En gång för länge sedan köpte jag en Playstation 2, då det var den senaste konsolen på marknaden. Med spel som Metal Gear Solid 2, Devil May Cry och andra trippel A-spel som lockade fanns det ett som fullkomligt fångade mitt hjärta – Ratchet & Clank. Det Crash Bandicoot försökte med under Playstation-eran återkom med Ratchet & Clank och av alla aspirerande maskotar som dykt upp genom åren är det utan tvekan en charmig Lombax och en defekt stridsrobot som ligger mig varmast om hjärtat. Spelen gav oss ett otroligt charmigt plattformande, med en hel hög roliga, uppfinningsrika vapen, för att inte tala om det beroendeframkallande samlandet av muttrar och skruvar som man gladeligen hänger sig åt. Jag ägde de flesta spelen i serien och jag har haft otroligt roligt med dem. När de sedan släppte Tools of Destruction, Quest for Booty och A Crack in Time till Playstation 3 blev jag eld och lågor. Äntligen får jag mer av en av mina absoluta favoritserier! Nu, tre år sedan den senaste delen i serien, har nu Insomniac Games släppt en re-imagining av första spelet. Det var längesen jag har satt och halvhysteriskt skrattade av förtjusning.
Ett klassiskt koncept som håller
Världen är vacker och tankarna går lätt till någon film av Pixar.
Det som gör den här spelserien så fantastisk enligt mig är den genuina spelglädjen den ger. Grundmekanikerna bygger på att samla muttrar och skruvar som är spelets valuta, hitta nya vapen och uppgradera dem och lösa pussel i plattformsmiljö. Det är inget revolutionerande, men om det inte är trasigt finns det ingen anledning att försöka laga det. Och det här är extremt otrasigt. Kontrollerna är sig lik från tidigare delar i serien och det går snabbt att komma in i dem. De är intuitiva och inte alls krångliga att använda sig av och jag märker på mitt tredje varv genom spelet att jag hoppar instinktivt mellan olika vapen, beroende på situation och det skapar ett otroligt skönt flöde. På de lättare svårighetsgraderna kan du kötta dig igenom det mesta utan större ansträngning och weapon management är inte lika viktigt. När du väl kör på hard är du avsevärt bräckligare och det kan bli mer angeläget att anpassa sig efter situationerna och se till att undvika de skottsalvor fienden gladeligen skickar åt ditt håll. När du väl klarat spelet en gång låser du upp Challenge Mode, ett spelläge som låter dig spel om spelet med med alla vapen och collectibles du hittat, samt med en multiplier. Blir du träffad tappar du dock multipliern och får börja om på noll igen, vilket ger spelet en frivillig utmaning att ta sig an. Det är väldigt tacksamt att hålla multipliern igång då samlandet av muttrar kommer gå avsevärt mycket snabbare då.
Ett samlande som lockar
Med Pixelkanonen kan du förvandla fiender till något som ser taget ur de tidigare Doomspelen – En pixlig gröt i två dimensioner. Vapnet är dock riktigt bra för ett stort antal fiender.
Sedan jag satte mig med spelet har jag kört det oavbrutet och jag har alltså varvat det tre gånger redan. I skrivande stund känner jag hur det rycker i fingrarna och jag vill ge mig på spelet igen. Drivet av att hitta allt är otroligt tacksamt här och när du väl klarat spelet en gång och fortsätter i Challenge Mode kommer du kunna se var alla saker du kan samla på finns på kartorna, vilket kan vara lite synd, men med tanke på var en del av grejerna finns känns det ändå bra att man får en ledtråd i rätt riktning. En del av dem var riktigt svåra att hitta och man får klura ordentligt på en del av dem. Jag hade alla golden bolts utom en och den sista höll på att driva mig till vansinne (på ett bra sätt). Till slut lyckades jag klura ut var den befann sig och jag slog mig själv lätt på fingrarna över att jag inte utforskade den möjligheten mer. Efter att ha hittat alla holo cards och alla golden bolts kan jag säga att det är fullt rimliga gömställen och det är en rolig skattjakt som väntar för den som vill klara spelet till hundra procent. Utöver detta finns det även en del fantasifulla troféer också. Inte bara de symboliska som dyker upp när du uppgraderar ett vapen för fullt eller klarar spelet på en svårighetsgrad. Jag har lyckats greja de flesta redan, men det finns en del jag fortfarande saknar och jag blir nyfiken på vad jag ska hitta på för att låsa upp dem. Svårigheten i att skaffa alla troféer är inte så värst svår, men det finns en del saker som kommer vara riktigt utmanande.
En fin blandning av nytt och gammalt
Du får även spela som Clank och lösa olika pussel. Och bli jagad av tokförbannade mördarrobotar.
Som jag nämnde tidigare så är inte det här en remake utan en nyversion, en re-imagining, av originalet. Och Insomniac Games har gjort allt på helt rätt sätt. Redan i spelets intro märker man att det skiljer sig från originalet, men det är omskrivet på ett snyggt sätt som känns organiskt och naturligt. En del av planeterna man åker till är sig lik från originalet och det är en härlig, nostalgisk känsla som sköljer över mig när jag landar på Novalis och börjar slåss mot de getingliknande robotar som jag sist slogs mot för 14 år sedan. Allteftersom spelet tickar vidare märker man att det skiljer sig mer och mer och när jag väl klarat av det hade jag svårt att säga vad som en gång hörde till originalet och vad som är tillagt. Det här känns som en hopslagning av första och andra spelet, med det första spelet som grund. De vapen man hittar på vägen är sig lika och man känner igen de flesta av dem. Det finns dock en del nya grejer som kryddar på spelupplevelsen ytterligare. Att de har ett vapen som förvandlar fiender till pixlar är helt genialt och blev snabbt ett av mina favoritvapen.
På tal om vapen…
En av de utmärkande delarna i Ratchet & Clank är blandningen av uppfinningsrikedom och praktikalitet när det kommer till vapnen. Du har allt från klassiska pistoler, eldkastare, och krypskyttegevär till diskokulor, pixelkanoner och spelets i särklass roligaste vapen – R.Y.N.O. Akronymen känns passande då du lika gärna skulle kunna skicka in en förbannad noshörning att plöja ned fienderna, för det är den effekten detta monster till helautomatiska, missilspottande, vidunder bidrar med – ond bråd död på kort tid. Om ni undrar vad R.Y.N.O. står för är det såklart ”Rip You a New One”. Den är vad den heter, som sagt.
Lyckas du få tag på spelets ”easy mode”-vapen – R.Y.N.O. – kommer den här smugglaren bli imponerad och ber om att få ta ett kort med dig.
Inget av vapnen känns tråkiga, även om vissa föredras mer än andra, men det finns bra användningsområden för allihop. Jag har alltid haft svårt för diskokulan, som f.ö. heter Groovitron, då den är ett mer strategiskt vapen. När jag väl spelade på hard märkte jag att jag var lika stryktålig som en påse chips, så jag var tvungen att lägga om min strategi litetgrann. Antingen fick jag skjuta bort fienden på håll och ta min tid, men med Groovitron kunde jag fortsätta spela aggressivt. Att se slagfältet förvandlas till en dansscen fick mig osökt att tänka på John Travolta i för tighta byxor, dränkt i flerfärgade spotlights. Under min glada massaker var det svårt att inte nynna på Stayin’ Alive, vilket i sig blir lite ironiskt.
Ett av problemen jag upplever med vapnen är hur snabbt det går att uppgradera dem. Okej, det tog mig två och ett halvt varv att fixa allt och jag har spelat det VÄLDIGT intensivt sedan jag fick det, så det är kanske ganska rimligt ändå. Med det sagt hade jag ändå gärna sett att det kunde ta längre tid. Särskilt då du kan låsa upp Challenge Mode som låter dig spela om spelet, men med de framsteg du gjort från förra varvet. Det är meningen att spelet ska spelas så och därför kunde vapnen gärna få ha varit lite mer tidskrävande att uppgradera fullt ut. Ett exempel på ”omspelarmekaniken” är hur du låser upp omegaversioner av vapnen när du väl samlat ihop alla holo cards som hör till just det vapnet. Detta låter dig uppgradera vapnet från den tidigare toppleveln på fem, hela vägen till tio. För att uppgradera vapnen behöver man en egen valuta i form av kristaller som kan hittas lite här och där på banorna, men när du väl har plockat dem kommer de inte tillbaka, såvida du inte påbörjar ett ”New Game+” i Challenge Mode.
Ett kärt återseende av ren spelglädje
Var är likheten mellan Captain Quarks relation till våfflor och min relation till Ratchet & Clank? Vi känner båda väldigt starka, varma känslor för dem.
Vill man spela ett bra plattformsspel till Playstation är Ratchet & Clank en av de starkaste kandidaterna. Det är en serie som varit med i nästan tio år och inte mycket har förändrats. Det är definitivt något positivt. Insomniac Games lyckades skapa ett så pass bra koncept redan från början och det är inte mycket som behöver ändras eller anpassas från generation till generation. Som jag nämnde tidigare så är det här paret mitt förstaval när det kommer till Playstationmaskotar, mycket för deras genuina och naturliga utstrålning, men även för hur kvalitativa och representativa deras spel är. De försöker inte desperat vara skitcoola, som hälften av alla karaktärer Sega hade till sin 16-bitarskonsol. De tar inte heller sig själv på för stort allvar, som många spel råkar göra idag. Det här är charmigt, roligt och spännande, med en estetik som skulle kunna vara tagen ur en Pixarfilm. Har man spelat något av spelen vet man att det är ett stabilt plattformande och en väldigt fin helhet som väntar. Med ”collectathon”-konceptet och alla vapen blir den här spelserien en av de bästa i Playstations bibliotek och ska man spela något plattformsspel till Playstation, vare sig det är PS2, PS3 eller PS4, så är Ratchet & Clank ett måste.
