Man kan säga att det började med en film, Indiana Jones. Ett sug efter äventyr och att få utforska bortglömda världar och reliker. Spelvärlden fick sin ordentliga efterträdare i form av Lara Croft i sitt debutspel år 1996. Lara i sin tur fick en efterträdare i form av Nathan Drake i spelen Uncharted. Där tog man alla element som gjorde Tomb Raider till vad det var, och sedan spann vidare på det med en mer utarbetad handling och karaktärsutveckling. Något som var väldigt välkommet och uppfriskande för den typen av spel.
Dock tog det inte lång tid innan cirkeln var sluten och vi blev introducerade till en helt ny Lara som i sin tur hämtat inspiration från just Uncharted. År 2013 kom en reboot av hela serien och vi fick Tomb Raider i det format vi älskar idag. Två år senare kom uppföljaren Rise of the Tomb Raider. Nu står vi här med den sista delen i trilogin som kretsar kring Laras bakgrund, Shadow of the Tomb Raider.
Trilogins slut
Detta är den sagda sista delen i Laras bakgrundshistoria. Självklart slår man på stora trumman och introducerar en hel del element som gör spelet till ett storslaget avslut. Tyvärr finns det vissa delar som lämnar spelaren lika förvirrad som när karaktärerna inte uttalar Laras namn på rätt sätt. I ett spel där man vill visa hur vår starka och självständiga äventyrare blev den hon är, verkar det som utvecklarna ändå inte riktigt vågar ta bollen hela vägen.
Med det sagt så är detta absolut inte ett dåligt spel, helt och hållet tvärtom. Atmosfären är fantastisk, röstskådespelarna levererar otroliga framträdanden (även om jag är besviken på uttalet av Laras namn) och handlingen ger oss många vändningar tillsammans med en version av Lara vi aldrig sett tidigare. Istället för att bara låta oss acceptera att hon är driven av något, får vi det mer förklarat än någonsin vad det är som gör att hon lider av sin besatthet. Vi ser en sårbar version av vår hjältinna, en person som faktiskt är mänsklig och inte alltid måste vara tuff. Detta ser jag som en väldigt härlig ny facettering av en karaktär vi lärt känna under många år.
”Borta bra”
Djungeln må kanske vara väldigt lik det tidigare vinterlandskapet, minus snön. Men det är uppfriskande på något sätt.
Denna gång befinner vi oss i i de djupa djunglerna i Sydamerika, ett bra kontrast till tidigare miljöer i trilogin. Premissen är egentligen inget revolutionerande i grunden. Vi måste stoppa organisationen Trinity från att finna artefakter som de skulle kunna förstöra världen och allt i den med. Dock blir det lite som att kräva att The Legend of Zelda helt plötsligt skulle handla om att infiltrera en militärbas istället för att rädd en prinsessa, genom att kräva att Tomb Raider ska byta inriktning. Även om det inte anses vara något banbrytande, så håller spelet sig till formeln.
Miljöerna är snygga, riktigt snygga. Något som redan diskuterats på otaliga sidor är hur bra det faktiskt ser ut när Lara täcker sig själv med lera för att kamouflera sig. Och det är grymt snyggt! På tal om att kamouflera sig, så är det väldigt mycket av din interaktion med fiender som hänger på att du fokuserar på stealth och inte attack. Inte bara att hålla dig gömd, utan att hålla dig gömd och rörlig. Fienderna är nämligen inte stationära på det sätt vi kanske är vana vid, utan de kommer att upptäcka dig om du gömmer dig på samma ställe hela tiden.
Rent sceniskt är det bra gjort. Men klättringen leder till otroligt mycket frustration i onödan.
Ett moment som också klappar mig medhårs är undervattenssekvenserna. Musiken ändras drastiskt och kontrollerna flyter på riktigt bra. Till skillnad från den fortfarande oförbättrade klättringen (som leder till överdrivet många felhopp ut i säker död), så är dykningen riktigt underhållande.
Utöver det vanliga
Bortsett från en story som engagerar sådär lagom mycket, finns det ändå mer saker att göra. Challenge tombs är ett välkommet avbrott i huvuduppdraget. Likaså sidouppdragen tillsammans med det vagt tappra försöket att lägga in rollspelselement i form av att crafta vapen och utstyrslar. De sistnämnda påverkar inte handlingen enormt mycket, men det är ändå underhållande att testa nya pilar eller dylikt på intet ont anande vakter.
Något annat som jag själv inte använder mig av så mycket, är funktionen att kunna justera svårighetsgraden för olika moment i spelen. Beroende på vad du känner att du är bäst på kan du höja nivån på exempelvis fighterna. Samtidigt kan du sänka nivån på något annat. Personligen uppskattar jag utmaningar och vill gärna inte ”ge upp” genom att erkänna för mig själv att det är för svårt och sänka svårigheten. Jag kan ändå anse att det är en bra funktion för människor som kanske ger upp spel lite lättare i denna period där vi har otroligt mycket valmöjligheter och väldigt lätt bara kan byta till ett annat spel.
Skulle du vara en sådan person som är väldigt lingvistisk eller bara nyfiken på karaktärernas egentliga språk finns funktionen att byta språk också. För min egen del ger det dock ett intryck av att Lara helt plötsligt kunde alla världens språk då scenerna blev lite väl konstiga. Men det var absolut en rolig bonus!
Slutord
Du kommer att få mycket av allt. Häftiga actionscener, adrenalinfyllda fighter, kluriga pussel och faktiskt känslosamma ögonblick. Sagan om Lara är säkerligen inte slut. Dock är början på hennes resa slutförd. För att få ut mest av denna titel tipsar jag om att ändå ha spelat någon av de två tidigare installationerna. Allra helst båda. Egentligen inte för att handlingen är beroende av det, men för att det skulle lämna dig med frågetecken istället för att knyta ihop allt på det sätt denna titel är gjord för att göra. Trots att debatten om det ska uttalas Lara eller Laura verkar vara tillbaka, så känner jag att jag förstår mer vad det gäller vår actionberoende hjältinna. Inte ett fullt polerat spel, men en värdig avslutning på trilogin helt klart.
