Det var något speciellt med 1980-talet. Dels för att jag föddes tidigt under detta decennium, men det var så mycket mer. Det var coola bilar, färgglada kläder, ohämmad framtidstro, tv-spelens årtionde och kanske främst; bra filmer. Listan över filmklassiker från 80-talet kan göra hur lång som helst och oavsett vilken jag tittar på idag så väcker det en känsla av nostalgi, fina minnen av en svunnen barndom. En av mina många hjältar från denna tid var cyborg-polisen RoboCop, ni vet snuten Alex Murphy som på ett brutalt sätt mördas av gangsters och sedan tar hämnd på var och en av dem när han återupplivats som supersnut i robot-dräkt. Nu har Peter Weller åter givit röst åt sin klassiska karaktär, den här gången i Teyons spel RoboCop: Rogue City, en titel som helt ogenerat flirtar med det fantastiska 1980-talet.
Storyn i RoboCop: Rogue City är satt till tiden mellan den fantastiska första filmen och den lite mer mediokra tvåan. Platsen är som tidigare Detroit, staden som mer eller mindre helt och hållet fallit i brottslingars händer. Polisen är i underläge och den enda räddningen tycks vara vår plåtbeklädda hjälte och hans mer mänskliga partner Anne Lewis. Duon kastas in för att lösa en kris i Channel 9:S huvudkontor. Skurkar har kidnappat TV-sändingen för att skicka ett meddelande till ”the New Guy”, en uppstickare som inte ses med blida ögon av det lokala brottssyndikatet.
Kulorna yr medan vår hjälte makar sig fram genom byggnaden. RoboCops automatpistol Auto 9 har oändligt med ammunition, något som behövs när skurkarna väller fram i korridorerna. Vi som sett filmerna känner dock till RoboCops stora svaghet, minerna från tiden när han var en polis av kött och blod. Precis när gisslan skall räddas plågas supersnuten av flashbacks från förr och han börjar tveka inför sin uppgift. Funktionsstörning filmas av en journalist, vilket skapar en skandal i hela Detroit.
RoboCop måste nu hantera sina systemfel, försvara sin offentliga image och eliminera den mystiska ” the New Guy”, den farligaste motståndaren han någonsin mött.
Det är ingen tvekan om att Teyon gått hela vägen när de försökt fånga originalkänslan i RoboCop: Rogue City. Protagonistens långsamma, stela rörelser skapar en skön känsla av att spelaren är ett med maskinen. Allt du ser upplevs genom RoboCops digitaliserade visir och grafiken är så där skönt 80-talspixlig. Striderna är frenetiska och fienderna ger dig knappt något andrum.
Lös brott, bli dåligt belönad
Auto 9-pistolen i all ära, men i övrigt lämnar vapenvariationen en del att önska. Du kan plocka upp diverse vapen från fallna fiender, men inget av dessa bjuder på någon direkt variation. Jag håller mig till min trogna automatpistol. Utmaningen blir i stället att lista ut hur du på bästa sätt skall ta dig an den digra katalogen av olika fiender, alla med olika styrkor och svagheter. Och alla lika korkade. Här är det huvudstupa in striden som gäller. Glöm smarta bakhåll och gömda överraskningar.
Mellan blodiga skottlossningar kan spelaren utforska omgivningarna på varje nivå, genomföra utredningar, hitta sidouppdrag, hitta nya ledtrådar till huvudhandlingen, beslagta bevismaterial, lösa mindre brott och bestraffa laglösa medborgare. Jag som är en completionist vill hitta allt som gömmer sig på varje nivå. Tråkigt nog belönas jag inte direkt för min nit. Jag får visserligen mer XP att utnyttja i spelets stora skill tree, men inte mycket mer än så.
Mer robot eller mer människa?
Färdigheterna du kan samla på dig är indelade i flera kategorier, vilket skapar en fin variation i spelupplägget. Du kan som sig bör uppgradera vår robotsnut genom att ge honom bättre förmåga i strider, men också ge de sociala färdigheterna en välbehövlig boost. Genom dialoger med olika svarsalternativ kan vi få mer eller mindre vänliga reaktioner från medborgare som ber om hjälp. Vi kan välja att prioritera RoboCops programmerade förmågor och strikt upprätthålla lagen, eller låta Alex Murphys mänskliga samvete ta en större roll
RoboCop: Rogue City är inte ett fantastiskt vackert spel. Spelet är byggt i Unreal Engine 5, en motor som ger utvecklarna oändliga möjligheter när det kommer till att utveckla miljöer och karaktärer. Visst, Detroit är så där grått och dystopiskt vackert som det bör vara i detta sammanhang, men jag tappar knappast hakan. Alla karaktärer, bortsett från vår kära cyborg, är stela och faktiskt ganska fula. Det är tydligt att Teyon inte haft samma möjlighet att utvecklapersongalleriet i samma uträckning som en större trippel-A-studio.
RoboCop: Rogue City är utan tvekan en titel tillägnad de redan frälsta. Om du, precis som jag, växte upp med filmerna får du inte missa Rogue City. Det är en unik möjligt att ta rollen som din barndomshjälte och rädda Detroit. Spelet är fantastiskt troget sitt original och det flirtar ohämmat med 1980-talet. Har du däremot ingen referens till filmerna lär mycket av tjusningen gå dig omärkt förbi. Då blir RoboCop: Rogue City istället ett ganska medelmåttigt FPS-spel med udda grafik och stela karaktärer.
