Recension: Völgarr the Viking II

För ungefär elva år sen hände det sig att jag skulle skriva min första recension för en relativt färsk spelsajt som hette Varvat.se. Spelet jag hade valt att recensera hette Völgarr the Viking och var en veritabel kavalkad av klassisk 16-bitars metroidvania uppskruvad till åtminstone 12. Tiden går fort när man har roligt och det har äntligen kommit en uppföljare. (Och jag har fortfarande inte klarat första banan på första spelet). Härmed recenseras Völgarr the Viking II.

Det är åter dags för luden underbyxa, tatuerade lår och den dummaste hjälmen sen Emil stoppade huvudet i soppskålen. Som vi har längtat!

Rise, warrior!

Ett drygt decennium efter debuten är det alltså dags för den gamle hjälten att åter kränga på sig pälskalsipperna och utdela dyngstryk. För nytillkomna kan vi informera om att herr Völgarr skall föreställa nån sorts barbarviking som i egenskap av extremt framskriden krigiskhet återuppväcks från de döda av Oden själv. Om jag minns rätt var det på grund av att nån sorts drakmonster, antagligen extremt löst baserade på något från asamytologin, som dök upp i trakten och började ställa till oreda.

I spel nummer två visar det sig att Völgarr till följd av sin ojämförliga karskhet belönats av gudarna med att återvända levande till världen på riktigt och inte bara rebootad. Men säg den glädje som varar. Onda ondingar ondar sig åter i pälskalsingarnas rike och det kommer an på en viss berömd hjälte att medelst handgemäng åter frälsa människornas boning ifrån ondo.

En numera grånad hjälte bidrar till Midgårds avskogning.

En varierad arsenal

Völgarr är som en del vet ingen vanlig sketen plattformshopparhjälte, utan har i tillägg till sitt svärd även ett kastspjut och en sköld. Svärdet kan brukas till konventionella hugg samt svepande i kombination med dubbelhopp och från hopp ned mot marken. Således ett rörelseschema som kanske mer minner om arkadmaskiner än SNES och MegaDrive. 1992 hade det varit rätt imponerande även om dagens gamers är mer blaserade.

Delar av utrustningen kan uppgraderas via strategiskt utplacerade kistor, vilket utöver coolare vapen också kan ge förmånen att inte tvärdö så fort hitbox möter hitbox – ett klassiskt koncept i spel, i synnerhet av det svårare och mer oförlåtande slaget – och en evig källa till tilltagande galenskap för spelare. Här emuleras den rätta känslan med god förtjänst, sannolikt till och med i extremare grad än i spel från anno dazumal eftersom det brukade anses svårt att få spelentusiaster att lägga flera hundra på ett spel som är för svårt.

Spara, fegt eller finfint?

Och då är det ju skönt att uppföljaren har flera livskvalitetshöjande element som saknades i spel nummer ett. Banorna har betydligt fler checkpoints och inte bara en som förr, spelet autosparar framsteg, och spelar man tillräckligt uselt blir Völgarr allt mer grön i synen för att till sist tåla nästan hur mycket stryk som helst istället för att klappa ihop direkt. Den redan odöde hjälten som återkommande förvägras sista vilan måste alltså även utstå den skam och nesa det innebär att bli zombie. Stackars Völgarr!

Det bör emellertid noteras att medan denna recension skrevs hann det komma en större uppdatering genom vilken den som inte önskar lira som en usling till casual helt enkelt kan stänga av dessa moderniteter i spelets inställningar och därmed få rundjuling som ett rödhårigt styvbarn på julafton ”like nature intended”.

Det mesta tyder på att zombies i Völgarrs värld till stor del av en löst sammanhållen bunt blandade lårben.

Grafik- och gameplaymässigt är det mycket lite som skiljer första och andra spelet. Känslan är en uppföljare som inte kommer elva år senare utan snarare på sin höjd med en lucka på elva månader och då endast för att inte alla banor fick plats på första kassetten. Soundtracket som är nysnickrat sticker ut något med sin högre än sexton bitars kvalitet och för en gammal arkeolog uppenbart världsfrånvända (men coola) blandning av vevlira och strupsång. I övrigt är det i princip bara eftergifterna för mindre avancerade spelare samt specialanpassningar för verkliga entusiaster såsom speedrun-timer, som på allvar är nytt.

Första Völgarr the Viking fick av mig en åtta i betyg eftersom det i slutändan var lite väl svårt. Eftersom den biten är löst kunde man tänka sig en höjning? Ja, men inte högre än 8,5 för tyvärr har nyhetens behag klingat av något. Förhoppningsvis tar det mindre än ett decennium innan trean kommer!

Völgarr the Viking II lanserades 6 augusti till samtliga relevanta spelsystem. Det rapporteras även att spelet skall ges ut som fysisk kassett respektive skiva för Nintendo Switch och PlayStation 5, med trolig release andra kvartalet 2025.

0 Delningar
Bra
  • Extrem nostalgi med modern framtoning
  • Diskret uppfräschning
  • Möjlighet att höja svårighetsgrad för den som önskar
Sämre
  • Svalnat nyhetsvärde efter så lång tid
  • Ofta plågsamt svårt, nya hjälpmedel till trots
  • Extremt låg historisk ackuratess
8.5
Bra
Jag gillar mest av allt de gamla spelen, och tidiga konsoler i all ära, men textbaserat och ASCII-grafik ligger också högt på listan. Moderna spel med retrokänsla går också bra om det kniper, och egentligen är det nog innovativitet med enkla medel som fascinerar.

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte att synas. Obligatoriska fält är märkta med *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

The reCAPTCHA verification period has expired. Please reload the page.

Glömt lösenord

Ange ditt användarnamn eller din e-postadress. Du kommer att få en länk för att återskapa ditt lösenord via e-post.