Sea of Thieves är ett svårt spel att definiera. Å ena sidan är det ett onlinespel med asymmetrisk multiplayer, å andra sidan är det ett stillsamt utforskningsspel för singleplayer. Rares piratspel är också en produkt som består av ojämna och varierade spelupplevelser. Det finns tillfällen då du och dina vänner tillsammans seglar en galjon på stormiga hav, går på grund, skrattar vilt och kammar hem ofantliga skatter. Men det finns också gånger då du buntas ihop med anonyma pirater utan mikrofoner och samarbetsförmåga, där du själv får kämpa för att hålla en stadig kurs. Och det finns de gånger då andra spelare bara vill se dig dö och misslyckas.
Ibland är Sea of Thieves fängslande och underhållande, där musiken och det vackra havet är en kuliss för dina vildaste piratfantasier. Men många gånger är det ett långsamt och monotont arbete utan tydliga mål.
Piratparadoxen
Sea of Thieves har marknadsförts med slogan #BeMorePirate. I actionfyllda trailers gräver pirater upp skatter, slåss mot skelett och skjuter ner andra pirater. Det ser onekligen häftigt och kul ut, men i realiteten spenderas mestadels av tiden på havet, seglandes mellan korta femminutersstopp på små öar för att hämta något att lämna in till någon av de tre uppdragsgivarna. Målet med Sea of Thieves är att bli en piratlegend, men vägen dit är otydlig, består enbart av tre typer av repetitiva uppdrag och vad exakt det innebär för spelare förutom ett par kosmetiska föremål är ännu mer otydligt.
Hönor, skallar, kistor, allt lämnas till uppdragsgivare för en ”skälig” belöning.
I Sea of Thieves finns det tre uppdragsgivare som förser spelarna med uppdrag – gräva upp skatter, döda skelett och leverera varor. Alla tre uppdragstyperna är likartade, så kallade fetch-quests. Även efter ett tjugotal uppdrag förblir upplägget densamma med det enda undantaget från att det blir fler saker att hämta, döda, samla.
Rare har medvetet valt att vara luddiga med sitt pressmaterial i syfte att vidhålla en mystik i spelet. Men vad det faktiskt gjort är att förvirra spelare. Vissa kanske ser Sea of Thieves som ett PvP-spel, där strid mot andra pirater är en möjlig väg mot legendarisk status, medan andra loggar in i spelet i tron om att de kan gräva upp skatter i lugn och ro. De flesta tror även att spelet har ett traditionellt utvecklingssystem, där levelar och utrustning är ett mått på makt. Men vad de alla möts av är ett spel som i grunden är en öppen värld där allt ska kunna vara möjligt, men där repetition är den enda vägen framåt och belöningarna enbart är visuella.
Självklart finns det en tanke bakom spelets öppna design. Att alla spelarfigurer har samma utrustning och lika mycket styrka är ett bra sätt att balansera spelet och lägga makten hos de spelare som tränar och blir skickliga på mekaniken. Men det tar samtidigt bort belöningssystem som de flesta spelare är vana vid. Istället lämnar de mest framgångsrika spelarna avtryck på världen, enligt Rare, då i form av namn. Men exakt vad det betyder och egentligen är värt vet ingen. Att ett random namn står inristat på en sten på en avlägsen ö ingen spenderar mer än fem minuter på, är i min mening ingen belöning jag som spelare har användning för. Jag vill belönas med verktyg som underlättar eller berikar min spelupplevelse – inte en sten som någon kan kräkas på.
I skrivande stund har jag inte nått endgame. Recensionen baserar därför på den generella spelupplevelsen. Jag har spelat över 40 timmar sedan release.
Betaspel
Sea of Thieves är inte bara ett spel, det är ett pågående projekt. Rare har flera gånger uttalat sig om att de ska utveckla och bygga på den grund de lanserat. Spel som växer med tiden är varför jag älskar servicespel och en av anledningarna till att jag spelade Destiny aktivt i tre år. Men till skillnad från Destiny har Sea of Thieves inte ett brett utbud av aktiviteter vid launch. Dessutom har Rare valt att inte spika en roadmap för kommande uppdateringar – de vill istället vara reaktiva på feedback. Det enda vi vet i dagsläget är att mikrotransaktioner samt legendariska uppdrag tillkommer om tre månader.
Kläder och utrustning kostar hutlöst mycket guld – och ger dig inga funktionella fördelar.
Redan efter två speltillfällen verkade intresset för Sea of Thieves dala för några av mina vänner. Den gnagande känslan av att spelet inte hade något mer att erbjuda gjorde sig ständigt påmind. Efter ett trettiotal uppdrag känner även jag att Sea of Thieves i dagsläget är ett rutinspel. Visst finns det ett mått av spontanitet och oförväntade händelser, men dessa är få och i sin essens förutsägbara. Utan vetskapen om vad som väntar i spelets framtid och hur det innehållet ska intressera spelare seglar vi för tillfället i blindo – och kan gå på grund när som helst!
Av den anledningen känns Sea of Thieves som ett betaspel fortfarande under utveckling. Många av de stora öarna känns tomma och utan betydelse trots att gamla fornlämningar och vrak antyder på en bakgrundshistoria. Men när inga berättelser finns att bekräfta världen med upplevs grottmålningarna av stora monster mest bara som klotter. Bortsett från grisar, höns och enstaka benrangel, är Sea of Thieves en tom och ödslig plats. Varför finns det inga jättemonster på land? Varför kan man inte hitta journaler och böcker? Varför finns det inga dungeons? Vart tog det ondskefulla sjöfolket vägen? Varför finns det inga malströmmar? Havsgudar? Magiska artefakter? Varför måste Sea of Thieves bara handla om godsleverans och ”snygga” kläder?
Potential i en pöl
Men jag är en hycklare och fanboy. Jag tycker verkligen om Sea of Thieves och har otroligt roligt när jag lyckas få med mig en vän på resan. Inget multiplayerspel känns lika underbart som när fyra vänner seglar en galjon i harmoni, dricker grogg och kräks på varandra, trillar överbord, plundrar skatter och strider tillsammans. Sättet som skeppen är designade på kräver samarbete och kommunikation. Sea of Thieves är utan tvekan ett spel för vänner. Den ensamma spelaren kan visserligen klara sig i Sea of Thieves, men hen kan inte nå samma potentiella underhållning på egen hand – för att inte tala om bristen av en soloaktivitet som motsvarar skelettfästningarna.
Det går inte att prata om Sea of Thieves utan att nämna det vackra havet. Havet har en egen identitet i spelet och är en stämningshöjare under de många resorna. Det kan vara lika farligt som det är rogivande och stillsamt. Reflektionerna vid solnedgången, skummet från vågorna och tyngden i slagen mot skrovet, ja havet är mäktigt i Sea of Thieves – synd bara att det inte har mer att erbjuda.
Oavsett hur underhållande Sea of Thieves kan vara i stunden går det inte att blunda för dess bristande substans. En stabil plattform för piratäventyr är etablerad, men spelet måste fyllas med mer föremål, aktiviteter, öar, karaktärer, hemligheter, berättelser, händelser, fiender, sjömonster, vapen, fartyg, miljöer, platser, med mera, för att hålla spelare intresserade. Annars riskerar Sea of Thieves att gå på grund innan det ens hunnit lämna hamnen.
