Jag ska vara ärlig, jag har alltid hållit tummarna för Scarlet Nexus. Bandai Namco gör en vågad chansning med detta nya actionrollspel som ackompanjeras av en anime-serie i början av juli. I ett klimat där uppföljare och etablerade serier dominerar är det allt svårare att vara den nya i klassen. Den visuella stilen, den spännande världen och de fartfyllda striderna har däremot varit tillräckligt för att i alla fall den här skribenten ska hålla hoppet uppe. Efter ett antal sena kvällar och nätter i Scalet Nexus dystopiska värld, där teknologi och psykiska egenskaper fogats samman, där groteska monster trillar ner från himlen för att äta människors hjärnor, är jag rätt nöjd och imponerad.
Välkommen till brainpunk
Scarlet Nexus gör det djärva valet och tar något så väletablerat som cyberpunk och tillför något nytt och fräscht. Resultatet är något unikt. Något som inte kan förväxlas med en specifik flopp. I en avlägsen framtid där mänsklighetens överlevnad är hotat av mutanter som faller ner från en mystisk slöja i atmosfären. Dessa bisarra monster som tar förvridna skepnader av bekanta föremål och varelser på Jorden hungrar efter människohjärnor. Under tiden lever de kvarvarande människorna i en slags förnekelse i sina metropoler, där kommersialism och media vaggar dem till ro.
Räddningen finns i en styrka elitsoldater med psykiska krafter. Medan majoriteten av jordens befolkning bär på generna som ger psykiska egenskaper, och möjliggör telepatisk kommunikation via psy-net och visualisering av psykiska projektioner (likt hologram), är elitförbandet OSF i en helt annan liga. Med övernaturliga krafter kan dessa krigare skapa eld och åska med bara tankekraft. Till försvarsmaktens förtret blir kämparna i OSF behandlade som rockstjärnor av pressen, som förföljer dem som gamar. Men bakom ridån och alla röda telepatiska band som sammanlänkar allt och alla, döljer dig en mörk hemlighet.
Du spelar som Yuito eller Kasane, två OSF rookies som har potentialen att bli de bästa av dem bästa. Uppdelade i varsina kampanjer som löper parallellt i berättelsen har de mycket som särskiljer dem. Dels är de unika i sina kampstilar, där Yuito slåss som en traditionell svärdsman som kan göra massvis med skada på enskilda mål, och Kasane strider på avstånd med kaststjärnor som hon kan träffa flera mål med. Dels har de också olika stridskamrater som förser dem med både social och stridsmekanisk variation. Sedan är de både ungdomarna väsensskilda i sina personligheter och ger kampanjerna olika driv. Och även om deras historier löper sida vid sida har de olika perspektiv som visar berättelsen ur olika vinklar. För att uppleva alla aspekter av storyn vill du spela båda kampanjerna.
Det är en kul fördelning som ger spelet både mervärde och också variation. Men här hade Bandai Namco Studios kunnat göra mer. Tyvärr utspelar sig kampanjerna i samma områden med snarlika uppdragsstruktur. Att karaktärer och story skiljer sig räcker inte hela vägen när resorna ser lika dana ut. Potentialen för två riktigt unika äventyr som kompletterar varandra har fått ge vika. Repetitionen kan lindras om du spelar äventyren efter varandra och inte parallellt.
Recensionen är baserad på Playstation 5-versionen som presterar felfritt i jämna 60 bildrutor i sekunden, snabba laddningstider och en krispig upplösning. Medan PC-versionen matchar eller överträffar detta, kan prestandan vara drastiskt annorlunda på Playstation 4 och Xbox One.
Spektakulär maktfantasi
Den absolut största behållningen med Scarlet Nexus är striderna. De är fartfyllda, snyggt animerade med responsiv kontroll och roliga funktioner. Du blandar närstridsattacker med psykiska anfall och kan låna stridskamraters krafter för att förstärka dina egna. Det som gör striderna så underhållande är att nästan alla typer av attacker går att kedja med varandra för att skapa en dödlig dans av vassa vapen, flygande bråte och övernaturliga angrepp. Tillfredställelsen är total när du varvar attacker, undviker motanfall och avslutar med att kasta en liten asiatisk personbil i nyllet på monstret. Eller när du nöter ner fiendens hållning för att avsluta dem med en häftig finisher.
Det som ger Scarlet Nexus strider en unik tvist är inte bara de föremål du kan bombardera fiender med med hjälp av dina psykiska krafter – även som det är fruktansvärt underhållande – är det system som låter dig låta krafter från karaktärer i din grupp. Förkortat SAS i spelet låter den dig tillfälligt synkronisera med en (senare flera) kamrater för att skänka dig effekter. En karaktär ger dig gör dig osynlig och låter dig genomföra starka överraskningsattacker, en annan gör så att du kan dubblera föremålen du kastar mot dina fiender och gör det enklare att slå omkull dem för en snabb finish. Med flera karaktärer kan du mixa och matcha krafter för att skapa en spelstil som passar dig eller situationen. Det är väldigt roande att prova de olika krafterna, hitta deras specifika användningsområden och exploatera dem! På vissa banor går det att hitta tunnor fyllda med vatten. Om du kastar dem på fienderna och dränker dem i vätskan blir de helt plötsligt känsliga för elektriska attacker. Har du då en karaktär som kan göra dina vapen elektriskt laddade kommer du paralysera och undanröja motståndet blixtsnabbt! Scarlet Nexus har fler sådana synergier och att identifiera dem och använda dem till din fördel är mycket tillfredställande.
Den absolut största behållningen med Scarlet Nexus är striderna. De är fartfyllda, snyggt animerade med responsiv kontroll och roliga funktioner
Ungefär halvvägs genom spelet har du låst upp tillräckligt med egenskaper i Yuitos och/eller Kasanses hjärna för att ha skapat en fulländad stridsmaskin. Då tar tyvärr karaktärsutvecklingen mer eller mindre stop. Och med den strömlinjeformade utrustningen som enbart är simpla ökningar i skada och tålighet, finns det inte så mycket mer att sträva efter annat än maximera passiva egenskaper. Här hade Scarlet Nexus med fördel kunnat ha någon form av eftersträvansvärd förmåga eller funktion i spelets slutläge, som fortsätter att belöna dig. Däremot kommer du kunna stärka dina kamrater och således öka dina egna stridsförmågor.
Scarlet Persona
Att likna Scarlet Nexus med Atlus älskade rollspelsserie är troligtvis det finaste komplimang spelet kan få. Det är inte mycket Bandai Namco Studios låtit sig inspireras av, men det är tillräckligt för att i alla fall jag ska känna välbehag. Utan att kopiera Persona 5 rakt av, tar Scarlet Nexus istället den bit som bäst kompletterar des robusta spelmekanik: nämligen de sociala band spelarkaraktärerna bildar med sina kamrater. Yuito och Kasane kommer sakta men säkert stärka sin relation med kämparna i deras förband desto fler uppdrag de genomför tillsammans. Det går också att muta dem med presenter – en fånig men effektiv genväg till hjärtat.
När relationen är tillräckligt stärkt kan du ta del av en Bond episode, en händelse vid sidan av där karaktärerna lär känna varandra bättre över ett samtal eller under ett uppdrag. Efteråt låser du upp en ny egenskap med den karaktären som direkt speglad hens funktion i strid. Det kan handla om att skapa kopior av sig själv som dubblerar din skada, eller möjligheten att kalla in en specialattack. Episoderna med dina vänner är välskrivna sekvenser som gör dem flerdimensionerade – och inte bara de animaarketyper de ser ut att vara. Några avsnitt är hjärtevärmande stunder i en annars ganska mörk berättelse. Andra är mer komiskt lagda. Vad de alla har gemensamt är att de är suveränt röstskådespelade – den japanska ensemblen är särskilt imponerande med flera erfarna talanger som Asami Seto och Yumi Hara.
Karaktärerna och storyn över lag är en av Scarlet Nexus styrkor och dess vändningar håller berättelsen ständigt intressant. Allt är inramat i en effektfull fusion mellan manga och anime som ger dialogerna känsla. Det hela är väldigt snyggt gjort och gör historien behaglig att följa med. Däremot kan de ibland bli långdragna samtal mellan karaktärerna, där spelet står stilla lite för länge. Här kunde Scarlet Nexus med fördel vävt in mer animerade sekvenser så avbrotten från aktivt spelande inte blir så passiva. Eftersom spelet har väldigt många av dessa avbrott kan en känsla av rastlöshet infinna sig innan du får hoppa in i nästa fight. Det är absolut inget som jag anser förstör spelupplevelsen, tack vare den spännande storyn, men det kan definitivt bli ett framträdande problem för de som inte uppskattar japanska visual novels.
En annan aspekt av Scarlet Nexus som påminner om Persona är musiken. Den är riktigt nedrans bra! Det saknar samma självsäkra attityd men levererar ett skönt soundtrack av jazzig och funkig futurism. Tonerna kontrasterar spelets färgpalett och nergångna miljöer bra och skänker scenerna liv. Även om ljudspåren i Scarlet Nexus inte golvar Universal Musik så som Shoji Meguro gör, kommer de garanterat göra dina öron glada!
En ny favorit
Jag är positivt överraskad. Scarlet Nexus har visserligen ett par tillkortakommanden, men levererar över lag en kvalitativ spelupplevelse. Utan buggar och med suverän kontroll, spännande story och engagerande action. De långa dialogerna får liv av duktiga röstskådespelare (japanska) och karaktärernas personliga resor är medryckande. Jag är en gamer som älskar japanska rollspel som inte jäktar berättelsen och som har tydliga avbrott från de intensiva striderna. Även om jag kan sakna lite nördigare karaktärsutvecklingar kan jag uppskatta den strömlinjeformade vägen Bandai Namco Studios valt.
Scarlet Nexus har snabbt blivit en av mina favoriter. Ett spel som är värt att återbesöka då och då. Det har en värld som är minnesvärd och som jag gärna utforskar närmare i anime, manga eller eventuella DLC. Om du också tycker om spel med anime-influenser och har en fallenhet för science fiction och action, då kan jag starkt rekommendera Scarlet Nexus!
