Jag är ett stort fan av Quentin Tarantino och Guy Ritchie. Inte för koreografin eller den action deras filmer erbjuder, men för dialogen. Är det något som få mig att gå igång när det gäller underhållning är det sarkastisk, psykopatisk nonchalans, med konstanta inslag av extremt mörk humor. Jag har haft många roliga timmar i GTA-serien, men där den serien är mer seriös, trots sin mörka humor, är Saints Row-serien mer i stil med Quentin och Guy. Det är överdrivet, roligt, spydigt och smartskaftigt på ett otroligt underhållande sätt. Denna reboot av bakgrundshistorien håller trenden vid liv, men på ett mer jordnära sätt. Mer Guy Ritchie.
Som huvudkaraktär är du en auktoritärt utmanad galning som försöker tjäna pengar till det kollektiv du bor i. Det är du, Kevin, Neenah och Eli. Och såklart Snickerdoodle. Vi får inte glömma Snickerdoodle. Efter att ett jobb gått snett får du sparken och du tar det hårt, eftersom det var ett ypperligt tillfälle att få in stadiga, stora pengar. Men i motgång och misär letar vi lösningar. Och vi hittar dem.
Mörk humor – nytt eller återanvänt?
Många av skämten och jargongerna som upplevs känns lika originella som amerikanska collegefilmer, med sina skitsnackande elever, obstinata fester och eventuella tuttscener. Det är uttjatat och mest tråkigt idag (för att inte tala om utdaterat). Det poppar dock upp genuint roliga repliker och scener mer än en gång. Efter att ha räddat någon rik, viktig person från en räd i ett museum säger jag att jag är van att meja ned ett större antal människor med en minigun. Det är dock inte varje gång någon är glad för att jag gör det. Det tar en sekund innan du märker vad som sagts och inser att det är extremt mörkt, på ett extremt underhållande sätt.
Andra saker som blir så välskrivna är när gänget (din karaktär och dina tre vänner) hänger i lägenheten och planerar att starta eget. De kikar igenom möjligheterna med en kyrka när en av dem nämner att det finns en kyrkogård, vilket gör det lättare att gömma kropparna. Allt sägs med väldigt lättsam sitcom-attityd och trots den sorgfria atmosfären pratar de om massmord och hur de ska komma undan med det. Det är en hårfin balans mellan att försöka tvinga på någon något och att faktiskt sälja det. Och jag köper det här.
Att cruisa runt och leva rövare
För ett tag sedan recenserade jag Watch Dogs: Legion med stora förväntningar. Inte på själva spelet, men för att jag hörde att Anaal Nathrakh skulle ha musik med i spelet. Som dödsmetallfantast var detta en given ursäkt att bara åka runt och mysa till de ljuva tonerna av Hold Your Children Close and Pray For Oblivion. Det var då jag insåg att mitt behov av dödsmetall i spel där du åker runt och lyssnar på radion var stort. Så fort jag pimpat till ett eget åk (en glorifierad lada med psykedeliska hubbabubbakatter från valfri mardröm) gav jag mig ut på vägarna för att se om även Saints Row kunde leverera på den punkten.
Det är hiphop, country, diverse latinogenrer – du vet, det vanliga skvalet vi hör på radion. Jag lyckas däremot hitta en metalkanal, men musiken känns lite meh till en början. Sedan hör jag det! Brrrta, brrrta, brrrta … Meshuggas Bleed spelas på radion och jag är på en gång såld. Där åker jag runt i min rosa leksaksbil och lyssnar på brutal, matematisk groovedöds, med solen som går ned över horisonten. Om inte det gör dig lite tårögd är det något fel på dig.
Med det sagt så finns det inte helt oväntat en hel del att göra Santo Ileso. Du kan dyka i sopor, leka flygekorre, mörda folk, ge dåliga recensioner – möjligheterna är som bekant väldigt många. Men detta kräver att du måste röra dig mellan många olika platser. Att ha en egen bil, med Meshuggah dundrande ur högtalarna som på en hormonstinn epatraktor, är då helt perfekt.
Klassisk, västerländsk spelformel
Anledningen till att jag gillar spel som Watch Dogs: Legion, GTAV och liknande spel, är för att det är ett bra tidsfördriv. Saints Row-serien är inget undantag, så givetvis är det här ett sådant spel. Hundratals uppdrag av olika slag, en stad att utforska och saker att samla. Det är waypoints och ikoner för saker att göra överallt och det fyller alla krav för en typisk sandbox á la västerländsk speldesign. Det borde finnas en genre som helt enkelt kallas TDL (To Do List) när det kommer till den här typen av spel. Det är en distraktion, ett sätt att döda tid. Det är väldigt roligt, men TDL är inte ett minnesvärt koncept. Vi har spel som Red Dead Redemption och Mass Effect som jobbar kring samma koncept, men med andra saker i fokus. De är definitivt minnesvärda, för vi får karaktärer som är mer än comic reliefs och karikatyrer.
Självklart handlar det om preferens när det kommer till spel. Du spelar inte Street Fighter V om du vill ha en djup karaktärsutveckling, du spelar inte Call of Duty om du vill uppleva mystiska äventyr och bli berörd. (Eller ja, PvP-delen kommer definitivt lämna alla ”tävlingsskallar” berörda efter förlorade matcher, men det är inte samma sak.) Vi kan inte döma Saints Row på vad det inte är. Med det sagt så är det ett väldigt underhållande spel. Men när du klarat av ett TDL-spel (ja, jag tänker pränta in det begreppet nu) kommer du troligtvis inte gå tillbaka till det om det inte erbjuder något djupare, något mer känslomässigt engagerande. Saints Row kommer med andra ord vara en engångsupplevelse för mig. Det var kul så länge det varade iallafall.
