Då var det dags att recensera lite gott retro igen. Den svenska indiestudion Morgondag har knåpat ihop ett samtidigt nyskapande och sjukt retro spel med den nästan statlig myndighets-doftande titeln RymdResa. (Inget får ju världens hipsters så knäsvaga och köpglada som svenska indieprodukter med oöversatt titel. Jfr. exempelvis psykedeliska enmansorkestern Dungen). Postapokalyps. Jorden säger pang. Ensam överlevare i rymdskepp måste kajka runt i universum för att säkra fortsatt överlevnad. Lättfattligt koncept med möjligheter lika oändliga som rymden.
Redan innan jag tankade hem spelet började jag emellertid ana ugglor. RymdResa beskrivs som ett roguelike. Jag gillar roguelikes kanske lite mer än vad som kan anses hälsosamt, men är samtidigt en smula petig. Dagens liberala inställning gör gällande att ett spel kan räknas som roguelike så länge det finns processuellt skapat innehåll och permadöd. Själv är jag en varm anhängare av Berlintolkningen (Skapad vid internationella roguelikeutvecklarkonferensen i Berlin 2008) som ställer upp ett antal kriterier. Rymdresa uppfyller inte vissa kriterier jag tycker är viktiga, som dragbaserad handling och hack n’ slash, men har å andra sidan både XP och loot – två saker som finns i varje roguelike med självaktning, men som inte tas upp av Berlin. Jag har inte grillat Morgondag i frågan, men tills att jag gör det kan jag gå med på att kalla RymdResa en roguelike-like. Kanske.
Vad består då själva rymdresan i? Jo, att utföra diverse uppdrag genom att åka till olika koordinater. Skepp och pilot bättras på allt eftersom. Färgpaletten är sparsmakad, rymden troligen oändlig. Detta tillsammans med pilotens reflektioner över vardagen som spelas upp när ett år i rymden har passerat skapar en stämning av definitiv ensamhet som jag hittills bara upplevt efter många timmars Minecraft-spelande. Själva uppdragsgenomförandet försvåras av asteroider och annat skrot som det gör ont att köra in i, samt en svårartad bränsleekonomi.
Det bör påpekas att mina första 27 speltimmar spelades på en fem år gammal dator. Det noterades att det gick lite segt, men jag fattade inte HUR segt förrän jag testade på en nyare dator. En slö dator gör spelet långsammare, men samtidigt bra mycket lättare. Del ett och två av spelet avverkades i rask takt medan del tre, där avstånden börjar bli seriösa, blir en plågsam väntan på att komma fram samtidigt som bränsle skall sparas. På den nyare datorn har jag ännu icke lyckats klara del ett. Troligen är det en vanesak förstås.
Det känns på det hela taget fint och rejält att spela RymdResa. Ibland blir det långtråkigt, men jag får en känsla av att det lite är meningen, precis som att det mycket verkar handla om stämning och känsla – något som gör att jag på något sätt känner mig utsatt för performancekonst eller är del av en installation eller nåt. Det stör gejmandet lite, men lite konst kan väl aldrig vara fel?
