The Order: 1886 har fått ta emot en hel del kritik gällande sin längd, men är kritiken verkligen helt rättfärdigad? Personligen anser jag att spelet inte behöver vara längre än vad det är, men jag kan samtidigt förstå var denna kritik kommer ifrån. Det tog mig 8-9 timmar att spela spelet från början till slut, och när jag väl har lagt ifrån mig handkontrollen känner jag mig ganska nöjd med spelupplevelsen. I sin helhet är The Order 1886 lagom långt och känns sällan varken utdraget eller framkrystat, men jag upplever att spelutvecklarna har fokuserat så hårt på den cinematiska upplevelsen att man helt glömt bort allting annat – däribland återspelnadsvärdet. När jag har klarat spelet finns det ingen som helst anledning för mig att spela om spelet igen, annat än att få uppleva berättelsen igen eller för att jaga Trophies till mitt spelkonto. Det är här skon klämmer enligt mig, då det känns svårt för många att lägga ut 500-600 kronor på ett linjärt spel som man bara spelar igenom en gång.
Spel och film samtidigt
Sir Galahad blickar ut över ett alternativt London.
Jag förstår att spelutvecklarna har jobbat mot en cinematisk upplevelse, men resultatet blir istället ett slags mellanting mellan en spel och film. Jag kan inte lägga ifrån mig handkontrollen och njuta av filmupplevelsen eftersom jag ständigt måste vara beredd på att fortsätta spelet eller trycka på de angivna knapparna som kan dyka upp på skärmen. Samtidigt kan jag inte heller leva mig in i spelet eftersom jag ständigt tas ut ur spelupplevelsen på grund av de ständiga mellansekvenserna. Resultatet blir att jag sitter med ena handen på kontrollen, samtidigt som jag lutar huvudet mot min andra hand i väntan på att få fortsätta spela. Detta är naturligtvis väldigt synd, eftersom konceptet skulle kunna fungera bra om utvecklarna låter spelet vara ett spel. The Last of Us är ett perfekt exempel på ett spel som kan leverera en cinematisk upplevelse och fortfarande kännas som ett spel.
Om vi bortser från allt detta och istället fokuserar på spelet i sig är jag ganska imponerad över hur snyggt och polerat allting känns. Det råder inga tvivel om att The Order: 1886 är otroligt vackert, och det hände ofta att jag stannade upp för att beundra de mindre detaljerna såsom knappar och accessoarer på kläder, eller för att lyssna till andetag och vattendroppar. Vapnen känns effektfulla och dödliga, och det är en ren fröjd att se porslinsskärvor och träflisor flyga åt alla håll och kanter medan man slåss för liv och död. Dessa detaljer är enligt mig ett tydligt tecken på att man har lagt ner mycket tid och kärlek på spelet, vilket också förtydligas genom en av spelutvecklarnas respons mot kritiken.
Ett nedslående sistaintryck
Rent visuellt är spelet späckat av små detaljer. Vackert!
Trots hur mycket kärlek och tid man har lagt ner på The Order 1886 är det en sak som känns väldigt malplacerat, och det är boss-fighterna – i vilket den sista bossen är en enda QTE-fest, och till råga på det är en direkt kopia från en tidigare boss-fight i spelet. Oavsett intrycken som The Order: 1886 inger, är det den sista bossen som sätter det sista fotavtrycket i min helhetsupplevelse, så det är för mig ett obegripligt beslut från utvecklarnas sida som jag har svårt att hitta någon orsak till. Var det resultatet av en missad deadline, eller tappade man helt enkelt gnistan i slutskedet av utvecklingen? I vilket fall som helst är det synd att det blev som det blev, då jag är väldigt intresserad av att få veta mer om den värld som utvecklarna har byggt upp. The Order 1886 lämnar dock en hel del frågor obesvarade, vilket kan antingen vara ytterligare ett tecken på en missad deadline, eller ett medvetet val för att öppna upp för en potentiell uppföljare (något som jag personligen hoppas på).
Avslutningsvis känner jag mig väldigt kluven kring The Order: 1886. Å ena sidan var det länge sedan som ett spel lyckades fängsla mig och få mig intresserad av sin värld såsom The Order: 1886 har gjort, men jag har samtidigt väldigt svårt att vilja lägga ut så mycket pengar på det. Detta, som jag nämnde tidigare, på grund av att spelet är såpass linjärt att jag inte ser någon direkt anledning till att plocka upp spelet igen efter att ha spelat igenom det.