Rise Eterna för tankarna till så många härliga spel: Fire Emblem, Tactics Ogre, Final Fantasy Tactics, Onimusha Tactics … Ja, ni kan nog utröna vad det här är för typ av spel. SRPG (eller TRPG) brukar genren kallas, och handlar om att du och motståndaren turas om att ge varandra däng på ett virtuellt schackbräde. Just Fire Emblem får nog sägas vara ansvarigt för att ha populariserat denna Schack 2.0 för de breda massorna. Och med popularitet, kommer bleka kopior.
Titeln ger inget; berättelsen än mindre
Jag kom på mig själv med att ständigt glömma titeln på Rise Eterna under speltidens gång. Var det Tales Eterna? Eternal Rise (förslag på undertitel: That’s What She Said!). Hur som helst är det här problemet med Rise Eterna börjar; titeln är ett rejält bevis på hur medelmåttigt det är. Inget i spelet syftar tillbaks på titeln, som verkar vald för att medvetet vara så generisk det går. Och det är innan du ens börjat ta dig in i berättelsen.
Rise Eterna börjar med en sekvens som skildrar hur ett fridfullt land blir överfallet och införlivat av fienden på rekordtid. Detta målas upp som ett misstag av kungen, som i sin fredsiver fått folk att glömma hur man försvarar sig. I spillrorna av denna nation finns ex-riddare-nu-banditen Natheal. Han vill dock inte mörda för kosingen, utan håller sig mest till att vakta lägret när kumpanerna plundrar byar. Fram till att de alla blir slaktade av Lua, en mystisk flicka med ett mystiskt förflutet och mystiska aggressionsproblem. Och hon är inte ensam. Rise Eterna har 14 spelbara karaktärer (varav tre är upplåsbara), och de är alla edgelords så det står härliga till! Det är fanfic-vibbar med massvis av svärande och en berg- och dalbana i karaktärsarken. Ett par scenarion är uppenbart hopklistrade i fel ordning eller med saknade komponenter dessutom. Detta gör manuset till spelets utan tvekan svagaste pusselbit.
Men det är ju så fint!
Ja, Rise Eterna ser riktigt fint ut på ytan. Karaktärsporträtten är både välgjorda och unika nog. Det är aldrig så att spelaren riskerar förväxla två karaktärer. De rör sig dessutom fint under slagsmålen, även om de flesta otåliga spelare gärna stänger av de animationerna för att spara på speltid (inkluderat undertecknad). Miljöerna är också de helt okej, om än i en något trist färgpalett. Det är dock helt i linje med spelets visuella uttryck i övrigt, som är mer beprövat framgångsrikt än vad det är nyskapande.
Musiken är ett annat stycke som ger ett positivt första intryck. Melodierna är få, men någorlunda väl avvägda och implementerade. Jag hann bli förtjust i titelmusiken och en av melodierna på världskartan i synnerhet. Soundtracket kommer knappast att vinna några priser, men dess signaturmelodi Shattered (sjungen på japanska av Asami Miyasawa) är tillsammans med ovan nämnda låtar ändå musik som lämnar en bra bismak.
Saknas nyckeldelar under huven
I Rise Eterna utgörs systemet för att bli starkare av två olika undersystem. Det ena ger permanenta förmågor i ett traditionellt skill-träd. ”Träd” är dock en generös definition för en pinne som delar sig i två kvistar. Dessa träd är lika mellan karaktärerna till drygt 80 %, medan resten är unika färdigheter. Det andra systemet är juveler spelaren hittar längs äventyrets väg. Av dessa kan man utrusta varje karaktär med 6–8 stycken. Vissa är orimligt starka, medan andra inte är värda slitaget på slipen som skapat dem. Det är väldigt slumpat vad du får tag på – faktum är att Rise Eterna är väldigt dåligt på att redovisa sannolikheter överlag.
Systemen för att öka i nivå gör att det inte spelar någon roll vem som förgör vilka fiender i strid, vilket är en välkommen respit från allt detaljknarkande i traditionella Fire Emblem-spel. När man till slut har 14 karaktärer att välja på känns det rätt välkommet att alla är på ungefär samma erfarenhetsnivå. De små skillnader som uppstår kommer sig av att en karaktär bara får färdighetspoäng att sätta ut i skill-trädet efter en bana du använt hen i. Med bara sex aktiva karaktärer innebär det att du inte lär orka använda alla, vilket det heller inte finns någon rimlig anledning till.
Föremål överallt!
Intressant nog innehåller Rise Eterna ett crafting-system. Här kan du skapa föremål med råmaterial du hittar längs med banorna eller i kistor. Själva insamlingsmekaniken är enkel och kul nog: Ställ dig intill en blåglimmande ruta och välj kommandot ”Gather”. Gör du det med ett för området relevant föremål (så som yxa för träd eller spade för jord) kan du dessutom få extra mängd av föremålet ifråga. Det är faktiskt rätt roligt, men mynnar tyvärr ut i dryg grinding.
Bland föremålen finns vapen och mediciner som är helt värdelösa. Helningsföremålen vore kanske lönsamma om det faktiskt var så att man någonsin dog (och när man väl gör det finns ingen form av bestraffning för det!). Kastvapen som orsakar förgiftning, brännskador och dylikt är mycket mindre värda än att bara gå in med svärdet i hand. Samma sak gäller för att tillfälligt buffa upp sina förmågor med mediciner. Det gör att du konstant har ett överbelastat inventarium, särskilt eftersom du inte kan göra dig av med föremål genom annat än att använda dem! Det lilla användbara som blir kvar är annars nyckelsmide (eftersom du KONSTANT lider brist på kistnycklar) samt elixiren.
Old Man … nu känner man ju sig verkligen som del av hjältegänget!
Elixiren ger permanenta statusökningar. Den enda gränsen på hur många du kan göra går vid hur mycket material till dem du kan anskaffa, vilket kan vara en hel del efter att du spelat om banorna. Min egen strategi var att göra så att samtliga välanvända karaktärer fick lov att gå över halva kartan. På så sätt kunde jag göra processen kort även med stora och utspridda fiendestyrkor. Tacka vet jag karaktären Sachel, som med sin area-attack och sina 22(!) rörelserutor är en veritabel dödsängel. Det är kul att potentialen för så kallad steamrolling finns här, men den gör inte den redan skakiga spelbalansen några tjänster.
Barnets första SRPG?
Okej, så Rise Eterna är pga sin berättelse verkligen inte barnvänligt, men att kalla det för en persons första SRPG har ändå en poäng. Inte minst så verkar det vara utvecklaren Makees första bedrift inom spelvärlden. Som sådant är det absolut inte ospelbart, men i slutänden spelar det inte ens på samma planhalva som titlarna det inspirerats av. Tactis Ogre lägger till exempel inte ut fällor som avslutar din runda direkt och ger karaktärerna förblödning, förgiftning eller brännskador. Det nämner jag främst för att det är en sådan designstyggelse att det inte FÅR gå obemärkt förbi.
I slutänden är Rise Eterna en blek kopia av sina inspirationskällor. För allt det lovar i sitt visuella intryck (och i viss mån sitt ljudmässiga) håller det mycket tunt när det kommer till ren spelglädje. Berättelsen som binder dessa delar samman är dessutom både förutsägbar och barnslig. På det stora hela kan jag inte rekommendera Rise Eterna, ens för den nyfikne. Jag vågar däremot se fram emot vad utvecklaren kan komma med i framtiden, med lärdomen av detta spel i bagaget.
Rise Eterna släpptes den 5 juni 2021 på Nintendo Switch och den 10 juni 2021 på PC (via Steam och GOG). Cirkapriset är 200 SEK. Denna recension är för PC-upplagan och är möjlig tack vare en recensionskod från utgivaren. En fysisk utgåva går att förbeställa via Forever Limited.
