År 2013 valde Crystal Dynamics tillsammans med Eidos att starta om Tomb Raider-serien. Den här gången med en ung och oerfaren Lara Croft i huvudrollen. Resultatet blev ett mäktigt äventyr där vi fick lära känna en helt ny Lara, långt ifrån den pricksäkra bystdrottning vi var vana vid från 90-talet. Lara hade blivit mänsklig. Hon var rädd och osäker, men ju längre tiden gick, desto mer skinn fick hon på näsan. När vi lämnade Tomb Raider sist var fröken Croft en fullfjädrad överlevnadsexpert med fler liv på sitt samvete än valfri 80-talsaction.
Sibirien är väldigt kallt. Och väldigt ryskt.
Rise of the Tomb Raider släpptes alltså för ett år sedan exklusivt till Xbox One och det är först nu vi övriga får möjlighet att träffa Lara igen. Inte nog med att vi får originalversionen av Rise of the Tomb Raider. Den nya utgåvan, med tillägget 20 Year Celebration, inkluderar dessutom flera släppta DLC och helt nya spellägen. Däribland ett Blood Ties Nightmare zombie-läge. För de lyckliga som äger ett VR-headset så finns det till och med möjlighet att utforska familjen Crofts berömda herrgård med egna ögon. Nytt är också Extreme Survivor-läget för de som är riktigt hard core. Mer godis på en och samma skiva med andra ord.
En hårdare Lara
Historien i Rise of the Tomb Raider tar vid ett år efter händelserna i det förra spelet och äventyret på den gudsförgätna ön Yamatai har satt sina spår i den unge äventyraren. Lara Croft är nu redan från början mer målmedveten än jag minns från senast. Hon har inte längre lika mycket moraliska tvivel när det kommer till att ta livet av en fiende och hon känns tuffare än någonsin.
Vi presenteras en historia som hålls samman av en klassisk skattjakt och en ondsint, hemlig organisation som också är ute efter samma mål. Berättelsen har flyttats från en vindpinad ö till ett vindpinat Sibirien samt Syriens torra öknar. Målet är den förlorade staden Kitezh och nyckeln till evigt liv.
Men storyn är som vanligt av mindre betydelse och redan från början får jag ett smakprov av vad spelet skall komma att erbjuda. Pusslen är faktiskt betydligt klurigare än senast. Trots att jag allra helst vill slippa att använda mig av Laras överlevnadsinstinkt så tvingas jag nästan direkt att ta hjälp av vår hjältinnas medfödda förmåga. Med ett knapptryck lyser intressanta områden upp i rummet och min uppgift blir med ens lite enklare.
Varför är det alltid björnar som ställer till mest problem i spel?
Sist det begav sig gav jag en känga till utvecklarna då jag tyckte att Tomb Raider var allt för linjärt och jag var inte ensam i min kritik. Crystal Dynamics har den här gången gjort sitt yttersta för att ge oss en öppen värld med större valfrihet. Denna öppna värld är precis som tidigare fylld med vilda djur som bara väntar på att jagas. Lyckad jakt medför uppgraderingar av vapen och färdigheter. Laras förmågor kan nu utvecklas i fler riktningar än tidigare, vilket gör det möjligt att specialisera sig på ett helt annat sätt.
Die, die, die!
Den stora snackisen i rebooten var alla brutala dödsscener som vi tvingades att genomlida när Lara tog ett felsteg eller helt enkelt siktade för dåligt. För att inte tala om de förpestade quick-time-eventsen som dök upp i tid och otid. Både dödsscenerna och QTE-bitarna har utvecklarna valt att behålla. Jag kan inte riktigt avgöra om jag gillar det eller inte, men det är nog bara att inse att jag måste vara snabb på knapparna om jag vill hålla Lara vid liv.
För att ge oss spelare en liten uppfattning av vad som hänt sedan det första spelet släpptes för 20 år sedan så finns det i 20 Year Celebration-utgåvan en liten bonus i form av kläderna vår hjältinna bar i Tomb Raider III. Eller varför inte spela som hon såg ut i den allra första utgåvan? När jag ser hur kantig och plastig Lara en gång var så inser jag att jag varit med ett bra tag. Det har hänt en hel del genom åren.
Det finns så många hemska sätt att dö på….
När det kommer till kontrollerna så tycker jag att det är helt ok att jämföra Rise of the Tomb Raider med Uncharted 4. Nathan Drake har som ni säkert vet den egenheten att han mer än gärna hoppar ut i tomma intet om spelaren inte ger honom exakta instruktioner. Lara Croft har däremot lite mer överlevnadsinstinkt än så. Hennes plafformshoppande är betydligt bättre avvägt och det är sällan hon landar någon annan stans än där jag hade tänkt. Även om jag ganska tydligt råkar missa avstampet så hoppar Lara nästan uteslutande dit jag vill. Något vilket ger ett härligt flyt i kontrollerna utan svordomar och irritation.
När kommer nästa?!
Jag avslutade min recension av Tomb Raider för två år sedan med orden ”en berättelse vars fortsättning jag redan längtar efter.” Nu har jag alltså fått uppleva den värdiga uppföljaren. Rise of the Tomb Raider: 20 Year Celebration bjuder på ett mycket bra äventyr helt i klass med Uncharted 4. Ja, kanske till och med lite bättre, åtminstone när det kommer till pusslen. Dessutom får vi massa bonusar på en och samma skiva.
Lara Croft börjar sakta bli den hårdbarkade superkvinna vi lärde känna på 90-talet. I nästa spel i serien (jag förutsätter att det lär komma fler) kommer vi säkert att få se en ännu brutalare gravplundrare i titelrollen. På återseende!
