riktigt band till den figur jag ska föra framåt. Jag vet att hon är en forskare i en högteknologisk stad, som till viss del ifrågasätter sin plats i världen. Men vad som driver henne och vad som varit startskottet till en förändring ligger alldeles för dolt.
Att du själv kan välja svaren i dialogerna känns välkommet. Men det är otydligt i Rain of Reflections första kapitel hur stor inverkan svarsalternativen faktiskt har i slutändan. På det stora hela är handlingen en bra grund att stå på, men jag hoppas på en utveckling i nästkommande kapitel. Det behövs lite till för att jag som spelare känna det där drivet att vilja utforska mer.
Trots att det regnar
Atmosfären i Rain of Reflections är riktigt, och då menar jag riktigt, bra. Tankar smyger sig lätt iväg till filmer som Blade Runner och Total Recall. Regnet gör att dystopin blir ännu tydligare. För ja, det regnar mycket i spelet. Grafiken var helt klart över förväntan för ett spel som detta. Tillsammans med riktigt bra musik får det mig att stanna kvar, trots den kanske lite klena handlingen. Och jag kan med handen på hjärtat erkänna att låtarna Push och Into the night har smugit sig in i en av mina spellistor. Tyvärr levererar inte röstskådespelarna på samma höga nivå. Vill inte slänga mig med att det är dåligt, men replikerna känns stelt levererade i jämförelse med allt annat som mina öron får njuta av.
Strid utan att strida
Men vad är då Rain of Reflections? Som nämnt tidigare är det i grunden ett peka och klicka-äventyr, med inslag av andra element. Allt med Sci-Fi och dystopi i ryggraden. Du har möjligheten att integrera med många objekt på sedvanligt vis. Sedan finns det objekt som antingen kräver eller tillåter dig att påbörja en hack-sekvens, som det finns flera olika typer av. Dessa var till en början väldigt roliga och nytänkande. Dock är det väldigt lite variation i dessa, så efter x antal gjorda blir de ovälkomna avbrott och inte roligt pussel. Detta lägger jag helt på min egna smak, och det är säkerligen underhållande för er som gillar att gnugga hjärnknölen lite extra. För min egen del ser jag dock gärna en större omväxling av dessa moment i kommande kapitel.
Nu till den kanske största delen i Rain of Reflections, striderna. Det är turbaserade stridssekvenser, där ditt mål inte är att strida utan att hålla din moral uppe och förbli gömd medan du tar dig förbi dina fiender. Jag kom osökt att tänka XCOM första gången jag stred, och jag vill påstå att den liknelsen även håller i hur striderna går till. Här glänser spelet enligt mig. Striderna är både roliga och vissa gånger väldigt utmanande. Även här finns det säkerligen mycket att spinna vidare på inför nästa del. Men är det någonstans som spelet känns riktigt bra mekaniskt så är det just i striderna.
Spelet matchar höstens väder, på både gott och ont. Regnet, miljöerna och soundtracket är verkligen något att njuta av. Tillsammans med de roliga striderna. Men tyvärr så når temperaturen inte hela vägen upp på termometern när det gäller handling och hur den levereras.
