Det har gått över tjugo år sen Capcom släppte Resident Evil 3 till Playstation. Storyn var betydligt mer avmattad men innehållet desto mer actionbetonat. Jill bokstavligen slängdes in med buller och brak. Den stora nyheten var monstret Nemesis som kunde dyka upp närsomhelst och börja jaga spelaren. Själv minns jag paniken som fjunig 13-åring när den storvuxna slemmasken poppade fram och sprang efter mig, tätt intill flåsandes i nacken. Du kunde aldrig känna dig helt säker.
I backspegeln var utgivningen tänkt att mjölka pengar från varumärket. Playstation sjöng på de sista verserna inför det stundande generationsbytet på konsolfronten. Stora delar av spelet var hämtade från Resident Evil 2. Med andra ord var produktionsvärdet inte speciellt högt och resultatet därefter. Med dagens teknik känns Resident Evil 3 som ett eget spel med den respekt det förtjänar.
I nyversionen introduceras vi för Jill Valentine, spelets huvudkaraktär som har sin bakgrund i den halvmilitära specialstyrkan S.T.A.R.S. Efter en kort sekvens hemma i bostaden brakar Nemesis in och sätter igång berättelsen. Jag lär mig fort kontrollen och drar nytta av dodge-funktionen som ger möjligheten att ducka undan fiender.
Spelets huvudfiende zombierna är lika obehagliga som vanligt, men de utgör sällan en tuff utmaning. Huvuden sprängs, knäskålar krossas och armar flyger av när blypastillerna träffar vävnaden. Det dröjer inte länge innan ammunitionsbristen gör sig påmind och jag inser återigen vikten av att välja sina strider med omsorg.
En hel stad att upptäcka på nytt
Om spelaren fick bekanta sig med en stad i förfall i Resident Evil 2 får jag nu chansen att äntligen se den i sin fulla prakt. Till skillnad från föregångaren spenderas merparten av tiden utomhus. Capcom har krut på att återskapa Raccoon City där kaos och panik råder. Människor flyr gatorna, bilvrak som brinner och bråte blockerar vägen överallt. Mitt i smeten står jag där – och njuter. Det är så obeskrivligt vackert att ögonen nästan tåras av alla detaljer i landskapet. Det är värt att lägga lite extra tid på att upptäcka staden. Alltid finns det något att se och häpnas över.
Då och då återbesöker jag delar av Resident Evil 2-remaken. När turen kommer till polishuset känner jag mig nästan hemmastadd under det korta besöket. Riktigt spännande blir det när spelaren får bekanta sig med sjukhuset där de muterade Hunter-monstrena härjar i korridorerna. I rollen som elitsoldaten Carlos tassar jag försiktigt fram med maskingeväret i skjutberedskap. Umbrellas livsfarliga experiment klarar många kulor innan fanskapen dukar under.
I PS1-originalet kunde spelaren välja utgången av ett kritiskt moment i samband med att valmeny poppade upp. Dessa är nu borttagna och ersatta av en strömlinjeformad upplevelse där action är ledstjärnan. Raskt fortsätter färden vidare genom de linjära korridorerna. Jag känner mig faktiskt ibland som Usain Bolt när ett 100-meters sprinterlopp ska avverkas på kortast möjliga tid.
Utöver Jill och Nemesis är Carlos är den enda sidokaraktär som jag får chansen att lära känna. Övriga deltagare i spelet är sparsmakade. De är få till antalet och har en begränsad roll att fylla. Nicholai är skurken som ser chans till personlig vinning i allt men får inte chansen att utvecklas vidare under resans gång. Det komprimerade formen Resident Evil 3 reducerats till sätter också sina spår på storyn i sin helhet.
Kan du fly från Nemesis?
Nemesis var den stora skräcken i originalet. Han är minst lika skräckinjagande med storlek och tentakler som svingar åt alla håll. Precis som en ångvält forcerar sig Nemesis genom väggar och tak så att flisorna sprätter i alla riktningar. Där och då är det bara att springa iväg för allt vad tygen håller. Det krävs inte många slag innan Jill slänger in handduken och tackar för sig. Däremot kan Jill sakta ned monstret efter en välriktad explosion eller chock. Det ger värdefulla sekunder att fly innan Nemesis vaknar till liv och börjar jaga dig igen.
En skillnad jag upplever i mötet med Nemesis är att killen nu gestaltar sig på förprogrammerade punkter i spelet. I PS1-originalet kunde Nemesis i princip dyka upp när man minst anade det och direkt slänga sig på en. Känslan av utsatthet är inte lika påtaglig i remaken, även om jag hoppar till när Nemesis landar rakt framför mig.
Speltiden – bu eller bä?
Många spelare har reagerat på den relativt korta speltiden. Då Resident Evil 3 är mindre till storleken och mer actioninriktat är speltiden mer kortare än Resident Evil 2-remaken. Pusslen är inte lika många och krävande, vilket också bidrar till en kortare speltid. Själv klockade jag in drygt sex timmar på den första spelomgången på normal svårighetsgrad och tre på den lättaste. Det hade inte skadat om Capcom hade slängt in en extra timme för att dryga ut innehållet.
Å andra sidan får spelaren se Resident Evil 3 som en förlängning av tvåan. Fokuset ligger – som sagt – mer på snabb action än skräck och utforskande i trånga miljöer. Med tanke på intensiteten Capcom klämmer in i dessa timmar är jag mer än nöjd över resultatet. Det blir aldrig tråkigt, oavsett om det gäller en springtur eller ett pussel. Om du ska spela ett spel en trist lördagskväll är speltiden snarare en fördel fördelat på en liten stund.
Domen
Jämfört med sina kusiner är Resident Evil 3 ett av de minsta i Resident Evil-serien. Det är också tveklöst det spel jag spelat om flest gånger, både originalet och remaken. Omspelningsvärdet och Nemesis är båda spelets största styrkor som motiverar ytterligare ett svep när eftertexterna rullar på skärmen. Möjligheten att inhandla bonusar är ytterligare en krydda till spelets devis ”kort men naggande gott”. Vad sägs om ett obegränsat raketgevär eller mer ammunition med ett crafting-verktyg?
Även om insatserna bakom spelet inte är lika höga som fjolårets Resident Evil 2-remake så rekommenderar jag varmt Resident Evil 3. Det är vackert, intensivt och proppat med action från topp till tå. Att kalaset tilldelas multiplayerkontesten Resident Evil Resistance får också ses som lite extra lök på laxen.
