Den kaliforniska studion WayForward har ett väldigt spretigt förflutet när det kommer till kvaliteten i sina spel. En hel del av detta kan förklaras med pressade utvecklingsscheman till licensbaserade spel, så som Justice League: The Flash på Game Boy Advance eller Adventure Time-spelen på en uppsjö plattformar. Det är dock inte bara licensspelen som lider av ojämn kvalitet, utan även deras egna titlar varierar mellan fantastiska produktionsvärden och dödbakade, om än ofta intressanta experiment. Det är med denna goda kännedom jag tar mig an River City Girls med en gnutta förbehåll.
Testad version: Nintendo Switch. Finns även tillgängligt på PlayStation 4, Xbox One och PC (Steam).
Det var en gång
WayForward är lite av ett hushållsnamn för mig, men vad gäller spelserien jag har framför mig är jag nästan helt grön. Vare sig du kallar den River City, Kunio-Kun eller Street Gangs handlar det i huvudsak om brawlers: sidoskrollande slagsmålsspel där knogar och sparkar duggar tätt innan du får fortsätta till nästa mål. River Ciy Girls vänder dock på den traditionella formeln: Riki och Kunio – seriens två huvudhjältar – blir kidnappade redan i introsekvensen. Då blir det i stället upp till flickvännerna Misako och Kyoko att dela ut knogmackor och lårkakor och slutligen befria sina älskade.
Presentabelt klädd
River City Girls är en nytolkning av sin moderserie Kunio-Kun inte bara till sin story, utan även det visuella. Estetiken har genomgått en stor förändring jämfört med tidigare titlar. På det stora hela är det dock en genretypisk titel som levereras i en härlig retrodoftande grafik med uttrycksfulla karaktärsporträtt som tidsmässigt tycks hämtade från någonstans mellan Super Nintendo och Sega Saturn. Berättelsen förmedlas inte bara via den sköna in-game-grafiken, utan kompletteras med karaktärsintron och mellansekvenser som drar mycket inspiration från 90- och 00-talsanime (tänk School Rumble eller Great Teacher Onizuka med en amerikansk överton).
Allt det visuella är frid och fröjd fram till spelet börjar på allvar. I regel är alla visuella element som rör sig både välanimerade och lätta att särskilja ur varandra och det är sällan du tappar greppet om var du själv befinner dig. Grafiken som inte tillhör de element som rör på sig är det stora problemet. Tillsammans med ett perspektiv som ska försöka vara halvt sidoperspektiv vagt ovanifrån i stil med Turtles in Time eller Double Dragon motarbetar den spelaren med jämna mellanrum. Med det sagt vill jag härmed kalla galleriet undertill ”Vilket existensplan är jag på?”
Presentabelt ljudande – nästan
WayForwards spel är ofta tonsatta av Jake Kaufman (Shantae, Shovel Knight), men i River City Girls är det främst Megan McDuffee som står för dunkadunkat. McDuffee har specialiserat sig på bland annat elektronisk musik och har främst kopplingar till filmbranschen. Hennes alster i River City Girls är dock mer än väl matchande Kaufmans toner och ett par låtar är riktiga ”bangers”. Gästspelen från Chipzel (som gör bosslåtarna) och Dale North är heller inget som går av för hackor. Faktum med att hela produktionen haft en sådan pondus och självförtroende att soundtracket släpptes på vinyl via Limited Run Games samtidigt som spelets fysiska release – och har (föga förvånande) redan sålt slut. Det hela ger en ljudmattan av tung elektronisk musik med ett och annat nummer med bakgrundssång. Ovan detta läggs ljudeffekter med ett härligt ”untz”. Återkopplingen i varje slag känns precis lagom tung både till ljud och bild och alla olika vapen får det att smälla lika tillfredsställande som bubbelplast.
Musik och ljudeffekter är alltså toppen, men röstskådespelet är tyvärr desto mer blandat. Manuset är medvetet lökigt till tusen, precis som sig bör för ett verk med sina rötter i animekulturen. Hur mycket du får ut av det är i princip direkt korrelerat till dina åsikter om amerikanskdubbad anime från millennieskiftet. Rösttalangerna består av bland andra Cristina Vee (Shantae), Arin ”Egoraptor” Hanson (från Game Grumps) och Kira Buckland (med över 200 roller i anime och spel, bland andra Octopath Traveler och Violet Evergarden). Med en så väletablerad talangpool är det väldigt synd att utrustningen för studioinspelningen lämnar så mycket i övrigt att önska. Mikrofonerna överanstränger sig ofta för att ta in de högre och mer uppjagade rösterna; ljudet skär sig och faller fullständigt platt. Själva inspelningsvolymen är dessutom ojämn, ibland till och med från samma karaktär. Det skulle inte förvåna mig om hela produktionen är gjord en svettig eftermiddag någon gång i somras, utan tillfälle för omtagningar.
Mycket för masochisten
… eller rättare sagt: Väldigt mycket att bli frustrerad över.
Det mest frustrerande med River City Girls är hur man förväntas springa, hoppa och skutta. Gravitationen gör flickorna blytunga, troligen för att kompensera för de rätt höga hoppen man kan åstadkomma. Hoppen blir dock både längre och högre när man lyckas göra dem under en sprint. Men det största problemet är att lyckas göra sprinten. Själva kommandot är två snabba tryck åt höger eller vänster, men oftare än inte så är det inte en sprint karaktärerna gör då, utan ett litet, minimalt skutt. Detta skutt är inte ens tillräckligt för att hoppa ur vägen för fienderna, utan är bara ett slöseri med knapptryck (vad sägs som gard + vänster/höger/upp/ner i stället, om det nu bara måste få vara kvar?). Mer än en gång hamnar du alltså precis i ett fiendeslag trots dina bästa avsikter.
Förutom att det på grund av detta enkla, dumma kommando är svårt att hålla sig vid liv så är dessutom kostnaden för att förlora ett liv förödande. Att gå runt med 700 dollar (vilket motsvarar två av de dyraste attackerna ur dojon) och förlora hälften svider, och det är inte som att du likt Dark Souls eller Hollow Knight kan få tillbaka dem om du är duktig; de är borta för alltid. Spelar du i samarbetsläget kan din vän återuppliva dig, men det kräver att hen inte är lika upptagen med att hålla sig vid liv. Tilläggas skall att dessa problem är uppenbara redan på Normal svårighetsgrad, utan Friendly Fire påslaget.
Och så lite mer klagan
River City Girls har tyvärr även stora problem med taktpinnen. I början instruerar en charmig sprite från det första River City spelaren i de mest grundläggande aspekterna. Efter tio minuter försvinner han utan att ha förklarat vare sig terminologin bakom flera av spelets nyckelglosor, eller spelets olika affärer. Det är till och med så att utvecklaren WayForward tagit till sociala medier för att fylla i luckorna:
En manual i spelet vore ett oerhört välkommet tillägg. Det är en missad möjlighet att spä på den retrodoftande stilen spelet redan basunerar ut. Här finns redan en rad livskvalitativa förbättringar från andra spel i genren: snabbresa (via en buss, så klart), attacklista och kartor över hela spelvärlden, men de kunde ha varit ännu bättre. Listan kunde till exempel lite hjälpsamt visat upp attackanimationerna, så som dojon gör inför varje nytt köp. Vad gäller kartorna hade en indikation inte bara om att där finns en affär, utan vilken sorts affär, varit välkommen. River City Girls utgår utan tvekan från att spelaren är bekant med både genren och serien spelet tillhör.
En manual vore ett välkommet tillägg.
Bokmalen
Två avslutningsord
Precis som alla spel i genren ska River City Girls spelas i par. Förutom att spelet bara är roligare i co-op så är det även så att Misako och Kyoko får exp individuellt från varandra. Ska du spela ensam så fpr du med andra ord levla dubbelt eller hålla dig till en karaktär. Singelspelarläget känns helt enkelt som att det är där för att det är ett måste.
River City Girls är vad du får om du korsar Double Dragon Neon med Scott Pilgrim vs. The World, men utan att dra lärdom från något av dem. Under ytan ligger vad som verkar vara ett riktigt bra spel, men det dras med yttre skavanker. Skavanker som ger en budgetkänsla som den digitala prislappen på över 300 kronor inte berättigar.
